Världsrekord.

I söndags hämtade jag och Mohannad det slutgiltiga tillståndet från Ministry of health. Precis som utlovat blev det totalt sett färdigt på rekordtid. För att nå dit har vi samlat ihop ett etiskt tillstånd från universitetets etiska kommitté, ett rekommendationsbrev från deras president, ett rekommendationsbrev från Ministry och health, samt signaturer från de sju kommittémedlemmarna på AlBashir. När allt detta skickats tillbaka till Ministry of Health satte de sin sista stämpel och vi skålade i te på det lilla kontoret. Jag blev hånad för att jag inte kan svepa skållhett te som en riktig Jordanier men i övrigt tror jag att jag skötte mig bra. Jordanier gör allting snabbt och är alltid på väg någonstans. Därav svepandet.

Söndagar är första dagen på veckan här, eftersom helgen börjar torsdag kväll. Så började alltså min sista vecka här i Amman, med världsrekordet. Nu är det torsdag och jag har intervjuat totalt tolv sjuksköterskor. Det har varit spännande, svårt, frustrerande, ibland himla trevligt och ibland ledsamt. Vad de berättar för mig är lika spretigt som min upplevelse har varit varierad, vilket bådar illa för analysen... Men nu är det färdigt. Den delen i alla fall. Jag har transkriberat alla tolv intervjuerna och fått hemska blixtar som plötsligt skär genom huvudet varje gång. Det är en oerhört plågsam process. Transkriberandet alltså. Är säker på att jag har fått minst två mini-strokes under tiden. Jag har även ätit tabouleh så mycket att jag lyckats bita sönder flera av mina tänder eftersom jag är rookie på bulgur och inte fattar att en måste kolla efter grus. Men bara lite. Tänderna alltså. Någon bulgur blir det nog inte på ett tag när jag kommit hem.

Jag har letat i en och en halv vecka efter vykort att skicka till min far och upptäckte i slutändan att postkontoret och den enda kiosk som säljer vykort ligger mitt emot varandra på den sidogata som jag går på allra mest, nästan varje dag. Typiskt mig att missa det. Jag gillar gatan för att den löper över en kulle, mellan universitetet och min gata, och för att den är full av liv utan att bli lika högljudd och dammig som den sex-filiga gatan jag bor på. Det är också en väldigt manligt kodad gata. Den är fylld av butiker med biltillbehör, köttaffärer och frisörsalonger som bara är för män. Jag ser nästan aldrig någon annan jag läser som kvinna när jag går där. Så det har blivit min lilla act of rebellion, att gå där ofta. Fast mest är det förstås bara jobbigt för mig; det tutas och ropas konstant. Min tinnitus mår inte så bra i ljudnivån i den här staden så jag är extra ljudkänslig och rycker till varje gång någon tutar medan de kör förbi bakifrån. Det vill säga var trettionde sekund. Jag har under den här månaden i Amman utvecklat en skamkänsla inför min kropp som jag inte känt sedan yngre tonåren. Att ses som smutsig och tilltalade samtidigt är oerhört förvirrande. När det är fredag eftermiddag och alla varit i Moskén är det ingen av männen som sträcker ut handen för att hälsa. Men när jag tvättar i hotellets maskin och ber att få hänga upp mina underkläder själv blir jag ignorerad och ändå är det jag som känner mig generad. Jag är akut medveten om ifall jag dragit igen gardinerna ordentligt, skulle aldrig få för mig att byta om ifall det gick att se in i mitt rum. Har en sådan stark känsla av att det hade varit fel - mitt fel. Jag vill påpeka att detta är en kvinnosyn som baseras på de patriarkala strukturer som finns, i princip, i hela världen. Men för mig som ensam kvinna med avvikande utseende, blir det mer påtagligt för mig här än hemma. Så jag längtar efter att bli granskad i smyg. Eftersom jag vet att det ännu är för mycket begärt att önska sig att få slippa det helt.

