AlQuds

Fick just ett par bilder av en journalist i Jerusalem som ville göra någon slags intervju. Så dessa ska väl publiceras, men så länge ingen av er skvallrar.... Från min andra arrestering i Sheikh Jarrah. På den översta bilden är stängslet som dagen efter bulldozrades i överkant, bakom det ligger alltså tältområdet. På den undre bilden är stängslet, och tältet utanför bild, till vänster. Ser ni vad lång jag är också? Hurra.

Hej mamman,

jag blir så glad när du mailar! Är tillbaka i Hebron nu efter ett par dagar i Jerusalem. Man stannar oftast inte så länge, är lite för påfrestande att sova i tält, ingen lugn och ro och så vidare....det var skönt att träffa Om Kamel, nästan som hon alltid varit, igen. Här räknas hon lite som klippan som inte får falla. Om hon faller är allt hopp ute. Men hon är oerhörd, än så länge verkar hon stå stadigt. Trots allt. Vi har haft allt större problem med bosättarna som bor runtomkring, dock; sedan polisen lät bulldozra stängslet runt området som tältet står på har de börjat gå in på området. Bara för att de kan, naturligtvis. De blir vanligtvis uppmanade att någon av oss att gå av, det är ju privat mark, men det är liksom sånt som bosättare gör. Visar att de kan. Så de fortsätter. De har också samlats i klungor då och då och hotfullt börjat närma sig tältområdet. Nu senast hade de vapen med sig, alla bosättare har en massa vapen. Men då dök faktiskt militären upp och bad dem att gå hem. Antagligen skulle det bli alldeles för dålig publicitet om något hände nu, därför reagerar dom. Annars brukar de mest stå och se på, och sedan hindra palestinierna från att försvara sig. Så går det till här i det heliga landet. Och så gick det till idag, här i Hebron, när två timmars stenkastande från bosättare mot de omkringliggande palestiniska hemmen, under tiden som polisen står och tittar på, slutade med tio skadade palestinier på sjukhus.

Vad gäller kvinnan från Kafr Qaddum så skämtade vi flera gånger om att ingen bosättare väl skulle våga gå ner och trakassera familjen medan hon var där och härjade runt, men faktum är att de har blivit utsatta för våld från de närliggande bosättningarna flera gånger under hösten. Det sätt på vilket de israeliska myndigheterna fullkomligt ignorerar de dåd som utförs av bosättarna, är skrämmande. Om och om igen händer det, och enbart när det krävs på grund av risken för allt för dålig publicitet, tycks polis eller militär ingripa. Och då lyckas de nästan alltid göra detta, utföra "säkerhetsåtgärder", på ett sätt som så gott som endast drabbar palestinierna. "Det verkar som att bosättarna här vill slå ihjäl er idag, så för att upprätthålla säkerheten i området får ni inte plocka oliverna från era träd idag". Åtgärder i den stilen stoppar alltså bosättarvåldet temporärt, men inga repressalier för utförda dåd sker, och som sagt blir följden för palestinierna att de inte kan skörda. Eller bo kvar i sitt hus. Eller gå till skolan. Eller leva. Aldrig hindrar man bosättarna direkt, utan man använder sig alltid av något sätt att flytta runt på eller hindra palestinierna från att vara i vägen och därmed råka ut för den ena eller den andra vidrigheten. Alltså, angående din fråga om huruvida kvinnan själv kan gå emot militären, om de också får stenar kastade på sig; nej. Det skulle vara självmord. Följderna för en bosättare - för att inte tala om en militär eller polis - som går ner och hotar, slår eller skjuter på en palestinier är visserligen oftast obefintliga. Men för en palestinier skulle ett okänt antal månader eller till och med år i fängelse, under vidriga omständigheter, troligt bli resultatet av minsta motangrepp mot trakasserierna. Därför kan inte ens detta vidunder till kvinna göra annat än att göra sig liten när miliärjeepen åker förbi, samtidigt som hon frenetiskt vinkar åt oss internationella att gömma oss bakom träden. Om vi blir sedda kommer vi antagligen att bli utkörda därifrån, ännu en gång med hänvisning till en falsk "closed military zone", och hon är rädd för att bli kvar själv bland oliverna. Kanske är bosättarna på dåligt humör idag. Så ser verkligeheten ut, jag önskar att jag kunde berätta något annat, om så bara om just den kvinnan.

Tack för din rapport hemifrån, låter som att allt rullar på och du får mig verkligen att längta hem. Allt luktar och ljuder så annorlunda här. Till och med T:s gnissel låter lockande.

Jo, jag har haft feber ett par dagar nu, medan jag varit vid tältet i Jerusalem, men är bättre idag. Ingen röst och ganska snuvig, men feberfri. Ska också sägas att tältet är varmare att vara i än vår stora, kalla lägenhet här i Hebron... Varmt på flera sätt, faktiskt. Där är alltid mycket folk på kvällarna, männen och shebaabsen stannar uppe hela nätterna, eldar och gör glödbäddar i järnkrukor som de ställer ut lite överallt. Pratar, skrattar, kivas, sjunger och grillar mat direkt på glödbäddarna. Igår var det dessutom diktläsning. Att somna till ljudet av den största och mest björnlika mannen av dem alla, Sheik, som kippar efter andan, tårögd och utropandes små "oh" och "ah" över de vackraste styckena, var underbart. Shebaabsen skojade hela kvällen om att de skulle raka av hans skägg medan han sov framåt morgonkvisten, men gjorde det aldrig. Tur, för de hade nog råkat illa ut... Dessutom är det ett stort, vackert skägg. Jag gillar skägg, önskar jag kunde odla ett själv.

Nåja. Jag fick ditt sms tidigare ikväll - grattis till simmarens brons! Och var snäll och be alla som har kort från mormoderns födelsefirande att lägga upp dem på hemsidan omedelbart! Hoppas hon får det trevligt i London med sin kvartett. Det får hon säkert.

