Sista veckan nu.

Hejni!

Nu har jag haft mina sista praktikdagar här i Bonnie Wee Scotland. Och det var riktigt skoj! Måndagen spenderade jag på Minor Injury, tisdagen på kursen med samma namn, en lång och definitivt lärorik dag där jag bland annat upptäckte att det faktiskt är någpt fel med min vänstra axel - den som sitter ihop med nacken som varit inflammerad i ett halvt decennium nu. Ganska skoj när föreläsaren ska visa en undersökningsmetod på mig, stannar upp typ halvvägs då det tar stopp på min vänstra sida och frågar vad som står på :) Efter det bestämde han att jag skulle kallas för "One side-Maja" resten av dagen. Jaha. Men jag var faktiskt inte helt medveten om att den sidan var så kass, trodde bara att den gjorde ont inte att den funkar dåligt också. Timmen som följde på denna upptäckt användes till att gå igenom alla djupt liggande muskler som kan panga av om en går med obehandlade inflammationer i dem. Ska nog hälsa på min sjukgymnast igen när jag kommer hem...

I onsdags spenderade jag mastiga 07.30-20 på akutmottagningen på barnsjukhuset (ett helt annat sjukhus alltså) och det var himla spännande! Vi hade några ganska intensiva timmar i livräddningsrummet på morgonen, med en väldigt sjuk pojke som hade ett ovanligt långt och svårt epilepsianfall och lite annat knas pågående. Mycket tråkigt att se ett barn vara så sjukt... Kände för föräldrarna. Men det var häftigt att se teamet jobba runt omkring honom och så vitt jag vet gick det förhållandevis bra, förhoppningsvis är han hemma igen nu.Sedan var det full rulle resten av dagen, jag försökte hinna se så mycket som möjligt och tassade mellan triagering vid receptionen och olika undersökningsrum, samt till återbesökskliniken som var på eftermiddagen. Det var klart en av de mest intressanta och fartfyllda sjukhusmiljöerna jag någonsin varit i. Fullt med folk och väldigt hög ruljans förstås. Varefter dagen gick fann jag mig få allt fler uppgifter och framåt kvällen satt jag där i olika patientrum och fixade med både det ena och det andra, ensam med någons barn! Första gången under dagen som jag lyfte upp någons bebis tänkte jag "fan, jag kan tappa honom!". Det ÄR ett väldigt stort ansvar att ta hand om någons älskade, sjuka barn. Men det är skoj! Fast ganska ofta går ju själva omhändertagandet ut på att göra hemska saker mot barnen för deras eget bästa, både för att personalen har utbildning för det men också för att barnen inte ska hata sina föräldrar... Det jag oftast gjorde när jag assisterade någon annan var att hålla fast barnets huvud medan slangar eller medicin kördes ner i näsan och halsen på den lilla. Snacka om att känna sig som en bov. Oftast går föräldrarna ut medan vi gör något sådant och det är nog lika bra. När de kommer tillbaka ligger lillen där med tårarna torkade och näsan rensad på snor :)  När dagen var slut fick jag min sista signatur och sjuksköterskan jag jobbat med tyckte att jag kommit in i verksamheten ovanligt snabbt och sa att skulle höra av mig om jag ville ha ett jobb där. Det är nog det bästa omdömet en kan få som student på en praktikplats! Alltså: praktik i Skottland hösten 2012: mission accomplished!

Sedan dess har jag sovit 10-12 timmar varje natt, yogat en massa och småpysslat med saker inför de intensiva veckorna som väntar på mig där hemma.

Det som väntar nu under den sista veckan här är mer yoga, en vända till Glasgow i början på veckan för ännu mer yoga, en sväng till Dublin tillsammans med Sharleena onsdag till fredag  - och sedan måste jag klura ut hur fasen jag ska få ihop min packning till resan hem.

När jag kommer tillbaka börjar jag min praktik inom hemsjukvården direkt på måndagen, har pratat med handledaren nu och hon verkar trevlig och vettig. Två fina egenskaper! Verkar som att jag ska kunna få ihop mina 32 timmar med henne och ändå hinna med MRSA-prov, grupparbete och lag-tenta innan jag far till Värmland  på fredagen för att hälsa på min nya familjemedlem! Det kan hända att jag somnar på en soffa någonstans...ni vet, som det blir ibland...men jag ser verkligen fram emot att träffa honom! Resten av tiden fram till jul ser ungefär lika busy ut, men jag känner mig faktist inte alls stressad! Det ska bli häftigt att fixa med det sista på en tre år lång utbildning, det kommer gå asfort och sedan ska jag inte plugga på ett tag så jag tänker njuta! Jag måste säga att livet som student har varit fantastiskt bra och även om jag ser fram emot att jobba misstänker  jag att jag alltid kommer att se tillbaka på de senaste åren och tänka att fan vad bra jag hade det. Och det är ju gött att känna så.

Förmodligen kommer jag inte uppdatera mer nu så det får vara tack och hej för den här gången. Den som vill veta hur Dublin och sista veckan var får fråga mig när VI SES :) Jag gillar ändå bäst att träffas i verkligheten. Men bloggen är ett bra redskap på längre resor, helt klart. Vem vet, kanske är jag på utlandstjänst någonstans om några år och skriver här igen. Det hade varit nåt!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------


PALESTINA

Länk - Gaza under bombningarna

På palestinafronten har ju ännu en kass vapenvila upptagits, bland annat får nu Gazas fiskare åka en hel mil utanför SIN kust för att fiska upp SINA fiskar... Skämtar ni? Och varför är det ingen som svarar så när detta läggs fram som bevis på god vilja?! Rena rama Kejsarens nya kläder (a.k.a. mellanösternpolitiken). Tror ni det  finns mat, mediciner och byggmaterial till den nu ännu längre listan av byggnader som inte längre finns? Nix. 

Vill säga tre saker om videon som jag länkar till ovan: 1) Det finns textning, klicka på den lilla symbolen för textning nere till höger. 2) Titta inte om du inte vill. MEN - om du har för vana att inte titta av en eller en annan anledning: prova. Kanske kommer det göra något för dig. Jag tror personligen att vi absolut kan få en överdos av verklighet, men jag tror också att det är mycket vanligare att vi snarare underdoserar den. Och det är farligt. 3) Vid ett tillfälle när en ambulans tömmer ut en hel grupp människor den plockat upp runt om i stan ropar någon "Barnen, barnen... Filma barnen!" Det var mitt starkaste ögonblick i filmen, inte bara för det faktum att skadade barn bärs förbi, utan för att det är så uppenbart att den som ropade det ville att världen ska se att barn skadas och bli lika förtvivlad som den som ropade själv är. I mitt huvud kom en direkt respons på det, som gjorde att jag fick ont i själen: vi vet redan att barn dör. Vi har sett siffrorna. Vi bryr oss inte. 

 En dag ska kommer det svaret från "världen" att ändras. Det måste det göra. Om det kommer bli den här gången? Tveksamt. Palestinakampen är ett maraton som pågått officiellt sedan 1948... det är bara att fortsätta att springa.

Gaza

Första vändan jag skrev på den här bloggen handlade allt om Palestina... Numera är jag en trött och ledsen Palestina-aktivist som inte riktigt orkar gå på möten eller demonstrationer för det känns väldigt hopplöst och gör mest så himla ont. Jag har fastnat i den väldigt oproduktiva tanken att jag bara kan göra riktig nytta om jag åker dit, och är lite arg på mig själv för att jag inte bara släpper allt och gör det. För det är så otroligt akut, hela situationen. Och jag borde vara där! Frånsett att jag är svartlistad och inte skulle komma in alltså.