Jag har också blivit bannad för att jag inte är muslim, eller åtminstone ber, av en taxichaufför som körde mig till sjukhuset vid det största Palestinska flyktinglägret. Vi hade därefter en lång (bilköer) och givande filosofisk diskussion kring vad som gör en till en god människa. Båda blandade arabiska och engelska efter bästa förmåga. Taxichaufförer är alltid dom som är bäst att diskutera sådana viktiga saker med. Kanske är det för att dom hinner tänka mycket medan de kör. Eller för att de träffar så många människor. Flera andra har istället fokuserat på att lära mig arabiska, med lexikon (mobilen) i handen, vända mot mig (som traditionsenligt satt mig i baksätet eftersom jag är en ensam kvinna) istället för mot vägen. Där sitter jag, akut medveten om att jag är utan bälte (det är alltid fastklämt bakom sätet) och försöker rabbla verbböjningar och hålla koll på trafiken samtidigt.

Jag har njutit av mina långa, ensamma dagar och påföljande produktivitet. Kvällssolen är mjuk och luften är ljummen när jag tar dagens sista promenad. På bakgatorna kvittrar fåglar och det växer olivträd och fikonträd i trädgårdarna. Barn leker. Och jag befinner mig mitt i ett samhälle som har så mycket att kämpa med, men som trots det på något sätt typ fungerar. Ungefär som Sverige typ fungerar, känns det som. Och det ger så mycket i form av perspektiv. Vad jag vill säga är att allt detta tillsammans med det som jag inte vill säga eller inte kommer att tänka på just nu, är upplevelsen av att... Uppleva. Hemma så bara lever jag. Och det jag också har upplevt så starkt här, är att jag har ett fantastiskt liv hemma, som jag längtar hem till. Även om jag de senaste åren visserligen kunnat njuta allt mer av det livet så blir även tacksamheten mycket tydligare i upplevandet än i levandet.

Det är nästan tio år sedan jag skrev de första inläggen från Västbanken. Var jag än skriver, så hoppas jag att jag fortfarande upplever om tio år till. Kanske har jag då lärt mig att göra det hemma också.

Långfredag.

Insåg att alla mina dagar här varit långa de senaste veckorna... Har inte tagit ledigt en enda kväll sedan den första helgen, när jag var sjuk. Så nu blir det filmkväll!

Men först en uppdatering:
I söndags fick jag beskedet att det skulle dröja minst till igår (torsdag) innan jag kunde börja intervjua, för plötsligt spelade det roll att jag inte fått det sista tillståndet än (från allmänsjukhuset, AlBashir). Jag föreslog då att Plan B kanske ändå var aktuell (att träffa Dr A's masterstudenter som jobbar med Syriska flyktingar) och undrade om han trodde att jag kunde träffa någon av dem innan torsdag i alla fall. Jag hade dessutom mer och mer insett att det är omöjligt att helt separera de båda grupperna (Palestinier och Syrier) när det gäller den forskning jag använder för att beskriva situationen i Jordanien i uppsatsens bakgrund. Så jag kände, mer än tidigare, att det kanske kunde fungera att indirekt rikta sig mot båda grupperna ändå. Trots att de uppebart har väldigt olika förutsättningar - Palestinierna är ju i olika grad etablerade i Jordanien eftersom de flesta bott här i flera generationer, medan Syrierna upplever sin Nakbeh nu.

Nåväl. Jag vet fortfarande inte rikigt vad som hände eller varför men plötsligt hade professorn både bokat in två intervjuer på intensivvårdsavdelningen på AlBashir redan dagen efter, och intervjuer med två av sina masterstudenter på onsdagen. Allt eller inget, när det gäller den gode Dr A...