Hör av dig på onsdag så jag vet hur det gått, är du snäll. Ska skriva ett kortare inlägg mer allmänt om Hebron snart, men ville svara på ditt mail nu direkt. Och insåg att det mesta jag skrev borde vara med på bloggen. Därav denna bloggvariant till svar.

Du är den bästa mamman i världen. Sån tur att du finns. Kram från dottern som planerar sova sig frisk till i morgon nu.

Kvinnor del I

Kära Gudmodern, härmed presenteras del I ur mitt kvinnor-i-Palestina-arbete. Har haft denna delen i mitt huvud i flera veckor, och som sig bör är den inte det minsta analyserande. Det är en introduktion, till av en av de kvinnor som allra mest förvånade mig med sitt sätt när vi först möttes. Den här kvinnan refereras till, av alla män i hennes omgivning, som "bossen" eller "drottningen" - ibland sa någon "kungen", till och med. Hon skriker på alla män, kallar dem lata (med rätta för det mesta, naturligtvis), och när jag var där kastade hon sten på sin manliga kompanjon mer eller mindre hela dagen. Så snart hon ser en annan kvinna, allra helst en ung, utländsk kvinna, skiner hon upp - pussas, kramas och klämmer på en lite överallt. Skrattar och gestikulerar vilt medan hon förklarar något på arabiska, eftersom hon som de flesta kvinnor inte talar någon engelska. Emellanåt tittar hon bort på de män som eventuellt befinner sig i närheten, skriker något och kastar en sten. Ganska godmodigt, men med chefens stålhårda auktoritet. Hon märker revir, hela tiden. Sedan vänder hon sig mot mig igen, ler och fortsätter att prata högt och nypa en i kinderna och kanske lite i rumpan också. Hon har en man också, som är dövstum. Huruvida han är det av eget val eller inte, är litet oklart........hon skriker på honom också, kastar sten ibland, men de verkar gilla varandra på något sätt ändå. Han har ett oerhört vänligt ansikte, ler mycket och håller sig i bakgrunden. Av förklarliga skäl, kanske. Hon är rund, stark, har grova händer som arbetat mycket och ett vackert, blixtrande leende. När hon går igenom byn på morgonen, på väg till sina olivträd, har hon kvinnans klassiska överklänning och sjal, men så snart hon kommer fram till sin mark åker överklänningen av och sedan jobbar hon i ett gammalt nattlinne hela dagen. Sjalen sitter kvar, dock. Hon har elva barn, och upplyste mig om att ifall jag inte börjar äta ordentligt kommer jag varken att bli gift eller kunna få lika många barn som hon. Sedan tvingade hon mig att flexa mina biceps för henne, så att hon kunde bedömma om jag var stark eller inte. Vet inte riktigt om jag verkade tillräckligt stark, och är heller inte helt säker på vad det är jag behöver vara stark för. Varje gång jag tog en tugga bröd fnös hon missnöjt och visade hur hon själv tog mycket större tuggor, med stora klickar hommus på. Sedan uppmanade hon mig att försöka igen, men blev aldrig nöjd. Trots mina tillkortakommanden när det gäller mat (jag var ju vegetarian också, och det upprörde henne mycket att jag inte ville äta hennes kyckling) kallade hon mig habibti (älskling) redan framåt eftermiddagen och när vi plockat färdigt vid fem-tiden var jag både hennes syster och hennes dotter också. När vi skulle åka tillbaka till Nablus försökte hon kidnappa mig hem på middag och det krävdes ganska mycket diskuterande och återkommande löften om att jag skulle komma tillbaka nästa dag och då följa med henne hem. Jag såg henne aldrig mer efter det men hon lämnade helt klart ett avtryck. Och nu har även du fått ta del av den vilda kvinnan från Kafr Kudom, jag ville dela henne med dig.

Del II kommer att innehålla vidare funderingar kring kvinnor i Palestina och kanske kvinnor i allmänhet. Dessutom ska jag berätta om vad jag och ISM gör, med kvinnor i fokus - kan hända kommer jag till och med slänga in någon slags slutsats utifrån det jag sett här. Modigt!

En annan stark kvinna, redan introducerad på bloggen, är så klart Om Kamel. Har letat reda på tre länkar på youtube för alla som vill få ansikten till namnen och bilder från platsen i Sheik Jarrah. Begravningstälten som sattes upp för ett par dagar sedan står fortfarande kvar, de flesta verkar tro att de kommer att få stå en vecka, vilket tydligen är den normala tiden för sorg. Sedan får vi nog besök av polisen igen. Fortsättning följer... Kolla in länkarna nedan så länge, gott folk!

http://www.youtube.com/watch?v=UrhPGPoUkpg&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=IsGkr6ugML4&NR=1

http://www.youtube.com/watch?v=8nHemquLx_E&feature=related

Berättar snart om Hebron. Kramar. Och hälsa simmaren Grattis i efterskott och Lycka till i helgen!

Visdom och kärlek.

Kloka mamman, oroa dig inte. Faktum är att tiden här har gjort mig säker på en enda sak, gett mig en enda klar lärdom; det sista jag vill är att bidra med mer hat till den här världen. Jag kan bli arg, ledsen, fylld av fasa inför tanken på all den tid som gått medan ockupationen fortsatt att våldta livet självt. Hela min kropp kan skaka av fruktan för all den tid i mörker som kanske ligger framför oss. Jag kan snubbla över orden, huvudet smärtsamt bultande av mina försök att förklara det jag ser - det strukturella våldet som är så starkt och så svårt för oss människor att uppfatta och agera emot. Men jag vägrar att hata, väljer att skapa. Vänskap, hopp, sammanlänkade händer... Det är ett löfte.

Kram från Hebron, mitt nya hem (kolla upp det på kartan och läs in dig på internet - en mycket intressant plats!).

Gullvivan.