Det är ett asdumt sätt att tänka, för egentligen är det bara jag som mår bättre om jag är där, det kommer inte stoppa ockupationen på något sätt - bara sätta lite plåster ovanpå. Men om jag lägger all min tid på aktivismen, inget annat, och jobbar jättehårt här hemma med att sprida kunskap och skapa opinion, det skulle förmodligen göra större skillnad i det stora hela. Så varför gör jag inte det? Ärligt talat tänker jag på det ibland. Väger för och emot. Hur bra skulle jag vara som heltidsaktivist? Även om jag är kass för att jag inte kan hålla fokus, borde jag kanske göra det ändå eftersom jag i alla fall kan tänka mig det, när det finns så få människor som skulle vilja alls? Kanske.

Men nej. Jag ska slutföra min utbildning, bli något som jag faktiskt kommer att vara bra på och trivas med att göra Och sedan ska jag klura ut något sätt att orka med alla möten och demonstrationer igen. Och hur jag kan använda mitt yrke för att göra något för Palestina. Jag har slagit in på ett annat spår nu. Jag tror verkligen att detta är det bästa jag kan göra. Även om känslorna säger annorlunda ibland.

Detta lovar jag: att aldrig glömma Palestina. 

Vet ni hur många människor det finns på olika platser i världen, som fortfarande inte ens har vår låtsasfrihet? Så länge de inte är fria är inte jag det heller. Det är bara att jobba på. 

Fred för fan!

Duktig flicka.

Igår fick jag oväntat beröm från min handledare! Jag blev uppriktigt förvånad eftersom jag trodde att jag gjorde ett helt okej intryck men inte mer. Men plötsligt  sitter jag där och får höra allt möjligt prisande av min karaktär och mina kunskaper... Och efteråt när jag cyklade hem och kom på mig själv med att känna mig ganska så upprymd, förmodligen utrustad med ett stort vargagrin också, insåg jag att förutom förvånad så var jag också väldigt nöjd. 

För så här är det: även rebeller tycker om att få beröm. 

På första plats i Majans liv kommer (1) Att göra det som är rätt. I en värld som denna kommer det rebelliska inslaget som en följd därav. Ganska ofta får det mig att röra mig utanför normer och allmänhetens gillande blir offrat på vägen. Reflekterandes över detta på väg hem igår kväll insåg jag att  på en stark andraplats kommer, paradoxalt nog, (2) Att vara en Duktig Flicka.

 Om än inte lika självvalt. Men det känns ju så bra...

Kontentan: när (1) och (2) framgångsrikt kan kombineras, då känns det riktigt gött!

 ..............

(3)  Att ha roligt!

(4) Att dricka te och äta kakor!

(5) Att nästan alltid ha rätt och vara bäst. 

..............

 

 

Minor Injuries!

Bästa praktiken. I morgon börjar min andra vecka på kliniken och jag kunde inte vara mer peppad på att få hänga där igen! Sjuksköterskorna är otroligt välutbildade och erfarna, min mentor är en stilig och respektingivande kvinna i 45-års åldern, hon påminner väldigt mycket om en viss moder faktiskt... Kan verkligen tänka mig att det är så jag hade upplevt en praktik med mamman om jag inte hade vetat hur flummig hon egentligen är :) Handledaren var medveten om och förberedd på att jag skulle komma dit, visade mig runt ordentligt direkt första morgonen, förklarar och visar allt hon gör och frågade mig om vilka moment jag ska göra där och om mitt bedömningsformulär innan jag ens hann ta upp det. Åh, kära strukturerade liv, välkommen tillbaka. Mitt stundtals ganska typiskt svenska hjärta känner sig mycket nöjt och lugnt med det här mentorskapet kan jag lova! Det var säkerligen nyttigt att klara sig igenom en praktik som saknade många av de strukturer som jag är van vid hemmifrån men rent pedagogiskt finns det ju tydliga fördelar med, ja - lite mer struktur. Hurra!

Handledarenn är dock helt uppenbart inte lika van vid hippisar som min egen mor, men har varit himla vänlig och ibland till och med lite nyfiken trots att jag som person förmodligen är upprörande okonventionell med min konstiga, halvrakade frisyr och mina tatueringar. Det tog henne ett par dagar innan hon verkade ha fastslagit ett totalt omdöme som ändå var godkänt, och då började hon fråga en massa om min vegetariska kost, tatueringarna och håret :) Jag tror nog att hon sett människor med dessa attribut förut, men jag fick känslan av att hon kanske inte riktigt kopplar dessa till någon som kan vara en duktig och professionell sjuksköterska. Men som sagt, jag verkar vara okej ändå och jag hade verkligen roligt under mina första tre dagar där! Den första dagen observerade och konverserade jag bara, men redan den andra dagen började hon plötsligt att be mig göra ett första utlåtande om skadorna vi såg, en utmaning jag hoppade på glatt men lite skakigt eftersom det är ett helt nytt område för mig. Dessutom ett som ligger ganska långt utanför mina kunskapsramar, då det skulle krävas att jag läste till en master eller en doktorsgrad i omvårdnad innan jag är motsvarande det som hon är, en så kallad "Nurse practitioner". Men väldigt skoj att försöka sig på! Jag håller mig ju till grunderna och berättar vad jag ser och vad min bedömning är om var skadan är lokaliserad och hur den ser ut och liknande. Vi har sett så himla mycket! Ungefär 20 patienter per dag. I korta drag är det som sagt oftast stukningar, enklare benbrott, skärsår och brännskador som hamnar hos oss, men det är så oerhört varierat ändå. Nästan var som helst på kroppen kan dessa skador vara, och vi träffar patienter från 1 år och uppåt så åldrarna varierar mycket. Det är mycket fixande med sår.  Många gånger skickar vi dem som vi efter undersökningen misstänker har benbrott på röntgenundersökningar och sedan tittar vi på bilderna och gör bedömningar. Att förstå sig på röntgenbilder är en hel vetenskap och jag är ju helt grön men min handledare förklarar noggrant varje gång vad det är vi ser och jag börjar få i alla fall ett hum om vad jag ska titta efter. Ibland sköter vi hela behandlingen hos oss och ibland ska de remitteras vidare efter att vi gjort vårt. Ungefär så går det till i korta drag. Den tredje dagen fick jag hämta in patienterna och ta deras anamnes själv, vilken jag sedan rapporterar över till handledaren innan vi går in och börjar undersökningen. Och så rengör jag härliga sår och sånt förstås. Det är ungefär så mycket jag kan göra självständigt men det gör mig ingenting, det är mer än nog att sitta med och lyssna och sedan assistera i behandlingarna. Och det är jättekladdigt och jätteskoj att sätta gips på frakturerna! Förmodligen är det inte så många av er som läser detta som spontant tycker det låter superskoj men jag är alltså nöjd och glad så nu vet ni det.

Det är detta jag ska fortsätta med den här veckan. Den tredje veckan ska jag vara vara först på kliniken på förmiddagen och resten av dagen på akutmottagningen  som ligger alldeles intill. På tisdagen får jag vara en heldag med de sjuksköterskor som utbildar sig till NPs, på kursen som heter just Minor Injuries. Efter det kommer mitt huvud förmodligen värka lite... Men det ska bli kul och jag kommer lära mig sjukt mycket, är tanken! Den tredje dagen är jag på "Royal Hopspital for Sick Children", akutmottagningen.

