Oliver och soligt regn.

Buck Zippa, jag önskar att olivträd kunde trivas i skåne. Ta i trä på att inte klimatförändringar gör den önskan till verklighet, förstås... Hur som helst tror jag att du skulle uppskatta en årlig olivsäsong på Österlen lika mycket som jag uppskattar den här. Att plocka oliver kan jag relatera till. Man drar fingrarna igenom grenarna med blad som liknar pilens, liksom kammar ur oliverna. Man kan också använda små plast-krattor att kamma med, eller slå på grenarna med pinnar, så att oliverna lossnar och trillar ner. När man står ett helt gäng runt och i ett träd och plockar låter det som tungt regn mot presenningarna på marken när oliverna faller ner. Vissa träd har gröna, ganska hårda oliver, vissa bär oliver som är svarta och känns lite mer mogna att dra av grenarna, medan andra träd har både svarta, gröna och röd-grön-svarta oliver. En varm dag luktar det oliver i luften var man än befinner sig kring de många kullar som fortfarande har områden med olivträd kvar...jag har aldrig känt ren olivdoft i luften innan, men det är underbart. Alldeles underbart. Jag har blivit förälskad i en värld av oliver.

Palestinierna har varit förälskade i sina oliver mycket länge. Förr kanske det till största delen handlade om ren livnäring men numera är varje dag de går till sina olivträd en manifestation av deras historia och kultur. Och varje gång som militären stoppar dem och säger att de inte får komma in på sin egen mark eller tvingar dem att söka särskilda tillstånd på särskilda datum då de får plocka oliver från träden deras familj ägt i generationer, ökar olivskördens innebörd. Liksom varje gång bosättare kommer ner från kullarna som förut tillhörde någon av bönderna eller kanske deras grannar, och trakasserar, slår, skjuter och hotar dem. Olivskörden har blivit ett uttryck för det motstånd mot ockupationen som det palestinska folket fast beslutet vidhåller. "Israel" var deras land, tills FN och väst gav bort större delarna av det. Det kan framstå som galet i sig, men tänk dig då att det folk som fick större delarna av ditt land - av någon annan - under de kommande fyrtio åren fortsätter att med våld annexera mer och mer mark. Oftast den mest bördiga eller på annat sätt mest värdefulla; till exempel den del där vattentillgångarna finns. Att kämpa för att behålla det lilla man har kvar verkar ganska rimligt.

Jag vet att du inte gärna lämnar Österlen. Jag vet också att du vet att jag förstår varför. Men om du skulle vilja resa någonstans, åk då hit under olivskörden. Faktum är att jag vill uppmuntra alla jag känner att åka hit bara för att få uppleva olivskörden. Just ISM är bara med och skördar där en extra tydlig hotbild finns; alltså när träden står nära en bosättning eller en militärbas, vilket gör att många familjer trots allt aldrig kommer i fråga för att få hjälp av just oss. Dem skulle jag rekommendera ett besök hos. Ockupationen är alltid påtaglig generellt i Palestina, men att skörda oliver med en familj vars mark inte ligger nära en bosättning skulle jag vilja kalla tämligen ofarligt. Och vackert är det... Palestinierna är enligt sägen dessutom det mest gästvänliga folk som vandrar på denna planet, en uppgift jag hittills inte fått någon anledning att mottsätta mig. Åk hit alltså!

Olivskörd med ISM innbär alltså förutom det jag blivit förälskad i, även något jag snabbt hunnit utveckla en stark motvilja inför; bosättare. Våldsamma, otrevliga och fullkomligt okontrollerbara bosättare. Och militärer som hävdar att både bönderna och vi internationella måste följa de regler som israelisk militär har satt upp för mark som inte ens är deras. Som i inställsam ton menar att vi måste ju förstå att vi inte bara kan komma dit som vi vill. Allt måste koordineras, faktiskt. Av den israeliska militären alltså. Varför? Varför koordinera hur och när någon annan besöker sin egen mark? Eller så säger de bara "this is not a discussion" och knuffar oss bryskt åt sidan. Hemma är jag en utmärkt dialogperson när vi har med polis att göra vid olika aktioner och demonstrationer, men detta är något helt annat. Det är stort, obehagligt, strukturellt utformat, rent förtryck. Och jag blir fly förbannad. Varje gång.