Gamlamormor. Jag är så arg. Ledsen, upprörd, frustrerad. Mitt hjärta gör ont. Den 20e november kom polis och bulldozer tillbaka igen. De lilla tälten togs åter igen ned, och den här gången bulldozrade man även ner det staket runt området. Det området ägs alltså av en palestinier, vilken har blivit tvingad att betala skatt för staketet. Jag var där och filmade, och blev snabbt nerkallad från kullen jag filmade från, av Jerusalempolisens mest obehagliga officer. Han är stor, skallig och har kalla, hårda ögon. Han började skrika på mig om att jag nu blivit arresterad här i området två gånger, och berättade ganska detaljerat om vad de skulle göra med mig ifall de fick en chans att arrestera mig igen. Mycket fängelse och deportation, sammanfattningsvis. Där stod han, medan en familj för tredje gången fick packa ner sina tillhörigheter, med bulldozern bakom sig, vilken utförde en alldeles uppenbart illegal order, och hotar en tjugoårig tjej med vad han ska göra med henne om han får tag på henne igen. Helt känslokall inför det hjärtskärande som pågår bakom honom. Dagen efter kom de tillbaka igen. Tältet rivs ner. En grupp kvinnor hotas och förnedras av ett stort antal, mindre än hälften så gamla män. Igår kom de inte tillbaka. Det behövdes inte, deras politik lyckades orsaka skada ändå. Umo Kamels man dog igår. Han har varit svag ända sedan sin stroke 2001. Omgetts att otrygga förhållanden, störts av en evig kamp för att ens få bo kvar i sitt hus. Stressats av att vägg i vägg, i sitt eget hus, ha en bosättarfamilj som våldgästande inneboende. Jag har sett hur bosättarfamiljens två- och fyraåriga söner beter sig, spottar och svär mot oss internationella och mot de palestinier som kommer och går i huset. Någonstans har det beteendet i sin tur kommit från. Sedan familjen vräktes från sitt hus hamnade den redan svage familjefadern på sjukhus igen. Skyhögt blodtryck, svaga kroppsfunktioner i allmänhet. Där har han legat sedan dess, Umo Kamel kommit på besök varje dag. Tillslut orkar han inte mer. Den här mannen blev sjuk redan innan bosättare och militärer aktivt gjorde entré i hans liv, ingen tvekan om den saken. Men i mina ögon var det den israeliska politiken och de som utförde den som dödade honom.

Idag är en dag av sorg. Möt honom är du snäll, gamlaMaja. Vid tillfälle ska jag själv sätta mig ner och sjunga en viss sång...

Bakom galler i Jerusalem.

Brorsan! Hörde att du varit värsta sjuk!? Inte bra.

Själv är jag rätt frisk, men hamnade idag på polisstationen i Jerusalem. Igen. Vet inte om du läst mitt förra inlägg, men AlKurd-familjen, som jag sov hos förra gången polisen kom och tog oss och samtidigt verkställde vräkningen av familjen, har sedan dess haft ett tält nära deras hus. Vägrat ge upp, fast pappan i familjen, som redan innan var sjuk, nu ligger på sjukhus mest hela tiden. Men mamman, Omu Kamel, har varit med oss internationella i tältet nästan hela tiden. Under dagarna har massor av press varit där och gjort intervjuer med mera. Många av grannarna har varit där dygnet runt, suttit uppe kring elden och vaktat. Även de flesta av dem hotas av vräkning, speciellt nu sedan vräkningen av Al Kurd verkligen genomfördes; de har liksom fått bli det vägledande exemplet för vad som ska hända alla de palestinska familjerna i området. Tja, men sedan några dagar har de alltså en vräkningsorder också på tältet - fast det står på privat, palestinsk mark. Men tydligen får man inte ens bygga tält som man vill på sin mark i "Israel". Inte om man är palestinier i alla fall...

Och idag, vid elvatiden kom en massa poliser dit, tillsammans med en stor lastbil med lyftkran. Jag var inte där just då, letade tandkräm på stan, men stack dit så fort våra vänner där ringde. När vi kom var hela området inringat och våra vänner tvingades strax in i polisbilar. Lite senare blev även en palestinier tagen av polisen, jag gick fram och frågade dem om varför de tog honom och så. De knuffade iväg mig och förde bort honom. Några minuter senare kom några andra poliser fram till mig och sa att jag också måste sätta mig i polisbilen. Jag frågade varför och de sa att jag hade attackerat en polis. Men kom igen, allvarligt.... Det var inte mycket att be för, de tvingade in mig i bilen och vi for till polisstationen där de andra redan satt på en bänk och väntade. Släpptes någon timme senare, naturligtvis hade jag inte attackerat någon och det visste nog de också - dessutom fanns så mycket media där att min"attack" garanterat fanns med på film. Och den andra anklagelsen jag fick, förutom attacken, var att ha stört en polisman i hans arbete...snacka om att de hittade på den på vägen till stationen. Skrev inte under någonting, men blev tvingad att lämna ut mitt mobilnummer. Anledningen oklar. Blev hotad med att bli deporterad otaliga gånger, och när en av poliserna som var med förra gången jag var inne kände igen mig var han minst sagt missnöjd över att se mig igen. Varnade mig allvaligt för att komma tillbaka. Lite problematiskt med tanke på att - jo det är sant - Omu Kamel och de andra redan rest ett nytt tält, vilket vi såklart kommer att bevaka dygnet runt. Så länge hon inte ger upp gör inte vi det heller. Nyheten om det snabbt resta, nya tältet fick mig genast att känna att min resa till polisstationen var värd det. Inatt har jag dock telefonjour från ett hostel i närheten och får sova inne. Kameran redo att tas med dit ner om något händer. Befria Palestina, för tusan!

Get well. Kram från din lagbryterska till syster.

It's a coke world. And it's only getting...coker?