 Jag är generellt inget stort fan av hundar men en ska akta sig 

för att bli allt för kategorisk har jag hört! Patch är ganska 

hundaktig på alla sätt som jag tycker är så tråkiga i jämförelse

med hur katter är, och luktar hund gör han också. Men han är

 min vän! Och han trängs envist med mig om nätterna när han inte 
sover hos Sharleenas föräldrar. Och på förmiddagarna när jag

är ledig och kanske lite trött som jag var idag, vill han gärna 

ligga med huvudet på min mage och titta på serier tillsammans. 

Vi matchade varandra fint också, när jag hade mustaschtröja 

på mig. Det är mysigt att mysa tycker vi. Idag var jag trött

efter en spännande och sen natt ute i lördagsvilda Edinburgh.

När jag vilat upp mig lite tog jag med Jessica upp på Artur's

Seat. Min bästa helgtradition! Och yoga. Alltid yoga. 

Tjola!

Red light.

Vid rödljuset stannar jag bredvid en annan cyklist. Han vänder sig mot mig och säger hej. En lång, skäggig skotte. Jag svarar på hälsningen, han frågar om det går snabbare nu ikväll, med vinden i ryggen. Jag hör inte, måste ta hörlurarna ur öronen. Svarar att lite snabbare går det allt, jämfört med  den blöta och blåsiga turen jag trampade i morse. Frågar om han har långt att cykla. Han förklarar varthän han ska men säger att han är på väg till mataffären nu först. Han har blå ögon som ler mot mig hela tiden. Jag hinner tänka att jag inte alls är så förvånad över att en annan cyklist pratar med mig i väntan på grönt ljus, inte i den här staden. Han far iväg när ljuset skiftar färg och ropar över axeln: Good luck! 

 Åh... Tack?  

November rain?

Nehe! Ganska bra låt, dock. Här är vädret fortfarande riktigt fint för det mesta. I morse var det frost överallt när jag gick till affären så det börjar allt krypa ner under nollan på nätterna, det känns kallare dagtid också. Men solen skiner fortfarande på Majan, hurra för det!

Göteborg var här förra helgen och det var rktigt trevligt såklart, lyx med så mycket besök! Dom verkade gilla stället lika mycket som jag gör. Helgens höjdpunkt för min del var helt klart vår Afternoon Tea på söndagen :) Vi vr på ett hilma fint ställe som heter Eteaket (ska uttalas som "Etikett", knasigt). Men MUMS! Här vet dom hur sånt ska göras minsann. Te och kakor är det bästa. När vi fick in våra små tekannor kom det ett timglas med, så vi skulle veta exakt när det var dags att ta ur tebladen; när sanden runnit igenom. Efter ett par minuter när vi sitter och småpratar inser vi plötsligt att sanden slutat rinna och nu bara står helt still....kriiis, vårt perfekta te, hallå! Lite krisigt där ett tag alltså men det blev gott ändå. 

Sedan har jag glidit igenom min sista vecka på Ward 8, allra sist ett nattpass torsdag-fredag. Det gick fint och jag fick definitivt bättre omdömen från min handledare än vad jag hade vågat hoppats på - jag är en "extremt kompetent student", tydligen! Hehe. Men det är alltid kul och lugnande att få bra omdömen, helt ute och cyklar kan jag ju inte vara då tänker jag. Jag kände mig själv nöjd med sista veckan då jag tagit hand om alla fyra patienterna själv; det vill säga planerat deras vård och sedan delegerat det jag som student inte får göra, till exempel cytostatikabehandlingar (s k cellgift). Det enda som varit lite tråkigt här är att sånt som jag hade fått göra hemma, som att ge injektioner och ta blodprover, kan jag inte göra här eftersom studenterna här inte får göra det förrän de är registrerade och har gått en särskild kurs i det, efter själva utbildningen. Men, jag ska sticka folk hela livet så det är okej att jag inte får göra det just nu...

Ikväll kom sjuksköterskestudenten Jessica från Kanada hit, hon ska jämföra det här sjukvårdssystemet med deras i två veckor och sedan resa runt Skottland lite innan hon far igen. Så nu är vi tre! Plus pojkvän och hund, det kanske till och med kan bli riktigt trångt här nu i det närmaste :)

Och i morgon börjar min nästa praktik, på Minor Injuries. Det ser jag fram emot. Och jag ser fram emot mina nya arbetstider; 9-21.30 är långt men jag kommer inte behöva kliva upp innan kl 06 längre, så skönt.



Bilderna!

 Afternoon Tea på Eteaket!

Te, smörgåsar, scones och kakor.

I fredags när jag sovit efter mitt 

nattpass tog jag en lång promenad, 

som vanligt upp till käraste Artur's seat

men gick vägen runt Holyrood park 

först. Det var så vackert som det bara

kan bli, en riktig höstpromenad.

Jag kom fram till den här dammen, på väg upp till den lilla ruinen på kullen,

 och tänkte "vad fint, en liten ankdamm"...

Men det var en svansjö! Har aldrig sett så mång svanar på samma ställe, 

hemma i Malmö är dom himla pariga och hänger bara i små kärnfamiljer. 

Undrar om det här är mer vänliga, kanske typiskt skotska svanar?

 Dom verkade i alla fall även snällare mot människor, 

jag är ganska skraj för svanarna i Pildammsparken, tror dom

är lite argare för att idioter bråkar med dom ibland. 

Men när en barnfamilj kom dit och började mata dem 

bröd satt de små barnen längst fram och matade svanarna

direkt ur händerna och jag såg ingen bli av med några fingrar. 

Dom samlade sig i en sån här fin liten svangrupp då. 

 På väg ner upptäckte jag det här fina lampträdet. 

  Ps. Skicka bilder från Halloween, tack! Jag firade förra helgen med Sharleena och Stephen på en massa olika Halloweenfester runt om i stan, utklädd till Viking! Hade fått till en riktigt schysst stil faktiskt, men såklart glömde jag ta kort...

Dublin! Med mera.

Hallå där!

Efter min sista vecka på Minor Injuries kommer jag att ha en hel vecka ledigt innan jag åker hem. Först tänkte jag spendera sista helgen i november i London, hos en vän från Västbanken-tiden. Sedan vill jag passa på att åka till Dublin! Yeah. Jag är ju ändå i regionen liksom. Och vem vet när jag får tid att åka iväg igen?

Så här ser det tydligen  ut! 

Någon som har lust att mötas upp där? Let me know. Jag tänkte vara där typ måndag (26e) till torsdag, men har inte bokat biljetter än. Ska göra det snart dock, det är billigt än så länge.

Har någon varit där innan? Skicka gärna tips om vad som bör ses och upplevas! 

Jag kommer ju hem första advent och medan jag ändå håller på med allmäna upprop tänkte jag passa på och informera hela kajflocken om att det är bestämt julbak-pyssel i Karlstad helgen efter, den 8e december! Jag kommer att befinna mig i trakterna för att träffa en viss ny medlem i flocken och när vi pratade om det kom idén med julpyssel fram. Meddela urmodern om ni känner er hågade! (Ps. Detta är inte något jag bara har hittat på själv, värdinnan är också med på planerna. Ds.)

På onsdag kommer Göteborgarna hit, välkomna! Det ska bli skoj, dags för Halloween! Hemma kommer den händelsen ju ske lite senare, 3 november har jag hört att det kommer blir väldans obehagligt i Malmö igen.... Huanamej. Men jag undrar en sak, vem ska vara berättaren i Maffian?! Vendelan har ju fått göra sitt försök....flera gånger... :) Kanske han som skapat appen? Hur som, jag bläddrade igenom lite foton här om dagen och hittade Mycket Komprometterande Bilder på vår egen urmoder... Och som jag minns det var det min egen mor som klädde upp "konkubinen" det året. Oj. Oj. Oj. Var det förrförra året? Allt jag säger är helt enkelt att jag förväntar mig bildbevis från denna omgång också, särskilt som jag inte kan vara med själv!