En bra dag går vi upp ungefär halv sex, plockar oliver, lär oss nya ord på arabiska, skrattar, skojar, ser på när små barn plockar dubbelt så snabbt som oss internationella, lyssnar till någon av männen när han sjunger de klassiska palestinska sångerna medans hans söner körar, samt äter god palestinsk mat ute bland olivträden ungefär tio timmar. Vi kommer sedan hem för en gemensam middag i vårt Nablus-kollektiv om ingen palestinier lyckats få hem oss på middag efter det att skördandet avslutats för dagen. Men vanligast är att det fina med olivskörden blandas upp med bosättare som sätter eld på träd och material, står högre upp bland kullarna och skriker elakheter eller kommer ner och ställer sig en bit ifrån famljen som skördar, med sin förbannade M16 hängande över axeln. Eller så roar de sig med att faktiskt stå och sikta på alla som plockar oliver, skottet hängande i luften. Kanske får någon av bondens sönder stryk, eller någon av oss internationella. Eller så stänger militären ner hela området genom att skriva ut en karta och på den rita med en röd penna, varpå de deklararerar att området som är markerat är "closed military zone". De viftar lite med detta, varpå alla internationella måste lämna området och alltså inte längre kan närvara för att åtminstone ta kort och filma ifall en bosättar-attack äger rum. Och har de palestinier som befinner sig i det plötsligt stängda området inte tillstånd från en iraelisk myndighet, måste de också gå. Ibland är militären snabb och stänger av området redan innan vi kommer dit, varpå oroliga palestinier får gå in själva, om de har tillstånd och visar sitt pass. Vi får inte komma in alls, och kan därmed inte dokumentera vad som händer. Det är ett evigt kompromissande; ibland kan vi komma dit i sällskap med en familj, varpå militären deklarerar att familjen endast får plocka oliver om vi inte följer med in. Allt för att visa sin makt. Kanske får hälften av palestinierna komma in, kanske alla. Ofta får de inte ta med sina åsnor, vilka är där för att bära hem säckarna med oliver när dagens skördande är över. Men de får inte ta med dem in, av säkerhetsskäl. Kom igen... Här om dagen var en mycket gammal man med bland familjerna som skulle skörda, han kunde knappt gå själv utan hade sin åsna med sig. Självklart fick han inte ta med den in. Det gjorde så ont att se honom parkera den vid en buske, kliva av och mödosamt halta fram till militären för att visa sitt pass. Det hela slutade med att han liksom nästan alla andra, efter fem timmars väntan sittandes på marken, fick vända hem igen utan att ens ha fått lov att gå upp bland sina träd. Bara sex av bönderna fick gå dit. Så känns Palestina för mig just nu - något oerhört fint som någon hela tiden försöker förstöra. Och jag vet inte säkert om mina försök att hjälpa till att förhindra att Palestina och det palestinska folket går under gör någon skillnad. Men jag är glad över att jag försöker. Glad över alla, palestinier så väl som internationella, som jag lär känna under tiden. Människor och möten. Det är vad jag lever för känner jag.

Hoppas du har det bra, skriv gärna och berätta om vad som händer. Det gäller er andra också! Skicka ett mail eller skriv om vad som helst som pågår hos er, som kommentar till något av mina inlägg. Håll kvar mig i någon slags vardagliga tankar, tack. Fast det går så klart bra att berätta om saker som inte är vardagliga också. Bara dela med er!

Och pappan, vilken liten röd katt? Har du skaffat en ny?

Kärlek kommer lastat.

Träning och verklighet.

Det är din dotter i mellanöstern som skickar en hälsning!

Träningen tog slut sent igår kväll. Jag är otroligt imponerad! Helt klart för mycket information för att klämma in på två dagar, men bra och viktigt alltihop. Några av sakerna vi gick igenom var kultur och politik, ISM:s principer och struktur, det så kallade säkerhetssystemet, ISM:s arbetsmetoder, militärvåld och de-eskalering samt juridiska frågor...

Mycket anteckningar som jag nu ska spara någonstans på internet så att jag kan förstöra dem sedan, men här kommer ett urval som jag tror att du skulle tycka var intressant att känna till:

Det finns 14 olika politiska/militära grupper i Palestina.