Min fina blondin! Bra dag idag? Hoppas jag! Vet du att jag får en nästan daglig påminnelse om dig, åtminstone alla dagar jag plockar oliver. Vilket varit så gott som varje dag i Palestina hittills... Men eftersom olivskörden är över vilken dag som helst, får jag väl börja se andra saker i min vardag som påminner mig om dig och får mig att småskratta lite för mig själv. Blir nog inga större problem. Hur som helst: coca cola. Maten man äter ute här är såklart i allmänhet lite annorlunda än den man får om man är hembjuden på middag. Utomhus är det mycket bröd, hummos, full och plockmat. Hemma hos någon blir det såklart lagad mat i större utsträckning, även om man verkar äta sina pitabröd med hummos och annat små och gott ganska mycket hemma också. När man är ute och ska bjuda någon på dricka till frukosten, bjuder man alltid på coca cola. Ibland sprite, men det är ju ändå coca cola.....så tja, vill väl helt enkelt säga att under en månads tid nu, har jag druckit mer cola än vad du troligen gör! Snacka om att jag kommer få betala tillbaka för detta i mitt nästa liv...haha. Jaja, jag dricker snällt såklart, att tacka nej är oftast inte ett alternativ, och ler lite över hur svårt det är att jobba på fält som aktivist och samtidigt bojkotta saker. Inser också, såklart, att det inte är någon stor grej. Bara lite humor, med tanke på hur mycket jag anstränger mig för att undvika just detta märket när jag är hemma. Och nu har jag dessutom i ett blogginlägg totalt gjort reklam för det också. Tusan.

Däremot har jag ett riktigt problem: att bojkotta Israel är nästan omöjligt i Palestina. Det är så sorgligt. Vissa saker, särskilt mejeriprodukter, är verkligen körda att hitta palestinsktillverkade. Faktum att detta blogginläggs huvud-produkt, på många sätt är bättre än mycket annat man äter här, eftersom man åtminstone tillverkar drycken i Ramallah. De produkter som inte är israeliska, märks ofta ändå om med en massa hebreiska, både för att det på vissa ställen är olagligt att sälja palestinska produkter, och för att det oavsett ses som att israeliska produkter har bättre kvalitet. Minst sagt krångligt är det, även om vi alla jobbar hårt för att inte ta hem israeliska varor och ställa dem i ISM-kylarna (strängt förbjudet). Samma dilemman som jag drabbas av hemma när det gäller ekologiska produkter uppstår; ibland köper vi produkter importerade från andra sidan jordklotet bara för att inte köpa de israeliska. Och som vanligt kan jag inte riktigt bestämma mig för vad som är värst... Då tänker jag också på dig, och försöker att inte göra en alltför stor deal av det hela. Vet ungefär vad du skulle ha sagt, nånting i stil med att jag ju i alla fall är här och försöker göra något åt skiten, och att jisses vad krångligt det där verkar. Du skulle nog har rätt också. Men bara för att lätta mitt samvete här i de israeliska produkternas näste, vill jag nu uppmana dig som är hemmavid: konsumentbojkotta Israel! Det gäller er alla. Här kommer en hjälp på vägen också, om man är osäker: den israeliska varans kod börjar på 729. Börja idag!

Vad vill jag mer berätta för dig om dagarna här? Jo, haha, du hade nog inte kunnat åka hit hjärtat mitt - kaffe och té är oundvikliga inslag i det Palestinska livet. Kanske kunde du komma undan genom att hänvisa till någon mystisk sjukdom, eller bara för att du är så söt... Anyway, jag klarar mig ganska bra eftersom jag dricker té. Ibland är det bara kaffe som serveras, dock. Varje gång smuttar jag på det två gånger, försöker en tredje gång och måste sen lämna koppen av rädsla för att kräkas mitt framför ögonen på den stackars familjen. Jag försöker verkligen, men kaffe är och förblir väldans svårt för mig att förtära.

Men du hade trivts här för allt kött! Inget fläskkött såklart, men mycket kyckling och nöt. En del fisk också. Och oj vad det är knepigt att vara vegetarian ibland. På träningen säger de att bara man säger till i god tid är det inga problem - men inget sa dom om hur ofta man utsätts för omvändnings-försök! Ofta. Och flera av bönderna jag träffat har liksom inte hört det arabiska ordet förut, vilket gör det knepigt. Det är oftast vid de tillfällena som man efter att ha förklarat att man inte äter kött, får förklara att man inte äter kyckling heller (räknas inte som kött av palestinierna) när de istället vill göra kyckling, och sist förklarar att man inte heller äter fisk när det tas upp som sista alternativ. Efter detta bjuds man ändå på kyckling, för att de resonerar som så att man bara inte smakat deras kyckling än; tillräckligt god kyckling. Och blir ganska upprörda när man ändå inte vill ha. Fast dom gillar mig ändå, såklart. Jag är ju relativt ung, fortfarande ogift och kan ta deras söner till Sverige....tydligen. Hehehe...

Två saker till: var orolig innan jag åkte för att jag skulle se många djur i dåligt skick, men har knappt sett en enda katt, åsna eller häst som inte sett alldeles utmärkt välmående ut. Åsnorna jobbar ju väldigt hårt nu under olivskörden, men de är välskötta, välutbildade och inte alls illa däran. Egentligen är det väl bara dumma fördomar västerifrån; här behövs ju verkligen djuren till det de används för, och självklart blir de då också väl omskötta. Såg en väldigt vacker häst här om dagen när jag var högt uppe bland kullarna och plockade med en trevlig familj i Burin, faktiskt. Mycket arabiskt fullblod, skimmel. Och med en högst tilltalande, ung, manlig ryttare. Vilket leder mig till den andra upplysningen för din räkning: palestinska pojkar ser i allmänhet väldigt, väldigt bra ut. Mhmm. Men, de ser alltid äldre ut än vad de är, vilket är högst irriterande. Inte för att det hade gjort någon skillnad, alla är ju förbjuden frukt, men irriterande på det sättet att jag inte vill kännas vid att jag går runt och spanar på 15-åriga småpojkar. Jag menar, det har jag inte gjort på många år. Du förstår säkert vad jag menar. Hu.

Det var allt för nu! Ska snart byta miljö...berättar om det nästa gång tror jag.

Bara ett tillägg, både för dig och alla som minns familjen Al-Kurd. Mamman i familjen har sedan vräkningen, i sin magnifika målmedvetenhet och vägran att ge upp, tillsammans med oss internationella bott i ett tält alldeles nedanför området där hennes hus ligger. Men i morse fick vi reda på att de israeliska myndigheterna nu lagt en vräkningsorder även på tältet. Tid att börja samla aktivisttrupperna där igen, med andra ord... En galen värld är det.

