Resumé, del 1

Nu när den sista terminen är här och jag snart genomgått hela sjuksköterskeprogrammet har jag tänkt en del på var jag har varit, tidigare och under de här tre åren. Tanter och gubbar jag träffat när jag började jobba som okvalificerat vårdbiträde, praktikplatser jag haft... Allt jag har med mig när jag är ute på min placering nu, saker jag refererar till när jag läser in teori eller funderar på vad för sorts sjuksköterska jag vill vara. Tänkte att det skulle kunna vara fint att ha någon sorts resumé nedskriven, sådant jag minns från allt jag varit med om fram till nu. Håll till godo, den som pallar med!

Yngaregården: Det började sommaren 2006... Hur, varför? Helt ärligt behövde jag väl ett sommarjobb och det verkade enkelt att få jobb som vårdbiträde på det lilla äldreboendet i Björkvik. Jag var 18 och alltså tillräckligt gammal. Jag minns det som ett inte alls överlagt beslut. Sedan tidigare tror jag till och med att det funnits någon tanke om att jag absolut inte skulle jobba inom vården, helt enkelt för att föräldrarna var i den svängen. Obstinat som vanligt. Inte var jag väl mindre obstinat under gymnasietiden, men det var en allmänt kass period och jag var väl förvirrad... Hur som helst, på nåt sätt trivdes jag på Yngaregården. Jag märkte att jag var bra på att balansera de praktiska sysslorna med att på något sätt möta de gamla också. Egentligen har detta följt mig under alla de år jag slitit som vårdbiträde - människorna, mötena. Det är anledningen till att jag fortsatt. Jag har aldrig känt att jag inte skulle kunna söka mig någon annanstans, jag har inga sådana låsningar. På nåt sätt kändes detta som en väg jag ville ta, åtminstone för ett tag.

De praktiska sysslorna en har som vårdbiträde är inte särskilt stimulerande. Du är någon sorts allt-i-allo, där allt från matlagning eller åtminstone servering, till tvätt av både kläder och gubbrumpor ingår. Städning, påklädning avklädning, tunga lyft... Samt en oerhört okvalificerad administrering av diverse läkemedel; tabletter, krämer, ögondroppar. Det kallas för delegering, när någon som absolut inte har utbildning för det ändå får lov att ge läkemedel till de boende eftersom sjuksköterskan inte hinner administrera dem själv. Detta gör alla glada vikarier efter en halv/heldags genomgång av olika typer av läkemedel och en underskrift från ansvarig sjuksköterska, vilket sedan upprepas inför varje ferieperiod. Dessutom har jag jobbat som en extremt dåligt betald vikarie, utan någon egentlig möjlighet att påverka det som sker på de olika arbetsplatserna. Den ordinarie personalen är ofta en  blandning av några guldkorn och många, många, trötta människor som för länge sedan borde ha slutat jobba med andra människor men som kanske inte har så mycket att välja på... Så de suckar, stressar, snackar skit om chefen, sliter och drar i de gamla - och fräser åt alla vikarier som kommer och går på deras arbetsplats. Jag har varit med om det mesta på den fronten, när jag kommit första dagen till en avdelning. Så varför fortsatte jag? Jo, det ska jag berätta.

Furuliden, Katrineholm. Två boende minns jag särskilt härifrån; Den Glada, Dementa Damen och Den  Deprimerade, Dementa Herren. Damen, var väldigt dement och väldigt glad. För de flesta äldre med demenssjukdomar jag mött har sjukdomen kommit till uttryck på ett ganska blandat sätt;  ibland är det de ser eller minns något positivt, ibland inte. Några få har varit väldigt arga och ångestfyllda mest hela tiden, det är väldigt svårt att se och ännu svårare att bemöta. Men några få, som den här damen, verkade ha hamnat i en alldeles fantastisk, helt overklig verklighet. Hon hade fiskat mycket som yngre och oftast var det som hände i hennes värld kopplat till natur, vatten och fiske. En morgon när alla satt i matsalen och åt frukost hör jag hur det plaskar borta vid hennes plats, och ser henne sitta med händerna i gröten, plaskandes runt i mjölken. "Det är varmt i vattnet idag!", säger hon förtjust och skrockar nöjt, som hon alltid gjorde åt nästan allting. "Gillar fiskarna när det är varmt i vattnet?", frågar jag. "Oh ja", säger hon. "Vi kommer få hur mycket fisk som helst, det känner jag på mig". En annan morgon, när jag kom in till hennes rum för att hjälpa henne upp och hälsar God morgon från dörren, svarar hon med ett fniss bortifrån sängen. Jag frågar vad hon hittar på nu. Hon svarar: "Jag har gömt mig här bakom busken!" Nästan inget av det som den här damen upplevde längre, var på riktigt. Och det påverkade kontakten med henne jättemycket, naturligtvis. Men som jag ser det går det att lära känna en person även när den har en svår demenssjukdom, om jag bara fokuserar på det som händer i personen när den säger och gör det den gör. Utan att ljuga eller spela med i hennes fantasier, bara genom frågor, lärde jag mig jättemycket om fiske och skog, och kanske även om henne. Hur hon var som person, inuti. Sedan om det var samma person som hon var när hon var frisk, det vet jag inte. Men det spelar ändå roll, jag lärde känna henne som hon var då. Sommaren 2007. Och det var fint nog.