Bara att tacka och ta emot, så jag åkte dit. Var rätt så avskräckt efter den första intervjun! Träffade en jättegullig sjuksköterska med hur mycket erfarenhet som helst men som bara kunde dom svåra engelska orden och inga av de där ack så viktiga bindande orden som ska in däremellan, vilket gjorde det mesta hon sa mycket svårbegripligt (lite bättre när jag spelar upp det med hörlurar i och på 0,5xden normala hastigheten, tack och lov). Dessutom satt vi i ett pyttelitet omklädningsrum med en rinnande toalett bakom mig och en dörr som släppte in (och ut) allt ljud på den andra sidan. Då och då ringde det i hennes telefon och sjuksköterskestudenter kom och gick under tiden. Ja, och så jobbade hon ju egentligen. Inte direkt ultimata förutsättningar för en intervju. Men så är det här - mina önskemål om att få göra detta på andra sätt slås ständigt undan, säkert med goda skäl många gånger. Det är inte så det går till. Mitt sätt vore krångligare för dem. Och det får jag försöka anpassa mig till, såklart. Så har det fortsatt - högt och lågt på intervjuerna och ständigt denna upplevelse av att mina intervjuobjekt har gått ifrån jobbet eller lektioner för att någon överordnad har sagt till dem att göra det, för min skull. Trots detta har alla verkat genuint villiga att i den mån de kan, berätta hur de tänker kring mina frågor. Och jag lär mig jättemycket varje gång - men våndas ändå när jag väl ska transkribera och hör hur jag missar viktiga trådar och envetet följer upp andra. Börjar förstå vad författarna till min intervjubok menar med att intervjuandet är ett hantverk. Jag minns ju att det var svårt när vi samlade data till C-uppsatsen också, men då var åtminstone alla dessa yttre omständigheter optimala. Nu är det...jävligt svårt. Jag pendlar mellan att tycka att det jag gör är viktigt och värdefullt och att känna mig som en idiot som sitter och intervjuar folk på ett språk de knappt behärskar bara för att jag inte alls behärskar deras, om ämnen som uppenbarligen är alldeles för komplexa för att fånga i en D-uppsats. Jag har nu gjort 6 intervjuer och hoppas få ihop lika många till innan jag åker hem nästa lördag.

Det sista tillståndet, från sjukhuset, är inte färdigt än men de säger att det blir det inom de närmaste dagarna. Tydligen var det bara en formalitet ändå.

Så jag gör mina intervjuer och skriver på min uppsats. För varje artikel jag hittar som svarar på en fråga jag har, kommer jag på tre nya frågor och hittar tre nya artiklar i den första artikelns referenslista... Och så lyssnar jag på mina intervjuer tills jag får huvudvärk; det tar otroligt lång tid att transkribera. Om jag är rätt person att göra detta eller om jag gör det på rätt sätt, tvivlar jag ofta på. Men jag är säker på att det är viktigt. Så jag tar en promenad, gör mina plankor medan AlJazeera English går på tv:n, tittar på ett serieavsnitt eller häller upp lite mer te, och fortsätter. 

Ministry of Health.

Insikten: Dr Ayman (som han uteslutande kallas av masterstudenterna, så jag följer deras lead nu) är verkligen mirakelarbetare! Problemet är att han inte förklarar på förhand hur komplicerad processen är, så för en nyanländ superorganiserad svensk student uppfattas miraklen som kaos :) Insikten förklarar också varför han blir något förnärmad över sagda svenska students oro över att allt verkar hänga i luften och det enda som sägs för att lugna är "detta brukar ta flera månader men nu ska vi göra det på två veckor"... Men - han fixar ju allt! Snarare: "frivilliganmäler" en fantastisk masterstudent som fixar allt.

Idag har jag och psykiatri-masterstudenten Mohannad träffat himla trevliga tjänstepersoner på Ministry of Health! Jag hade med mig tusen olika dokument som hastigt fick fixas fram igår kväll och medan vi satt där och drack te och pratade i ca 1 timme blev min ansökan om att få tillgång till tre av deras sjukhus godkänd. Hurra, hurra!

Sedan åkte vi till det stora sjukhuset vars etiska kommitté utfärdar ett eget tillstånd - jag vet, det tycks aldrig ta slut... Detta ska tack och lov åtminstone gälla för alla tre sjukhusen.
Där var det dock tvärstopp. Tanken var att vi skulle leta upp alla åtta som sitter i kommittén och få våra signaturer på en gång men de var inte på plats och så mycket freestyling tillåter inte ens jordansk byråkrati. Mitt hjärta skönk när han sa att det tar 7-10 dagar att få tillståndet, vilket skulle lämna mig 2-5 dagar för datainsamling.