Kärlek, du!

Katter.

Hej Wendell, kära kusin. Sitter hemma idag eftersom det regnar ute och all olivplockning är inställd. Har redan hunnit skriva ett inlägg, men här kommer ett till. Det finns en massa katter i Palestina! Överallt. Här i Nablus har vi sedan en dryg vecka tre översöta kattungar precis utanför dörren. De får lite mat av oss varje dag och börjar redan bli mindre skygga. Palestinska katter i allmänhet är dock ganska skygga, trots att de oftast blir omskötta och får mat ordentligt. Med vissa undantag...till exempel denna katten på bilderna. Han dök upp idag, fråm tomma intet. Och tja, han verkar ha flyttat in, spinner väldans högt och flyttar från knä till knä här i lägenheten. Just nu har han legat hos mig en stund, som du ser. Skönt att det finns katter överallt här i världen...katter är bäst. Kom och besök mig i vår så blir det en massa hästar också.

Kram.

Mänskliga möten.

Hej Tallans matte. Jag är så glad att du är med mig i tanken på den här resan, vet du det? Glad över dina mail, som vanligt är du klokast i världen i mycket av det du säger. Och när jag ser Palestina genom dina ögon, ser jag det som är viktigt, nämligen människor. Personer! Jag kan fokusera på möten, människor emellan. I mig snurrar en massa stora tankar kring ockupationen, världen här och världen i allmänhet just nu. Säkert nyttiga funderingar. Men de senaste dagarna har jag gått runt uppfylld av det som verkligen betyder något; alla människor jag mött hittills. Tanken på alla jag förhoppningsvis kommer att möta under den tid som är kvar. Jag antar att jag har landat tillräckligt för att släppa fokus från den praktiska upplevelsen av ockupationen litet nu. Säkert också för att jag i början på den här veckan trodde att jag skulle bli tvungen att lämna allt detta som jag börjat känna mig hemma i. Och plötsligt visste jag vad det var jag skulle sakna; folk som jag mött. Samt möjligheten att träffa fler mammor, shebaabs, småsystrar, hadshj's, familjefäder, tonårstjejer och söta småpojkar. Det skulle vara omöjligt för mig att berätta om alla nu, men jag tänkte berätta om en person som jag tänkt på extra mycket de senaste dagarna, vill dela med mig...

- Shebaab, från Kafr Qaddum som ligger utanför Nablus. Vet inte vad han heter, gissar 13 år gammal. Men varje gång någon internationell kommer till byn frågar han en enda sak, om och om igen: "Palestine free?". Då ska man svara "inshallah, inshallah" (om gud vill, typ förhoppningsvis på vanlig, vardaglig svenska). Tror inte riktigt att han förstår hur mycket som ligger i den frågan, eller så gör han det, men det spelar ingen roll. När man svarat med det rätta svaret ler han nöjt och blir tyst en stund innan han frågar igen. I hans stora, bruna ögon läser jag dock in en massa saker, av vilka många säkerligen inte finns där. Är jag här för att ännu en gång i världshistorien, som vit frälsa de mindre lyckligt lottade? Jag borde fråga honom den frågan, kan tyckas, så mycket som vi pratar om hur kampen måste få vara palestiniernas och ingen annans... Vissa dagar hör jag ironi i hans röst och känner mig träffad. Även om det vore min sak, som medmänniska eller nåt, tror jag verkligen att jag kan göra någon skillnad, faktiskt befria palestina? Andra dagar är det bara en rolig lek, just denna pojkes sätt att visa att han förstår varför vi är där, vad vi försöker göra. Oavsett så har han fastnat hos mig. Pojken från Kafr Qaddum.

Sköt om dig min vän. Kärlek.

-----------------------------------------------------------
Vildan, välkommen hem!
Jag vill höra allt om Sydafrika, snälla skicka mig ett mail så snart du hinner och orkar och berätta. Stor kram.

Dramatik.

Puh. Här händer det grejor, du Y. Tänker på dig en del när jag tar del av vardagen hos ett helt folk utan rätttigheter. Oroar mig litet. Vet att du är klok, vet också att leva en längre tid under omänskliga levnadsvillkor påverkar ens tankevärld. Jag har personligen provat på just det livet en aning under det senaste dygnet...