Nu börjar min praktikhelg, men ni som har normala jobb får ha en riktigt skön och avslappnande ledighet!

KraMaja

Halvvägs.

Tjo!

Halva min vistelse har passerat nu. Det känns bra, rätt. Jag har det så himla bra här och samtidigt finns det så mycket jag ser fram emot hemma, med allt som händer de närmaste månaderna. Mycket av det vet jag inte ens vad det är, bara att det blir en massa spännande. Kanske är de okända bitarna det jag ser fram emot mest. 

Hur som, här pågår oktober för fullt! Det regnar och solen skiner om vart annat, med en allt större övervikt för regn. Mamman och T har hunnit åka och vi hade såklart en fantastisk helg, tack för att ni kom hit!

På torsdagskvällen kom dom hit när jag cyklat hem från praktiken, härifrån tog vi oss till The Sheep Heid Inn som jag berättade om efter att Sara varit här.  Där var det trevligt  som vanligt och vi åt mat och drack goda saker. En riktigt rivig Ginger beer är det bästa jag vet. Jag tror det finns ett mönster där med mig och mina drycker; rökigt te, rökig whisky, kraftig IPA, rivig ingefärsöl... Ska det smaka så ska det smaka ordentligt! Men oftast vill jag ändå ha vatten. Jag blir nog aldrig en stordrickare. Och inte är jag ledsen för det! Fast jag kommer nog ta upp det där rödvinsprojekten nån gång igen, ge det en till chans. Idén tilltalar mig verkligen; ost och vin. Det är ju synd att det smakar diskmedel och gammal glögg varje gång. Nästa år, när jag fyller 25, kanske jag vill dra till Italien och göra en vinturné, vad tror ni om det? Häng med den som vill!

I alla fall. Efter min ginger beer och en del osammanhängande prat med mitt sällskap var jag så trött att jag såg i kors och de andra var inte mycket piggare så vi skiljdes åt och jag traskade hem under mitt lånade jätteparaply och fnissade hela vägen åt hur groteskt stort det såg ut i skuggan från gatlyktornas sken. Det fick mig att sakna mina bästa fnissande småkusiner! Vi ska aldrig sluta, eller hur? Tack för att ni stundtals tar mig tillbaka till mitt elvaåriga jag. När allt i världen kunde lösas med elvaåringslogik, som far min kallar det, och timmar kunde spenderas - just det, fnissandes. Ja, det händer fortfarande i rätt sällskap. Och har absolut ingenting med alkoholhaltiga drycker att göra. Sprit är för mesar som inte kan ha roligt på egen hand!

Tillbaka till den gångna helgen: på fredagen sov jag länge och jobbade jag med min inlämningsuppgift innan vi sågs framför slottet vid lunchtid. Där gick vi in och tittade på krigsmuséet, kanoner, kronjuveler, en stor sal som inte var så stor men hade ett fint tak och gamla byggnader i sten från 1100 och framåt. Som alla slott har även detta byggts om och byggts till genom århundraden. Besöket var definitivt värt den slant som jag själv inte betalade för att komma in där... Så att säga. Efter det gick vi till SWE (The Scotch Whisky Experience) för rundtur och provning. Där såg vi även världens största privata samling av whisky. En brasiliansk man har samlat Whisky i 35 år och sålde sedan de 3 384 flaskorna till någon annan för en hemlig och förmodligen galet stor summa pengar. En rad frågor dök upp i mitt huvud men framförallt en: om han älskar Whisky så mycket, varför inte dricka den istället? Jo, jag förstår att han druckit ur andra flaskor, som inte ingår i samlingen men ärligt talat 35 år gammal whisky går inte att dricka så det han gjort med sin favoritdryck är att ta en väldig massa av den, där somliga exemplar är oerhört exklusiva, stänga in dem i ett rum och se till att varken han eller någon annan någonsin kan dricka dom. För nu är de värda så mycket att de i praktiken inte går att dricka av den anledningen, plus att hälften av drycken dunstat ut genom korkarna och det som är kvar smakar förmodligen inte alls gått eftersom whisky inte kan lagras så länge på flaska. Jag tycker det luktar skumt.Men det var häftigt att se, så som galenskap ofta är!

På lördagen möttes vi på Artur's seat i dimma, blåst och småregn. De är allt två hurtiga 50+are, dom där, det ska jag säga er! Jag behövde stävja ett lurande förkylningsvirus med lite värme så jag cyklade till studion för en yogaklass efter det och sedan möttes vi upp igen på stan. Hungriga var vi allihop och åt sen lunch på nåt ställe jag inte alls minns namnet på men det var gott, sedan skulle vi gå ut till Botaniska trädgården men det visade sig att den redan stängt för dagen. Vi gick en ganska lång runda i det området ändå, jag visade Fettes College för mitt sällskap och alla fina hus jag cyklar förbi på väg till sjukhuset varje dag jag har praktik. Sedan var vi trötta igen...

...men på söndagen skulle vi på Whisky och Höglandstur! Det var en bra dag med växlande väder, alltså stundtals jättevarmt och soligt, stundtals blötkallt och grått. Vi såg Dunfermland Abbey som byggdes av en gammal kung och låg i vackra höstfärger. Framförallt var ruinerna runt omkring häftiga och jag gillar alltid gamla kyrkogårdar. Precis när vi var där började solen skina och mina alltid så kalla fötter blev lite gladare. Vi åkte vidare via Glen Devon där rika människor spelar golf, till Skottlands äldsta destilleri, Glenturret. Där tog vi ännu en rundtur och efter det tror jag vi började få kläm på hur själva framställningen faktiskt går till. Vi fick träffa en söt, röd ungkatt som höll på att skolas in för att hålla destilleriet fritt från möss men även det andra var ganska intressant! Vi provade två olika whisky blends och jag kom fram till att det precis som jag misstänkt inte riktigt är min grej för det smakar för mesigt men den nya rökigare varianten var helt okej.Vi åt mat där och sedan åkte vi igenom lite högland och även det som jag aldrig hört  talas om förut men som tydligen är ett begrepp använt även på svenska - Woodland. Vi stannade till vid ett sådant och det var fint och blött och hade ett häftigt vattenfall! Under turen fick vi lära oss att Skottland var täckt av skog för länge länge sedan men att det mesta avverkats för att ge plats åt framförallt all fåruppfödning. Även sådana områden som det vi besökte, med planterad skog som är flera hundra år, är väldigt ovanligt. Det liknade Söderåsen väldigt mycket, för de av er som varit där. Det var en bra dag! När vi kom tillbaka till stan åt vi middag på ett stearinljus-ställe som heter Maxies bistro och hade det fint tills jag fick cykla hem och putsa färdigt på min inlämningsuppgift för att sen sova tidigt inför måndagens praktik.

Nästa praktikdag är lördag och sedan ska jag jobba söndag natt, ska bli intressant. Dels för att det som jag förstått det är ganska annorlunda på natten på just den avdelningen jag är på, och för att jag aldrig jobbat natt innan. Plus att det pratas väldigt mycket om att det spökar oerhört mycket där på nätterna, så jag hoppas på att få träffa några spöken också. Dom ska hitta på alla möjliga hyss och nästan alla som jobbar säger att dom är livrädda när dom är där om nätterna men jag vet inte riktigt vad dom är rädda för, eftersom spökena bara sätter på radion, stänger branddörrarna och ringer på klockan i rum som ingen bor i. Det är skönt att vara ledig några dagar nu hur som helst, jag har lite plugg på min lista såklart men mycket mat, yoga och Song of Ice and Fire-läsning blir det också.