Den äldre herren hade det inte lika roligt. Han var inte lika långt framskriden i sin demens och ibland kunde han ha klara stunder när han mindes konstiga saker han gjort eller sagt, då blev han alldeles förtvivlad. Av allt jag har sett när det gäller demenssjukdomar verkar det vara det värsta. När personen vet om att det händer. Det skapar oerhört mycket ångest. Ofta blir personen deprimerad, likaså den här herren. Det är med personer i sådana situationer som jag har fått gräva som mest i mig själv för att veta hur jag ska agera. Det är lite läskigt, men det är det enda sättet jag vet som fungerar. Att nästan helt gå på sin instinkt och medkänsla. Han kunde bli väldigt arg när personalen sa emot eller skällde på honom när han inte var klar, och arg och ledsen när de försökte bemöta honom när han var klar och ville prata om hur det fick honom att känna, att veta att han höll på att försvinna från den här verkligheten. Med honom fick jag träna väldigt mycket på det där svåra. Vad svarar en när personen framför en frågar om vad det är som händer egentligen? Eller säger att han inte vill leva längre om det ska vara på det här sättet? Jag visste inte, men jag försökte, och de stunder av absolut förtvivlan, när jag insåg att det finns absolut inget jag kan säga som kommer göra det bättre eller lättare att vara honom, det var då det märktes att det spelade roll att jag bara var där. Vi delade på ångesten lite, och den gick att leva med ett tag till. Den herren var även mannen som gjorde mig till expert på att raka skäggiga män med hyvel. Varje gång var där såg jag till att raka honom, om han var i ett sånt tillstånd att det gick. Han sa alltid att det gjorde att han kände sig mer som en människa, att vara nyrakad. 


Trevnaden, det var här jag mötte mina käraste vän A. Som alltid gav komplimanger till alla i personalen; "Oh, en sån vacker blus du har! Oh, du är allt för snäll du". En morgon när jag hjälpte henne att göra sig i ordning inne på toaletten sa hon "Oh, så vackra ben du har! Kan du inte snurra ett varv!" Haha. Och ni vet alla att det inte är något särskilt med mina ben... Hon bara var sådan. En sådan som åt väldigt långsamt, och av någon outgrundlig och dessutom opraktisk anledning alltid slöt ögonen de sista tio centimetrarna när hennes hand med maten var på väg till munnen. Och tuggade så långsamt och njutningsfullt, även på gröt och mjölk. Det är väldigt svårt att äta på det viset, men det ser gott ut! Ofta om hon fick ta sin egen tid satt hon fortfarande kvar och åt när det var dags för fika eller nästa måltid. Om det blev en stund över däremellan hände det flera gånger att hon såg på modevisning där i matsalen, utropandes saker som "Oh, ser du de vackra hattarna de har på sig!". Eller så vinkade hon till alla stiliga män hon såg på tv och ropade "Kom, kom hit till mig!". På kvällarna var hon inte en glad dement dam, då kom det mörka. Så mycket. Om jag hann brukade jag sitta och hålla henne i handen så länge som möjligt, kanske tills hon somnade. Hon ryckte och kippade efter andan med fasa i hela ansikten. Vad hon såg då vet jag inte, men det var förmodligen inte modevisningar eller stiliga män...inga snälla sådana i alla fall. Ofta när jag kom in på hennes rum för att hjälpa henne att göra i ordning sig för dagen verkade hon uppleva det som att vi åkte båt, som att hon var ute på en resa. Förmodligen var det den logiska förklaringen till varför allt kändes så främmande, och varför olika människor kom in i hennes rum och hjälpte henne att tvätta sig och klä på sig hela tiden, tänker jag mig. En dag när hon hade frågat mig om när vi skulle komma fram till Malmö och vi småpratat om vad hon tyckte om sin hemstad tog hon  tag i min arm när jag höll på med någonting inne på toaletten, och sa: "Du, när vi kommer hem till Malmö igen, då kan vi väl ses någon dag och ta en fika du och jag?". Det är nog det finaste någon har sagt till mig någonsin. Jag har ingen aning om hur hon var som ung, eller vem hon var för sin familj, men för mig var hon en kär vän som jag träffade de sista tre åren i hennes liv. På ett äldreboende i Malmö. Jag jobbade på en av de andra avdelningarna på det boendet bara några dagar innan hon gick bort, och gick ner när jag fick tillfälle för att säga hejdå. Hon var på det mörka stället hela tiden då, jag är glad att hon fick slippa det sedan. Hoppas att hon nu är någonstans där alla har vackra ben och hattar på sig.

Det fanns, och finns, tro mig, sådana människor på varenda boende i Malmö jag vikarierat på: Tryggheten, Basen, Styrkan... Glasklara, bestämda damer. Skojfriska gubbar. Människor som har levt i nästan hundra år och kan berätta otroligt mycket om världen och livet. Om jag inte hade jobbat som vårdbiträde på alla dessa ställen hade jag aldrig mött dessa människor. Att vara vårdbiträde på ett vårdboende är ett omöjligt jobb. Du måste försöka ge värdighet åt gamla människor som är i en situation som gör värdighet till en omöjlighet. Du kommer att misslyckas varje dag. Men det är alltid värt att försöka. Det har jag lärt mig av alla de äldre jag mött när jag jobbat. Och att vara i en sådan svår situation, när allt är nedskalat till det mest grundläggande i livet; liv, död och värdighet, det är då jag har lärt mig mest om vad medmänsklighet innebär och varför det är så viktigt. Jag hade inte velat vara Majan utan det.


Den här resumén blev mycket längre än vad jag hade tänkt mig. Nu måste jag plugga lite och fixa mat. Kanske fortsätter ikväll med del 2. Praktikdelen. Den blir nog kortare...

Kram till alla. Idag är det höststormigt här! Riktigt väder.