Som jag skrev i förra inlägget var jag från torsdagskvällen i Jerusalem. Där har vi sedan i somras närvaro dygnet runt hos en palestinsk familj. De bor i ett område med många bosättarfamiljer som lever tätt inpå de Palestinska familjerna; de flesta flyktingar från Palestina 48 (Jaffa). Detta har varit en väldigt viktig kamp, just för att ett tjugtal andra familjer också kan vänta en vräkning om denna familjen förlorar sin kamp. Detta skulle liksom bli en vägledande verkställan. Dessutom är detta området det enda som gjort att hela östra jerusalem inte är omringat av bosättningar. Som en stor ring med ett litet, litet hål i. Hur just denna familj råkade illa ut är extra beklämmande; pappan fick en stroke och hamnade på sjukhus 2001. När familjen kom tillbaka från sjukhusvistelsen, hade deras husnyckel lämnats ut till en bosättarfamilj och de hade flyttat in i halva huset (de har liksom två ingångar och två delar i sitt hus). Sedan i somras har de en beslut i domstolen om vräkning över sig, varför vi har bott där sedan dess. Dock ska också sägas att den palestinska familjen i sin tur fört en rättsprocess mot bosättarfamiljen, och genom denna fått en vräkningsdom mot bosättarna i deras hus. Den skulle enligt domstolsbeslutet verkställas den 8e november. I lördags alltså. På grund av en rättegång mot en av våra aktivister, som var i lördags kväll, samt på grund av att vi inte viste vad som skulle hända kring detta datum, var vi därför åtta internationella på plats under natten i lördags. Dessutom har det, som du vet, varit val i USA nu i veckan. Detta har den iraeliska armén utnyttjat till fullo, helt enkelt genom att de kunnat genomföra Gaza-invasioner, hus-demoleringar och arresteringar som aldrig förr då media haft fullt fokus på USA. Vi tyckte oss därför ha anledning att befara att denna media-skugga-taktik skulle användas även på Al Kurds hus. Och tyvärr måste jag meddela att familjen, som sedan 2001 kämpat mot bosättandet av deras hus, av polis och militär blev utkastade från sitt eget hus, natten mellan den åttonde och den nionde november. Vi har alltid nattpass, filmkameran redo och en plan för vem som ska göra vad färdig inför varje natt, så även denna. Ändå kunde vi inte göra någonting. Helt plötsligt kryllade det av poliser över hela området. Halv fem på morgonen överraskades personen som just då höll vakt, av att polis stormade in i vårt tält. Vi andra vaknade av de arga, skrikande rösterna - hebreiskan är synnerligen obehaglig när arga mansröster skriker den - och av vapnen som trycktes upp i ansiktet på oss. Ganska hetsigt knuffade och släpade de ut oss ur tältet, somliga fick inte ens ta på sig sina skor. Jag vred på huvudet och såg en stor klunga poliser utanför dörren till vår palestinska familj, redan på väg in. Det kändes förjävligt. Den familjen är så beundrandsvärd. Underbart snälla. Genomgoda, envisa. Påminner mig mycket om dig; en kärna av godhet i människan som aldrig låter sig förstöras. Inte ens av långvarigt, förbannat förtryck. Vi har varit dygnet runt utanför deras hus i tre månader, alla har smågnällt över hur långtråkigt det är där, det enda man kan göra är att läsa böcker och se film på datorn, sitta uppe i mörkret och försöka hålla sig vaken på nätterna. Och när något väl händer, då är vi chanslösa. Så kändes det då. Nu ser jag väl hela bilden mer, och börjar inse hur problematisk denna insatsen verkligen varit för polisen att genomföra, då de vill komma undan utan att deras tilltag uppmärksammas. Just nu håller familjen, som åtminstone är på fri fot, presskonferens en bit ifrån det hem de inte tillåts återvända till. Tji fick polisen, vi tänker inte hålla tyst om detta! Ja, så med en sista blick på den oundvikliga scenen framför familjens dörr, släpades vi alla iväg till polisstationen. De enda som fick vara kvar i sina sängar den natten, de som egentligen skulla ha blivit bostadlösa, var bosättarfamiljen.

Väl på polisstationen blev vi uppdelade i två små kontorsrum, tjejer och killar för sig. Sedan blev vi en och en förhörda och identifierade. Vissa hade fått med sitt pass, några inte. Jag hade inte fått med mig någonting från tältet, satt och frös i de tunna kläder jag sovit i. Först ville jag inte säga mitt namn, men efter en stund tänkte jag att jag nog snarare skulle förlora än vinna på det beslutet, varför jag tillslut uppgav även mina uppgifter. Bråkade en del med dem över att de hela tiden försöker få en att skriva på dokument som bara är skrivna på hebreiska. De kör mycket med "men jag förklarar ju för dig vad där står". Tröttsamt... Tillslut, innan de tre timmarna man får omhändertas som längst hade gått, släpptes vi alla. Ingen hade gått med på att skriva under några papper, och det enda vi behövde göra var att muntligt lova att inte vara i Jerusalem på tio dagar. Haha. Därefter blev vi körda till gränsen mellan Jerusalem 48 och västbanken. Vi blev alltså deporterade från Israel till Västbanken, kan man säga. Lite ovanligt. Väl vid gränsen skulle en bil komma med alla våra saker från tältet. Vi väntade där en stund, och sedan dök bilen upp. Alla våra saker lastades ur i en enda röra på marken. Jag kollade efter mitt pass eftersom jag inte hade haft det med mig, och polisen under hela tiden på polisstationen hävdat att de inte kunde hitta det bland våra saker. Andra pass hade dykt upp allt eftersom de hittats, men inte mitt. Det var verkligen en enda röra av allt som legat i tältet, men jag såg snabbt att min stora väska fattades. Hittade alla saker som legat lösa i tältet, men ingen stor väska. I den låg mitt pass, mina kontanter och mitt visa. Alla mina kläder, mina toalettsaker...det mesta. Så medan alla andra åkte till Ramallah, åkte jag själv tillbaka in i Jerusalem med polisen. Var på polisstationen och bråkade i flera timmar, men ingen väska och inget pass. Kontaktade sedan svenska konsulatet och tog mig till ett hostel för att möta en vän. Ringde runt och hade mig igår, fick reda på att om jag inte fick tillbaka mitt riktiga pass skulle jag bara få ett tillfälligt pass och ett visa som gäller för en resa - hem. Insåg då hur låst man verkligen blir av att leva utan pass. Särskilt i detta landet, med alla dess check-points... Någon annan fick åka fram och tillbaka till Ramallah för att hämta de saker jag hade där. Det såg mörkt ut. Dessutom hade vi en massa andra problem, aktivister som hotas bli deporterade, Al Kurd-familjen utan bostad. Dålig dag. Vaknade upp i morse, inställd på att ägna dagen åt att leta efter mina saker, men utan större förhoppningar om att det skulle lösa sig. Pratade en del med min kontakt på konsulatet. Funderade på om jag skulle ha råd att ta mig tillbaka hit ifall jag blev tvungen att åka hem typ i morgon. Så plötsligt ringer någon och säger att de hittat min väska i förrådet där polisen placerat familjens saker när huset och tältet utrymdes. Det var en enorm lättnad. Jag kan stanna i Palestina. Hurra!

Dessutom verkar tjejen som hotades av deportation ha klarat sig ur den situationen, med hjälp av våra duktiga advokater och en smart strategi. Skönt. Bra dag idag alltså. Hoppas att du också har en av dina bättre dagar. Saknar dig och tänker på dig ofta. Du är en stor inspiration för mig. Jag hoppas verkligen att du också kan känna det hopp jag känner. Även när allt går fel och man inte har några rättigheter eller någon som verkar bryr sig om vad som händer en.