Nu har jag precis kommit tillbaka från kvällens Vinyasa-pass! Det är otroligt vad mycket jobbigare det är att ta yogaklasser som en inte är van vid... Men jag förmodar att dessa går på delar som inte är så starka än, som mina stackars klena axlar som värker konstant just nu, och det är ju bra.

Bilderna!

 Glada framför slottet.

 Helt galna rekryteringsaffischer!

 Real men...

 Här är gasluva och gasmask från första världskriget tror jag, dom funkade  inte så bra...

 

 En liten klosterkyrka var den äldsta byggnaden på slottet, daterad till 1100-talet. Den hade flera fina glasmålningar i fönstren.

  

Fredagseftermiddagens Whisky-tour, med Whisky-samlingen. Nästan allt var i ett rum, och så några av de mer udda flaskorna i ett annat. Bland annat såg jag bröllopsutgåvor från Prinsessan Dianas bröllop, i porslin och formade som kyrkklockor. Undrar om hon gillade Whisky...

 Det började med dom sex flaskorna som står längst fram. Han som samlat fick dem av en vän som sa att han skulle spara dom till ett speciellt tillfälle... Och han drack dom aldrig. Undrar om det betyder att han haft ett jäkligt innehållslöst liv?

 Forth bridges, den stora röda till vänster är byggd för hundra år sedan och det finns lik inuti vissa pelare från några av de 30tal män som dog medan de byggde den. De andra kunde tydligen inte få upp dom igen när de ramlat ner, så dom är kvar där... Det tog 5000 män och 7 år att bygga den. Men den håller! Den till vänster är ju en nyare modell och den höll visst på att ge sig redan så nu byggs en tredje till vänster om den nyare. Men vi åkte över den ändå - den röda bron är bara för tåg.

 Dunfermline Abbey.

 Den fjantiga hönan som är symbol för Famous Grouse. Dom äger Glenturret destilleri, så det var därför vi var på en Famous Grouse-tour när vi var där.

 En liten sväng uppåt höglandet!

 Vattenfall i Hermitage woodland!

 

 Det regnade halva dagen igår men klarnade upp på eftermiddagen, så jag passade på att gå in till stan. Då lyckades jag äntligen få en bra bild på slottet, nerifrån Princes street Gardens! Det är verkligen en galen utsikt att ha från den stora gågatan mitt i stan... Only in Edinbburgh!

Gonatt.

Höst!

På onsdag kommer höst-mamman och T hit, så Edinburgh förbereder sig med sina bästa höstfärger! Det började skifta den här veckan, det kommer vara perfekt tills ni är här.

På sjukhuset har jag börjat komma in i rutinerna nu. Min primära handledare är inte riktigt en matchning som funkar med mig tyvärr, väldigt trevlig och duktig sjuksköterska men jag känner mig liksom vilsen varje gång jag går med henne eftersom hon mest springer iväg från mig och aldrig förklarar vad hon gör eller involverar mig. Men jag har kämpat på och försökt göra så mycket jag kan på egen hand ändå. Min andra mentor och alla de andra jag hängt på olika dagar har varit jättebra och visat mig allt de pysslat med så nu börjar jag ändå få grepp om saker och ting. Det dröjde ända till sista dagen på den tredje veckan (igår) innan jag lyckades få min mentor att sitta ner med mig en liten stund och gå igenom mitt bedömningsformulär med mera, men efter det känns det som att jag kan slappna av och att vi faktiskt är på banan ändå. Den kommande veckan ska jag få ha egna patienter och då blir det nog lättare att visa vad jag kan även när jag är med min mentor. Jag har alltså gjort tre av sju veckor på avdelningen nu, det är helt galet vad tiden går fort. Som vanligt. Men jag har roligt fortfarande och det är verkligen ett ställe där jag kan lära mig hur mycket som helst.

Till något helt annat - Edinburgh verkar ha någon slags söndagsdeal med den där högre makten T förhandlar med inför varje fiskevecka; varje söndag jag varit här hittills har vi haft strålande solksken från en klarblå himmel! Helt underbart. Och varje söndag har jag klättrat upp på Artur's seat. Om det så spöregnar resten av hösten kommer jag ändå vara nöjd för hittills har det definitivt varit mer solsken än regn, mycket bättre än vad jag hade väntat mig!

 Majan är solig och glad högt där uppe!

När jag gjorde lunch hade vi TRE stycken rävar i trädgården! Dom får inte plats där dom brukar bo så alla har flyttat in till stan... Dessa tre är från årets kullar, bara små rävungdomar än så länge. Dom solade och busade där ute en lång stund. Nästa gång Patch släpps ut dit kommer han bli helt galen av lukten. Han springer jämt runt och skäller på rävar som retas från andra sidan staketet. Dom är så smala att dom kommer och går som dom vill i trädgårdarna här. Till hundens stora förtret. Men ekorren som brukar vara i trädgården är nästan värre, den sätter sig alltid precis utom räckhåll och liksom väser åt Patch medan han hysteriskt försöker hoppa upp till den. Kaxig liten! Två sitter till höger, den tredje är precis i skuggan till vänster längs med staketet.

Ledighet!

Jag och Sara har haft en fantastisk semester! Det hela började lite kaosartat med att hennes buss som skulle kommit fram mitt i natten blev försenad och mobilens batteri var dött eftersom hon inte hade någon adapter för laddaren; lång historia kort så var jag lite orolig där ett tag men vi fick tag i varandra på morgonkvisten och sedan har det bara rullat på här.

I fredags var vi inne i stan hela eftermiddagen och på kvällen hängde vi här hemma med ost och kex, det var himla mysigt. På lördagen tog vi en till tur in till stan för att se lite mer av slott och annat och sedan lagade vi en härlig middag hemma innan vi tog bussen till Glasgow. Där lyckades vi hamna på världens bästa klubb, Jumpin' Jaks, hade riktig roligt. I söndags klättrade vi upp på Artur's seat, i solsken kors i taket!

Igår var vi på en heldags-tour till Loch Ness och det skotska höglandet! Det var riktigt häftigt. Själva Nessie såg vi förstås inte röken av och det var nog heller inte huvudsaken för någon av oss, vi var mer inriktade på all den galet vackra naturen vi fick se på vägen dit och tillbaka! Vi hade en fantastisk guide som på rungande skotska lärde oss allt om de massacres, murders, superpowers och disasters som skett här de senaste två tusen åren. En riktig våldsfanatiker, vars anekdoter ofta slutade i konklusionen att om det varit som på den gamla goda tiden skulle han bara ha haft ihjäl någon men numera är det "no fun anymore", när lagar och poliser finns... Vi gick även igenom alla de olika skotska klanernas historia, och alla klaner utom hans egen var ju förstås idioter som bara borde dödas av allihop. Alla namnen har roliga betydelser på galliska, så som Krokig näsa (Cameron) och Världens härskare (Donald). McDonalds betyder alltså Son av Världens härskare. Ganska passande tyckte jag. Vi tittade även på platsen för alla höglands-scener ur Braveheart, det enorma William Wallace-monumentet och blev upplysta om att hela framställningen av Mel Gibson-karaktären är "full of bloody Hollywood crap only to please the ladies", eftersom han varken var från Höglandet (hade alltså inte någon kilt, eller sprang runt uppe på berg för den delen) eller blev kär i tjejer. Hur vår guide visste det sistnämnda säkert vet jag inte riktigt men han menade liksom att William Wallace var en riktigt brutal, krigisk skotte som aldrig skulle ha haft intresse för att uppvakta så mycket som två olika brudar under sitt liv. Kanske finns det en poäng i det. Hur som helst. Vi såg även Harry Potter-Hagrids trädgård, alltså platsen där de brukade bygga upp hans lilla hus när scener där skulle spelas in. Det ligger verkligen mitt på en enorm bergssluttning. Och förstås platsen där den senaste Bond-filmen spelats in. Allt detta i den enorma dalgång som utgör början på det skotska höglandet. 

