Soulmate.

Hej alla.

Igår mötte jag min själsfrände, Abed 67 år, här i Hebron. Abed är för övrigt den enda Palestinier jag träffat som säger "four years ago" istället för "before four years", vilket alla här tycks göra oavsett om de i övrigt talar god engelska eller inte. I morgon åker jag. Och det är sorligt. Men jag har saknat Nablus-regionen också, och ser mycket fram emot att träffa Abo Anas med familj. Han är nog den mildaste, mest vänliga människa jag mött. Han är psykolog men, som så många andra palestinier, arbetslös sedan han förlorat sitt arbetstillstånd. Sonen som heter Anas jobbar som sjukskötare på sjukhuset i Nablus, men eftersom check-pointen sedan i höstas stänger klockan nio på kvällen för att öppna först klockan sex på morgonen igen, måste han ofta sova kvar på sjukhuset mellan sina pass. Han är därför sällan hemma med sin familj längre. Sedan, på söndag, blir det en natt i tältet innan jag lämnar detta. Kan inte ens föreställa mig det, faktiskt. Det känns svårt och konstigt.

Ett nytt år har det blivit också. Och som vanligt tänker jag uppmana alla att aktivt göra det till ett Gott, nytt år, snarare än att önska att det ska bli bra. Somehow tror jag inte riktigt att det räcker att önska...nu mer än någonsin. Gaza. Vad göra? När jag kommer hem ska jag storma Iraeliska ambassaden i Stockholm. Och riksdagshuset. Så var det sagt. Hör av er till undertecknad om ni vill hänga på...

Var rädda om er själva och varandra.