Nu ska vi fira mina återvunna rättigheter med knaefe! Och i morgon fortsätter kampen för det palestinska folkets rättigheter. Så det så. Tro inte att ni kan stoppa mig, staten israel. Aldrig. Och till dig och alla andra, glöm inte: vi kanske är födda till aktivister. Men mest av allt är vi födda som människor.

MOJMOJ !

Klockan är nu lite över sex på morgonen och jag har suttit utanför en palestinsk familjs hus och hållit vakt sedan klockan fem. Mest tänkt på dig och på hela, stora familjen. Högljudda familjen. Glada, galna familjen. Kloka familjen. För mig har du alltid varit symbolen för hela familjens gemenskap. Allt utgår ifrån dig på något sätt. Vi är alla våra egna och färgstarka invider, men utan dig mormor, skulle inget vara sig likt. Du och jag har alltid stått nära varandra och jag hoppas att det för evigt kommer att vara så. Jag vill tacka dig för det som vi har tillsammans, allihop. Och jag hoppas att du blir utsatt för några riktigt smarta manövrar idag! Kärlek, fin samvaro, skratt och sång räknar jag också med. Idag är första dagen jag riktigt önskar att jag kunde vara hemmavid. Bara för en dag. Din dag.

Jag tänker på dig! Tack för att du finns. Ska fundera ut något roligt bus att utsätta dig för i efterskott när jag kommer hem igen. Eller så är jag bara snäll, rar och bakar dig riktigt goda muffins, haha. Vi får se.

Stor KRAM hur som helst. Skriver snart ett inlägg där jag berättar om varför familjen vars hus jag vakar över nu inte kan ha några glada fester längre. Gemenskap finns det dock mycket av i det heliga landet. Inspirerande att se ett helt samhälle av vår släkt, må jag säga! Mer samvaro och närvaro åt världen! Jag är så priviligerad som har det så med er.

Hälsa alla.

Älskade Stiernöga.

Mycket nytt på palestinafronten...

Jag var på min första demo för ett par dagar sedan, åkte från mitt hem i Nablus för att kunna delta. Bara en kort vistelse, fick också träffa faunen eftersom han har sin bas där. Det var fint. Men jag vet inte hur jag ska kunna berätta för dig om demonstrationen. Jag är säker på att du vet att jag inte tycker att du är naiv - du arbetar med människor som har det svårt och när et t intresse för andra människor i allmänhet. Jag vill helt enkelt inte att du ska veta så mycket om det. Jag älskar dig. Och du är med mig, alltid.

Du är nog den rakt igenom mest goda människa jag vet. Ren, ärlig godhet. Och du har varit min vän sedan, ja, alltid. Nu i efterhand har jag försökt föreställa mig hur du skulle ha reagerat om du hade varit där med mig. Du hade reagerat på det enda sunda sättet - med fasa. Redan nu gör jag det inte. Men jag tänker försöka ha dina ögon med mig ut varje gång, för att aldrig börja se vapnen som något normalt. Och det du framförallt skulle ha reagerat på; att många av barnen nästan varje dag är med i demonstrationerna, tårgasas och skjuts både med stål-gummikulor och skarpa skott, som alla har en vän som sitter arresterad eller i fängelse på obestämd tid. Det kanske är vanligt, men det får aldrig bli normalt. Du gör världen friskare genom att ha ett friskt sinne. Du har ett oerhört viktigt arbete. Ditt sätt är världshelande.

Igår var jag tillbaka under olivträden. Plockade oliver tillsammans med ett helt syskongäng med mycket attraktiva palestinska shebaabs hela dagen. Hihi. Men precis när vi skulle åka hem kom information från K om att ett flyktingläger i utkanten av Nablus, Al-Fa'ara, hade blivit invaderat under natten av israelisk militär. De var fortfarande kvar i lägret där utegångsförbud rådde sedan sent på natten till igår, höll flera familjer instängda, förhörde och omhändertog män, samt hade skutit tre unga killar både med gummikulor och live-ammunition under dagen. Tre av oss var redan på väg dit. Resten av oss åkte hem, hade ett kort möte och bytte om. Därefter åkte även jag och K till lägret. På vägen dit stod vår service en lång stund i kö eftersom en så kallad flying check-point (enkel vägspärr som placeras ut efter behag och oftast för en kortare tid av israelisk militär) plötsligt uppstått på vägen mellan centrala Nablus och området där lägret ligger. Medan vi satt där och väntade sprang en större mängd miltärer fram och tillbaka på vägen, siktade med sina vapen på vissa bilar och verkade allmänt stirriga. K fick visa sitt pass, men vi kom i alla fall igenom. Tillslut blev vi avsläppta precis utanför lägret där våra tre fransoser väntade tillsammans med palestinsk ambulanspersonal/röda korset. Ingen annan grupp var där. Fick klart för mig att detta var tionde dagen i rad som militär trängt in i lägret. Det ska också sägas att de flesta palestinska flyktingläger för många skulle se ut som en vanlig by eller en mindre stad. Inga tält, med andra ord. Uttrycket har mer att göra med att det handlar om invånare i det som var Palestina före -48 men inte är det längre. Som alltså själva har nycklar och ofta även papper kvar, till hus som sedan länge inte är deras och till vilka de omöjligt kan återvända. De är därför per definition flyktingar, och där de nu måste bo i stället är ett flyktingläger. Men det handlar alltså om hus med el och vatten och ett samhälle med skolor, affärer och ett vardagsliv. När lägret inte invaderas av militär, vill säga. Vilket alltså händer rätt ofta.