 När vi kom hem gick vi till Edinburghs äldsta pub som ligger bara en kort promenad härifrån, The Sheep Heid Inn. Dit går jag gärna igen! Om några timmar åker Sara hem men först ska vi äta på en mellanöstern-restaurang och shisha-bar inne i stan, hade vi tänkt. Sedan är det dags för mig att försöka vända tillbaka dygnet igen för i morgon ska jag vara på sjukshuset kl sju... Det ska nog gå.

Hoppas ni också haft det bra!

 Vi fikade i Princes street Gardens på fredagen, där vi hade utsikt över slottet. Ärligt talat har en ju det nästan varifrån som helst... Men här är vi nära!

 En stundtals riktigt solig lördagseftermiddag i Edinburgh!

 Scott monument, invid Princes street.

 Det här är Sir Walter Scott, den skotska författare som blivit förärad det enorma monumentet, i viktoriansk gotisk stil (wikipedia!). Fint är det i alla fall. 

 Jumpin' Jaks i Glasgow.

 Uppe på Artur's seat igen! Hurra!

Den här tjuren heter Hamish och är värsta nationalkändisen :) Alla skottar känner till honom och när han blev pappa för några år sedan kom tv dit för att föreviga. Skottland är liksom litet i stilen, det gillar jag. Nu är har vi precis kommit upp i det skotska höglandet!

                                Loch Ness! Det är en enorm sjö som är enormt djup. Och drar
                                extremt mycket turister varje år. Alla vill se Nessie, sjöodjuret!
                                

Wohaa!

Har jobbat mina tre dagar och nu är jag ledig i fem dagar...detta firas med besök av EtnoSara! Hurra! För er som inte känner henne så var vi sambos under en sommar för några år sedan, partners in crime sedan dess. Här om dagen när vi skypade kom vi fram till att jag faktiskt har lite ledigt nu och att hon inte börjar på kockskolan i Köpenhamn förrän i oktober - alltså blev det ett Skottlandsäventyr!


Brorsan: allvarligt, va faan?! Du borde endast ha tillstånd att köra sådana här, helt obrukbara fordon:

Skärpning!

ps. Hoppas du mår bättre nu...

Kram alla, ha en fantastisk helg!

Resumé, del 2

Jag vikarierade som vårdbiträde mellan 2006 och 2011, men 2010 började jag läsa till sjuksköterska och sedan dess har jag varit ute på VFU, verksamhetsförlagd utbildning - slarvigt uttryckt "praktik", i två olika omgångar. Jag är just nu inne på den tredje. Varför? Okej, så det fanns ju något där, i skitjobben jag hade i äldrevården. Fram till hösten 2008 hade jag ändå inte haft några tankar på att bli sjuksköterska. Visst - typ läkare hade absolut funnits med på min sju mil långa lista över allt jag ville göra i mitt liv, inklusive hovslagare, journalist och glasblåsare. Men inget hade tidigare stuckit ut från den där långa listan. Förrän jag åkte till Västbanken, som Vera. Fin sammankoppling, eller hur, i och med att den tiden skildrades på just den här bloggen. Hur som, någonstans under månaderna där, kanske när jag tillsammans med palestinsk ambulanspersonal sprang runt bland olivträden på demonstrationerna i Ni'lin...Eller om det var utanför skolan i Hebron, när jag satt och väntade på att de palestinska barnen skulle gå hem. Med en filmkamera i handen, funderandes på hur mycket den verkligen skulle skydda barnen ifall de alltid lika tungt beväpnade bosättarna skulle komma just den dagen. Vad skulle jag göra om någon av dem blev skadad? Bara filma? Hur som helst, när jag åkte från Palestina i januari 2009 hade en tanke bildats, om att jag en dag skulle återvända som sjukvårdspersonal. Jag funderade över detta när jag kom hem, kom fram till att utifrån det jag visste om mig själv och om de olika sjukvårdsyrkena, skulle sjuksköterska kunna vara det rätta. Mer ansvar, intressanta arbetsuppgifter, fortfarande patientnära vård. Att få komma nära patienterna hade jag ju hunnit inse var det som var min grej. Jag lät denna tanke mogna medan jag hoppade in som ridinstruktör i Björkvik, sökte sedan till programmet, åkte ner till Malmö igen för en sista sommar som vårdbiträde och reste under hösten. I januari 2010 började jag på sjuksköterskeprogrammet och varje kurs och varje praktikplats har gjort mig mer och mer säker på att det här verkligen är ett yrke för mig.

Så, en sammanfattning av mina praktikplaceringar:

Hösten 2010: 
Neuropsykiatriska kliniken (5 v)
Här träffade jag de mest svårbehandlade och svårbemötta patienter jag någonsin träffat. Det var mitt nu välbekanta område, demenssjukdomar, men till det extrema. Jag hade en fantastisk handledare och insåg hur mycket vårdkoordinator sjuksköterskeyrket verkligen är. Gillade det. Hade en hel del allvarliga upplevelser av hur personal bemötte patienter oprofessionellt där, skrev ett brev till avdelningschef  och verksamhetschef när jag slutade, innehållandes ord som "disharmoni"... Var på möte med cheferna och fick kort efter det veta att individuellt inriktade åtgärder hade tagits. Bara några månader  senare får jag veta att hela verksamheten lagts ner. Vet inte riktigt vad jag ska känna om det, vet inte heller vad som hände naturligvis. Det enda jag kan säga är att den patientgruppen verkligen behöver en specialiserad vård.


Ortopeden (5 v)
Efter Neuropsyk kände jag mig nog lite orolig för att jag aldrig skulle kunna bara vara en student ute på praktik någonstans....men som tur var blev nästa placering en mer nyanserad upplevelse. Jag lärde mig massor, fick ta mycket ansvar för patienterna själv och kände att jag verkligen skulle kunna trivas på en avdelning någon gång. Att arbeta i tvärprofessionella team blev en mycket positiv upplevelse. Jag lyckades även sticka mig på en injektionsnål som jag innan det hade stuckit i en patients mage, blev tack och lov screenad utan några problem och fick därefter gratis Hepatit-vaccinering. Det lönar sig att vara en klantskalle, den är svindyr! Numera får sjuksköterskestudenterna bara Tuberkulos-vaccinering av programmet, om en inte råkar sticka sig vill säga. 

Hösten 2011: 
Lundens vårdcentral (4 v)
Här hade jag ännu en fullträff när det gäller handledare! Fick se och vara med på en massa olika moment som sker ute i primärvården - och det är ju allt mer eftersom en stor del av det som tidigare sköttes på sjukhusen numera sköts på just vårdcentralerna. Tyckte det var spännande att se hur mycket mer självständigt sjuksköterskorna på en vårdcentral arbetar, särskilt distriktssjuksköterskorna förstås. Upptäckte att jag absolut inte uppskattar 8-17-schemat. Hu, inrutat. Tacka vet jag skiftarbete som ger lite omväxling och sovmorgon på tisdagar ibland! Ska nog hålla mig till det så länge det verkar vettigt i kombination med min livssituation. 