Om man går hem till någon måste man äta där. Om du gått därifrån utan att ha fått mat skulle det vara mycket generande för familjen i fråga. Som i Skåne, kan man säga. Bara en annan sorts mat.

Endast 0.5 % av Palestinierna är vegetarianer, och då alltid av hälsoskäl och inget annat. Om man är vegetarian så är det för att man är sjuk, med andra ord. Nåja.

Vanan att röka är jämnt fördelad över landet när det gäller männen; 65 % är rökare. Kvinnornas rökvanor är däremot intressanta statistiskt sett, då de visserligen aldrig röker offentligt men väl hemma beroende på vilket område vi talar om. Exempelvis röker 95 % av kvinnorna i Nablus när de är hemmavid, emedan endast 1 % av kvinnorna i Ramallah gör detsamma. Eller så ljuger 94 % av kvinnorna i Ramallah... Skämt å sido gissar jag att den stora skillnaden har att göra med att offentlig rökning inte accepteras för kvinnorna, vilket kanske skapar större chans till stora skillnader, sett till olika områden i samhället. Man gör likadant som kvinnan i grannhuset, helt enkelt.

Det finns, enligt säkerhetssystemet i Israel och på de ockuperade Palestinska territorierna, fyra sorters Palestinier: 1. Jerusalem-palestinier, med israeliskt id och jordanskt pass, 2. palestinierna på Västbanken och i Gaza, med palestinskt id och pass, 3. "israeliska araber", som bott på rätt sida om den så kallade gröna linjen vid tiden för -67, och därför anses vara israeler ur id- och pass-synpunkt, 4. helt papperslösa Palestinier, som inte kan lämna staden eller byn de bor i, eftersom de då måste passera någon form av vägspärr, vilken kräver id-handlingar och ofta även särskilda dokument som talar om att man har rätt att passera. Dessa ansöker man naturligtvis om från Israeliska staten. 1994 blev alla palestinier som tillhör den här gruppen lovade id och pass inom 15 dagar. Det är nu 14 år sedan. 20 000 familjer räknas till dem. Detta är, enligt min mening, ren apartheidpolitik från Israels sida. Så överjävligt. Det är krångligt att förklara alla effekter av denna uppdelning av folket, men för att ge ett par exempel; de med helt palestiska id-handlingar, så kallade gröna pass, kan inte komma ut från västbanken utan särskilt tillstånd (behöver jag säga att de oftast får avslag?), emedan de palestinier som räknas som israeliska araber inte kan komma in på västbanken av säkerhetsskäl. Det är ju farligt där! Termen "israeli arabs" säger i praktiken att det inte finns några palestinier, ni vet "ett land utan folk för ett folk utan land", utan bara araber från mellanöstern i allmänhet som numera räknas som israeler...så inte sant, men man kan ju lätt ledas att tro det. Det finns hur många fler exempel på detta som helst. För att komma från västbanken till östra jerusalem, måste alla palestinier stå i kö vid checkpointen som ligger på vägen. Där får de gå ur taxin de kom i och visa upp sina id-handlingar, medan alla som inte är palestinier kan åka rakt igenom. På andra sidan får de ta en ny taxi; att åka egen bil går ju inte rent praktiskt, då de inte själva kan köra den igenom check-pointen eftersom de måste gå igenom metalldetektorerna och kontrollen. Vid särskilda fall kan man slippa metalldetektorn; om man är skadad, handikappad eller gravid till exempel. Israelerna känner dock till den palestinska kulturen, och utfrågar därför alla kvinnor som säger sig vara gravida om deras tillstånd, samt försöker tvinga dem att ta fram något slags bevis för graviditeten om de inte är tillräckligt långt gångna för att det ska synas under de ofta löst sittande kläderna. Detta upplevs så kränkande av dem att vissa väljer att inte försöka bevisa något utan går igenom ändå. Naturligtvis skadligt för ett foster, vilket är anledningen till att de enligt reglerna ska slippa. Reglerna säger inte så mycket om trakasserier, verkar det som...