Men när vi går därifrån och jag redan har bestämt mig för att det helt enkelt får bli Plan B, med syriska flyktingar som indirekt population, säger Mohannad att när vi väl kommit såhär långt är det bara en fomalitet med det sista godkännandet. Jag kan börja intervjua på söndag om jag vill. Ska stämma av med Ayman i morgon, men jag tror säkert att det stämmer. Hurra igen!

Efter vårt byråkratiska äventyr åker jag och Mohannad till downtown Amman för te, vattenpipa och knafe (löjligt god ostdessert). Att Mohannad inte har bråttom hem gör mig lite lättad; medan vi pratat hela förmiddagen har det framkommit att han egentligen har kliniska övningar idag. Han kunde bara inte säga nej till sin professor... Men han vill gärna visa mig det bästa av sin stad och enligt honom är det "shay, shisha wa knafe." Jag berättar att Dr Ayman frågade mig första dagen om jag röker vattenpipa, när han visar mig området runt universitetet, och att jag svarade att jo det händer. Mohannad är helt förfärad över detta; "You don't tell Dr Ayman this!". Haha! Så jag lovar att inte skvallra, tar sedan några bloss med min post-förkylda hals och upplever för första gången vad folk menar med uttrycket "hosta upp lungorna". Som en äkta västerlänning som provar shisha för första gången.... Ganska pinsamt. Folket där var vänliga nog att inte låtsas om det dock.

Mohannad lovar att låta mig få revansch med vattenpipan innan jag åker hem och erbjuder skjuts var jag vill och hjälp med vad som helst medan jag är här. Han har betalat dyrt för sin grundutbildning, betalar ännu dyrare för sin specialistutbildning trots att han har ett stipendium och har två jobb för få det att gå ihop. Här tar utbildningen så lång tid som det tar för en att betala för de obligatoriska timmarna som krävs - oftast 2 till 3 år. När han ansökte hos Ministry of Health tog det en månad att få det avgörande dokumentet och nu ska han göra korta intervjuer med drygt 120 patienter med schizofreni-diagnos. Han har bara rest utanför Jordanien en gång i sitt liv, och är stressad över att som fellow 88a fylla trettio nästa år eftersom han inte haft tid att träffa en partner än och börjar anses vara lite för gammal. Jag har studerat gratis, rest mycket och betalar varje månad obekymrat av mina CSN-lån via autogiro. Nu får jag heltidslön för att specialisera mig och här får jag särskilda förmåner för att hinna genomföra ett tremånadersprojekt på fyra veckor. Ofta är det med viss ambivalens jag inser att i mina försök att bidra med något gott för allt jag fått gratis i livet, gör jag det fortfarande med alla mina privilegier intakta. Bör jag hålla mig hemma och fokusera på någon av alla de orättvisor som finns där? Borde jag vara mer tacksam? Hur mycket idioti täcker egentligen goda intentioner? Jag vet inte. Men det var en bra dag och jag glädjer mig över det.

Mohannad och knafe.

Angående "Plan B" vill jag förtydliga att det inte bara är min Palestina-passion som ligger till grund för detta projekt. Jag ville uppmärksamma människor på flykt i allmänhet. Det syriska folket är absolut i kris och det hade varit en ära att få skildra deras situation genom deras vårdare. Detta var också det jag önskade från början men då fick jag informationen att detta inte skulle gå att ordna och därför byggdes projektet kring den palestinska populationen istället. Eftersom jag är här med ett stipendium som bygger på den projektplanen vore det svårt att ändra på det nu; ännu mer eftersom jag redan fått lämna flyktinglägret som plats för intervjuerna och istället kommer besöka allmäna sjukhus. Men särskilt idag vill jag vara tydlig med att syriernas situation inte nog kan framhållas.