Rättspsykiatriska kliniken (4 v)
Denna hade jag stålsatt mig inför länge. Och det var fyra mentalt jobbiga veckor. Inte för att jag träffade mördare och våldtäcktsmän varje dag, utan för att jag och den svenska psykiatrin - och framförallt numera snart nedlagda rättspsykiatrin - inte alls har samma människosyn. Och jag vet, ännu en nerlagd instans! Men jag lovar, jag skickade inte ett enda brev. Jag drog där ifrån så snabbt jag kunde, ren överlevnadsinstinkt. Så, nu kunde jag i alla fall börja på en lista över vilka arbetsplatser jag inte vill testa när jag fått min sjuksköterskelicens. 


Barnkirurgiska enheten (2 v)
Jag minns mest att jag pustade ut efter psykiatriplaceringen... Men det var en bra praktikplats och det är absolut annorlunda att jobba med barn jämfört med vuxna. Fast mest tänkte jag på att alla de där speciella rutinerna de hade, som var anpassade till barn, skulle behöva implementeras mer även i den allmäna sjukvården. Vad sägs om att faktiskt aldrig bara ta tag i eller sticka in en termometer i någon utan att ha varnat den först och kanske kollat så att den samtycker till närmandet? Pedagogiken överlag kommer jag försöka ta med mig i mitt yrkesutövande. 

Förlossningen & BB (1 v)
Bebisar, bebisar, bebisar! Ja, jag som haft lätt bebisskräck sedan tonåren gick in i den här placeringen med en definitivt skräckblandad förtjusning. Men jag tror att vissa könshormoner tog hand om det, eller nåt, för det dröjde inte mer än någon dag innan jag fann mig själv sittandes på en stol med ett två dagar gammalt liv i knät, helt förtrollad. Jag alltså, inte bebisen. Jag började göra ljud som "åååh", pratade obekymrat om andra människors bröst och framförallt deras bröstvårtors storlek och form och kände mig allmänt konstig... Det tog flera veckor innan detta plötsliga hormonsvall sjönk undan och jag kände mig normal igen. Inte mitt framtida specialistområde tror jag, men definitivt häftigt!

Barnmorskemottagningen Granen (1 v)
Efter att ha sett bebisar födas och leva sina första dagar backade jag lite i utvecklingen så att säga. Jag var några dagar på barnmorskemottagningen och klämde mest på magar i olika grader av extrem storlek. Det var skoj! Fick även rädda en svimmande fästman som inte klarade av att se det lilla, lilla snitt som gjordes på hans fästmö när hennes p-stav skulle tas ut. Typiskt. Men jag antar att han älskade henne. Jag började nog bli lite trött här, tror jag längtade efter jul och några dagars ledighet... Innan tentorna alltså.

Hösten 2012: 

Ward 8 & Ward 8 Unit, hematologi/onkologi (7 v)

Upplevs just nu!

Minor Injuries Clinic (3 v)
Har idag fått  bekräftat att jag ska få vara på detta ställe efter Ward 8, mycket förväntansfull! Detta är en klinik som drivs av specialiserade sjuksköterskor som också är dem som genomför nästan alla ingrepp som görs där. Det som dyker upp kan vara allt från skärsår och brännskador till stukningar och enklare benbrott. Om jag har tur kommer jag även få hjälp att organisera besök under vissa dagar på det andra stora sjukhuset, Royal Infirmary, som är inriktat på just akutsjukvård. Tror det blir bra!

Hemsjukvård (2 v)
 Direkt när jag kommer hem i december börjar jag mina två veckor med hemsjukvårdsplacering. Det är mycket inriktat på palliativ (lindrande) vård. Det fanns ingen möjlighet för mig att få göra det här och jag känner att det kanske är lika bra, då får jag två veckor på mig att komma in i det svenska systemet igen innan slutspurten börjar.




Ha, det var allt! Hoppas det var någon som orkade med att läsa detta, no hard feelings om ni inte gjorde det! Ni missade inget viktigt. Men jag är jätteglad att jag tog mig tid att skriva ner allt detta, jag kommer inte minnas det för alltid men nu kan jag istället gå tillbaka och läsa om hur det hela faktiskt började.

Resumé, del 1

Nu när den sista terminen är här och jag snart genomgått hela sjuksköterskeprogrammet har jag tänkt en del på var jag har varit, tidigare och under de här tre åren. Tanter och gubbar jag träffat när jag började jobba som okvalificerat vårdbiträde, praktikplatser jag haft... Allt jag har med mig när jag är ute på min placering nu, saker jag refererar till när jag läser in teori eller funderar på vad för sorts sjuksköterska jag vill vara. Tänkte att det skulle kunna vara fint att ha någon sorts resumé nedskriven, sådant jag minns från allt jag varit med om fram till nu. Håll till godo, den som pallar med!

Yngaregården: Det började sommaren 2006... Hur, varför? Helt ärligt behövde jag väl ett sommarjobb och det verkade enkelt att få jobb som vårdbiträde på det lilla äldreboendet i Björkvik. Jag var 18 och alltså tillräckligt gammal. Jag minns det som ett inte alls överlagt beslut. Sedan tidigare tror jag till och med att det funnits någon tanke om att jag absolut inte skulle jobba inom vården, helt enkelt för att föräldrarna var i den svängen. Obstinat som vanligt. Inte var jag väl mindre obstinat under gymnasietiden, men det var en allmänt kass period och jag var väl förvirrad... Hur som helst, på nåt sätt trivdes jag på Yngaregården. Jag märkte att jag var bra på att balansera de praktiska sysslorna med att på något sätt möta de gamla också. Egentligen har detta följt mig under alla de år jag slitit som vårdbiträde - människorna, mötena. Det är anledningen till att jag fortsatt. Jag har aldrig känt att jag inte skulle kunna söka mig någon annanstans, jag har inga sådana låsningar. På nåt sätt kändes detta som en väg jag ville ta, åtminstone för ett tag.

De praktiska sysslorna en har som vårdbiträde är inte särskilt stimulerande. Du är någon sorts allt-i-allo, där allt från matlagning eller åtminstone servering, till tvätt av både kläder och gubbrumpor ingår. Städning, påklädning avklädning, tunga lyft... Samt en oerhört okvalificerad administrering av diverse läkemedel; tabletter, krämer, ögondroppar. Det kallas för delegering, när någon som absolut inte har utbildning för det ändå får lov att ge läkemedel till de boende eftersom sjuksköterskan inte hinner administrera dem själv. Detta gör alla glada vikarier efter en halv/heldags genomgång av olika typer av läkemedel och en underskrift från ansvarig sjuksköterska, vilket sedan upprepas inför varje ferieperiod. Dessutom har jag jobbat som en extremt dåligt betald vikarie, utan någon egentlig möjlighet att påverka det som sker på de olika arbetsplatserna. Den ordinarie personalen är ofta en  blandning av några guldkorn och många, många, trötta människor som för länge sedan borde ha slutat jobba med andra människor men som kanske inte har så mycket att välja på... Så de suckar, stressar, snackar skit om chefen, sliter och drar i de gamla - och fräser åt alla vikarier som kommer och går på deras arbetsplats. Jag har varit med om det mesta på den fronten, när jag kommit första dagen till en avdelning. Så varför fortsatte jag? Jo, det ska jag berätta.