Därefter fortsatte vi med det som de andra redan gjort i ett par timmar, nämligen att med våra reflexvästar gå gata upp och gata ner, i totalmörker eftersom elen var utslagen, ropandes "internationella" på engelska och "bröd" på arabiska. De första vändorna de andra tog fanns där militär i varenda gatuhörn, sammanlagt flera hundra. Tvingade dem att stanna upprepade gånger för att bli förhörda och få sina ryggsäckar genomsökta, samt siktade på dem med sina vapen. Nu hade alla ställt upp sig längs med båda sidorna av en gata i mitten av lägret. De lyste med lamporna som sitter ovanpå deras M16 och följde oss med vapnen riktade mot oss. Även nu fick vi stanna ibland och svara på deras frågor och lyssna till deras ilskna kommentarer för att de inte skulle bli alltför uppjagade. Och nu liksom då hade vi svärmar av små barn hängande runt oss på jakt efter en påse bröd. En otroligt obehaglig känsla, både för att den situationen är en påtaglig manifestation av våra privilegier som internationella, och för att vi med våra rop lockar ut alla barnen på gatorna där det naturligtvis är väldigt farligt för dem att vistas medan miltären är kvar. De hade under dagen hunnit gå in och röra runt i ett par hundra hushåll under dagen, blev vi varse. Tre familjer satt sedan morgonen instängda i ett enda rum i deras respektive hus, med endast brödet vi hade med oss att äta, medan militären slog sönder deras hem, åt upp deras mat och hotade dem eller gav dem stryk. Efter att vi följt en kvinna och hennes livrädda, gråtande dotter för att hämta moderns hjärtmedecin i någon annans hus och sedan hem till dem, blev vi beordrade att stanna mitt på gatan en stund. Vi såg därefter de 150-200 miltärerna gå ut från lägret. Så vi hämtade mer bröd, kollade att folk var okej, gick tillbaka till den familj som haft militär i huset längst och kunde konstatera att de fortfarande var kvar, lika irriterade varje gång över att vi envisades med att vilja prata med familjen och ge dem mat. De bad om med mat och vi lovade att koma tillbaka. Nästa gång vi kom hade även de blivit lämnade av militären, så vi gav dem maten och satt sedan och drack té i deras vardagsrum, pratade om det som hänt och uttryckte vårt medlidande. Då hade vi även hunnit få kontakt med ordföranden för lägrets kommitté, så efter det bestämdes det att vi skulle sova kvar i lägret, i ett hus tillhörandes en bror till honom som för tillfället är bortrest. Det är tydligen ofta som så att militären lämnar lägret för några timmar, för att sedan komma tillbaka. Därför tänkte vi vara kvar för att kunna hjälpa till om något hände, och dessutom hoppades vi att de skulle känna sig något avskräckta då de märkte att vi inte åkte därifrån. De var ju fortfarande alldeles utanför lägret. Men kanske hälpte det att vi var där, eller så kände de sig färdiga för denna gången. Hur som helst kom de inte tillbaka. Nästa morgon när vi vaknade var storstädandet av hus och gator redan igång för fullt; helt otroligt hur de har energin att städa efter varje invasion, trots att det är högst troligt att militären snart är tillbaka och trashar alltihop igen. Vi hade därefter frukost och möte med kommittén, med områdets borgmästare närvarande, varpå vi gick ut och möte människorna och gatorna i dagsljus. Pratade, frågade, beklagade och tog massor av kort. På sönderslagna möbler och prydnadssaker. Rum helt upp och ner-vända, med alla kläder spridda över hela golvet och skräp överallt. En sönderskuren vattenbehållare (här har man hushållets vatten i jättelika behållare som står uppe på taken) och ett lamm som fått man brutit nacken av. Barnen hade fått den i eid-present (brytandet av fastan). Och så vidare. Vi var också på lägrets kvinnocenter och introducerade ISM för ett gäng oerhört trevliga och högljudda kvinnor. Efter ungefär femton försök tror jag att de förstod ungefär vad vi gör och att de kan ringa när som helst. Förhoppningsvis. Jag vet att du redan känner till hur knepigt det kan vara att jobba med en tolk som mellanhand. Denna gången var vår tolk en ung kille som själv inte varken förstod eller talade särskilt bra engelska... Så är det ofta, och även om de förstår så blandas alltid översättningen upp med den egna tolkingen, baserad på kulturella skillnader, politik och egna intressen. Mycket politik, riktigt knepigt att förutspå och hantera faktiskt, och det styr väldigt mycket hur vår information når ut. "Fel" folk får helt enkelt inte reda på vår information, och vi får inte kontakt med dem, när vi väl har kontakt med någon som tillhör ett visst parti. Vid elvatiden idag kände vi oss redo att lämna lägret för denna gången. Väl i stan duschade vi och bytte om igen, varpå vi åkte till sjukhuset här i Nablus för att hälsa på de tre pojkarna som blivit skjutna. Snabb omsättning på patienter visade det sig, då bara en av dem fortfarande låg inlagd. Vi fick den information vi behövde om dem alla tre av killen som var där dock, och uttryckte återigen vårt medlidande.

Skönt att vara hemma igen. Förutom att vi har mer bed bugs här än någon annanstans...klia, klia. Fick höra att i grannbyn har bosättarna stulit en större mängd oliver från en bonde gått till olivpressen och tvingat dem som arbetar där att pressa fram olja från de stulna oliverna åt dem. Det är bara för mycket. Jag och K träffade vår kontaktperson här i Nablusregionen, han har verkligen varit till stor hjälp och gett oss alla telefonnummer vi behövt det senaste dygnet. Vi blev bjudna på té/kaffe för elfte gången idag och pratade politik eftersom universitetet har val idag. Hur det gick berättar jag om för någon annan, nästa gång. Tror inte du är så intresserad, nästan inte jag heller...trött nu. Apropå val så får vi väl reda på hur det gått i valet in the U.S. nån gång i morgon? Spännande.

Så det var senaste nyheterna härifrån. Tycker fortfarande inte om militärer och bosättare alltså. Ändå skiner solen och dagarna är fortfarande varma. Morgon och kväll är det kyligt, dock. Palestinas variant på vinter. Lite kallare på Sveriges framsida vid det här laget?

Frankrike har lagat maten i kväll igen och det var fantastiskt gott....då vi var tre svennar här förra veckan passade vi på att bjuda på en riktigt svensk rätt: janssons frestelse. Utan fisk (oliver i stället). Och de rätta kryddorna. Och potatisen blev inte färdiglagad trots att frestelsen stod i ugnen i nära två timmar. Förlåt Sverige.

Puss och kram.