Furuliden, Katrineholm. Två boende minns jag särskilt härifrån; Den Glada, Dementa Damen och Den  Deprimerade, Dementa Herren. Damen, var väldigt dement och väldigt glad. För de flesta äldre med demenssjukdomar jag mött har sjukdomen kommit till uttryck på ett ganska blandat sätt;  ibland är det de ser eller minns något positivt, ibland inte. Några få har varit väldigt arga och ångestfyllda mest hela tiden, det är väldigt svårt att se och ännu svårare att bemöta. Men några få, som den här damen, verkade ha hamnat i en alldeles fantastisk, helt overklig verklighet. Hon hade fiskat mycket som yngre och oftast var det som hände i hennes värld kopplat till natur, vatten och fiske. En morgon när alla satt i matsalen och åt frukost hör jag hur det plaskar borta vid hennes plats, och ser henne sitta med händerna i gröten, plaskandes runt i mjölken. "Det är varmt i vattnet idag!", säger hon förtjust och skrockar nöjt, som hon alltid gjorde åt nästan allting. "Gillar fiskarna när det är varmt i vattnet?", frågar jag. "Oh ja", säger hon. "Vi kommer få hur mycket fisk som helst, det känner jag på mig". En annan morgon, när jag kom in till hennes rum för att hjälpa henne upp och hälsar God morgon från dörren, svarar hon med ett fniss bortifrån sängen. Jag frågar vad hon hittar på nu. Hon svarar: "Jag har gömt mig här bakom busken!" Nästan inget av det som den här damen upplevde längre, var på riktigt. Och det påverkade kontakten med henne jättemycket, naturligtvis. Men som jag ser det går det att lära känna en person även när den har en svår demenssjukdom, om jag bara fokuserar på det som händer i personen när den säger och gör det den gör. Utan att ljuga eller spela med i hennes fantasier, bara genom frågor, lärde jag mig jättemycket om fiske och skog, och kanske även om henne. Hur hon var som person, inuti. Sedan om det var samma person som hon var när hon var frisk, det vet jag inte. Men det spelar ändå roll, jag lärde känna henne som hon var då. Sommaren 2007. Och det var fint nog.

Den äldre herren hade det inte lika roligt. Han var inte lika långt framskriden i sin demens och ibland kunde han ha klara stunder när han mindes konstiga saker han gjort eller sagt, då blev han alldeles förtvivlad. Av allt jag har sett när det gäller demenssjukdomar verkar det vara det värsta. När personen vet om att det händer. Det skapar oerhört mycket ångest. Ofta blir personen deprimerad, likaså den här herren. Det är med personer i sådana situationer som jag har fått gräva som mest i mig själv för att veta hur jag ska agera. Det är lite läskigt, men det är det enda sättet jag vet som fungerar. Att nästan helt gå på sin instinkt och medkänsla. Han kunde bli väldigt arg när personalen sa emot eller skällde på honom när han inte var klar, och arg och ledsen när de försökte bemöta honom när han var klar och ville prata om hur det fick honom att känna, att veta att han höll på att försvinna från den här verkligheten. Med honom fick jag träna väldigt mycket på det där svåra. Vad svarar en när personen framför en frågar om vad det är som händer egentligen? Eller säger att han inte vill leva längre om det ska vara på det här sättet? Jag visste inte, men jag försökte, och de stunder av absolut förtvivlan, när jag insåg att det finns absolut inget jag kan säga som kommer göra det bättre eller lättare att vara honom, det var då det märktes att det spelade roll att jag bara var där. Vi delade på ångesten lite, och den gick att leva med ett tag till. Den herren var även mannen som gjorde mig till expert på att raka skäggiga män med hyvel. Varje gång var där såg jag till att raka honom, om han var i ett sånt tillstånd att det gick. Han sa alltid att det gjorde att han kände sig mer som en människa, att vara nyrakad. 


Trevnaden, det var här jag mötte mina käraste vän A. Som alltid gav komplimanger till alla i personalen; "Oh, en sån vacker blus du har! Oh, du är allt för snäll du". En morgon när jag hjälpte henne att göra sig i ordning inne på toaletten sa hon "Oh, så vackra ben du har! Kan du inte snurra ett varv!" Haha. Och ni vet alla att det inte är något särskilt med mina ben... Hon bara var sådan. En sådan som åt väldigt långsamt, och av någon outgrundlig och dessutom opraktisk anledning alltid slöt ögonen de sista tio centimetrarna när hennes hand med maten var på väg till munnen. Och tuggade så långsamt och njutningsfullt, även på gröt och mjölk. Det är väldigt svårt att äta på det viset, men det ser gott ut! Ofta om hon fick ta sin egen tid satt hon fortfarande kvar och åt när det var dags för fika eller nästa måltid. Om det blev en stund över däremellan hände det flera gånger att hon såg på modevisning där i matsalen, utropandes saker som "Oh, ser du de vackra hattarna de har på sig!". Eller så vinkade hon till alla stiliga män hon såg på tv och ropade "Kom, kom hit till mig!". På kvällarna var hon inte en glad dement dam, då kom det mörka. Så mycket. Om jag hann brukade jag sitta och hålla henne i handen så länge som möjligt, kanske tills hon somnade. Hon ryckte och kippade efter andan med fasa i hela ansikten. Vad hon såg då vet jag inte, men det var förmodligen inte modevisningar eller stiliga män...inga snälla sådana i alla fall. Ofta när jag kom in på hennes rum för att hjälpa henne att göra i ordning sig för dagen verkade hon uppleva det som att vi åkte båt, som att hon var ute på en resa. Förmodligen var det den logiska förklaringen till varför allt kändes så främmande, och varför olika människor kom in i hennes rum och hjälpte henne att tvätta sig och klä på sig hela tiden, tänker jag mig. En dag när hon hade frågat mig om när vi skulle komma fram till Malmö och vi småpratat om vad hon tyckte om sin hemstad tog hon  tag i min arm när jag höll på med någonting inne på toaletten, och sa: "Du, när vi kommer hem till Malmö igen, då kan vi väl ses någon dag och ta en fika du och jag?". Det är nog det finaste någon har sagt till mig någonsin. Jag har ingen aning om hur hon var som ung, eller vem hon var för sin familj, men för mig var hon en kär vän som jag träffade de sista tre åren i hennes liv. På ett äldreboende i Malmö. Jag jobbade på en av de andra avdelningarna på det boendet bara några dagar innan hon gick bort, och gick ner när jag fick tillfälle för att säga hejdå. Hon var på det mörka stället hela tiden då, jag är glad att hon fick slippa det sedan. Hoppas att hon nu är någonstans där alla har vackra ben och hattar på sig.

Det fanns, och finns, tro mig, sådana människor på varenda boende i Malmö jag vikarierat på: Tryggheten, Basen, Styrkan... Glasklara, bestämda damer. Skojfriska gubbar. Människor som har levt i nästan hundra år och kan berätta otroligt mycket om världen och livet. Om jag inte hade jobbat som vårdbiträde på alla dessa ställen hade jag aldrig mött dessa människor. Att vara vårdbiträde på ett vårdboende är ett omöjligt jobb. Du måste försöka ge värdighet åt gamla människor som är i en situation som gör värdighet till en omöjlighet. Du kommer att misslyckas varje dag. Men det är alltid värt att försöka. Det har jag lärt mig av alla de äldre jag mött när jag jobbat. Och att vara i en sådan svår situation, när allt är nedskalat till det mest grundläggande i livet; liv, död och värdighet, det är då jag har lärt mig mest om vad medmänsklighet innebär och varför det är så viktigt. Jag hade inte velat vara Majan utan det.


Den här resumén blev mycket längre än vad jag hade tänkt mig. Nu måste jag plugga lite och fixa mat. Kanske fortsätter ikväll med del 2. Praktikdelen. Den blir nog kortare...

Kram till alla. Idag är det höststormigt här! Riktigt väder.

Vackraste dagen.

Idag var det soligt! Så jag gick uppför gatan här mitt emot och upptäckte hur nära Meadow field park, tillika Holyrood Park och Artur's seat vi bor! Jag klättrade upp. Himla fint.

 

Sedan satt jag där uppe och funderade och undrade saker om livet... 

Som ni ser. Haha. Bästa användningen av frågetecknet.