Jag kan nu, ifall jag skulle bli trakasserad på stan (som vit, ung tjej drar man oundvikligen en del uppmärksamhet till sig), säga både "sluta!", "respektera dig själv!" och "jag skulle kunna vara din syster!" på arabiska. Väldigt användbart och rakt på sak tycker jag, tänker att du redan vet att jag kan ta vara på mig själv, men nu vet du att jag kan skälla ut folk på arabiska också om det behövs! Bra, eller hur.

Sammanfattningsvis jag väl helt enkelt säga att jag känner mig hoppfull trots att en del av det jag just berättat kanske låter mörkt - att leva under militär ockupation verkar vara rätt mörkt faktiskt, inget snack om det. Det finns helt enkelt en massa att göra, och många olika grupper som har tagit sig olika roller; först och främst behövs palestinierna själva. Sedan finns israeliska grupper som hjälper till, både som aktivister och genom att underlätta i djungeln av byråkrati (även om jag personligen kan tycka att de först och främst borde lägga energi på att helt enkelt kräva av sin egen stat att ockupationen upphör, samt kräva att alla deras landsmän flyttar hem från de alltid lika olagliga bosättningarna). Och så finns olika internationella grupper, som jobbar med allt från lobbyarbete, språkundervisning och gratis bio för palestinska ungdomar till följeslagande. Och så finns ISM. En rörelse som valt att stå helt vid palestiniernas sida; som själva enbart jobbar icke-våldsligt, men som alltid finns där utan att ta på sig rollen som domare. Palestinierna har rätt till motstånd, det har alla länder som utsätts för militär ockupation. Även våldsamt motstånd. Genom att erkänna detta, men enbart själv delta aktivt i det helt ickevåldsliga motståndet, tror jag att man kommer längre på vägen för en fortsatt tro hos palestinierna för ickevåldskampens kraft och etik än man gör om man ställer sig utanför deras led på grund av att allt motstånd inte sker ickevåldsligt. Det är helt enkelt inte ett effektivt sätt att skapa förtroende hos en grupp människor som levt i förtryck i sitt eget land i fyrtio års tid. Terroristpropagandan är stark i vår värld... En värld där strukturellt våld i stor skala och utfört av arméer är "civiliserat" och barn och ungdomar som kastar sten mot stora militärfordon är fel och icke konstruktivt. Jag håller med, stenkastning är nog ingen särskilt effektiv metod att vinna över världens nästa största militära kraft med. Men är det verkligen oförståeligt att människor, och framförallt unga människor, vill uttrycka sin vrede och vanmakt över att leva under fängelseliknande omständigheter och i ständigt förtryck? Är det ett brutalt tillvägagångssätt i jämförelse med militära invasioner och skarpa skott mot barn, kvinnor och män i en hel stad? Om och om igen, överallt. Jag tycker inte det, bara att vara här några dagar bland det palestinska folket har fått mig övertygad om att de själva är kapabla att välja ett klokt sätt att göra motstånd på - bara de får utrymmet att göra just det. Välja. I stället har jag frågat mig vad som är viktigast, och vad som mest av allt kommer att förhindra våld, från båda sidor? Det som allra mest kommer att minska våld är inte en mur som hela tiden byggs så att lite mindre mark hamnar på den palestinska sidan, och lite mer på den israeliska, under förevändningen att den behövs av säkerhetsskäl. Det viktigaste är att genom att stödja och aktivt delta i ickevåldsligt palestinskt motstånd, samt engagera och upplysa resten av världen om vad som verkligen händer, vad ockupationen verkligen innebär och tvinga Israel att lämna de nu ockuperade palestinska territorierna. På riktigt. Ingen vapenvila med fortsatt bosättande, ingen fred där man lider i "lugn och ro" i en stad som kontrolleras som ett fängelse. Nej, ett fritt Palestina. Det är vad jag försöker göra en liten del av just nu. Och jag är stolt över att göra det i en rörelse där man vågar säga sanningen och gå ett steg längre i solidaritet med det palestinska folket än att bara prata om solidaritet. Samtidigt ser jag det som en förutsättning att andra grupper arbetar på andra sätt och med andra principer, så länge de använder ickevåld. Vi behöver använda oss av hela skalan. Hoppas att jag tycker likadant om ett tag, kan utan tvekan lova att jag kommer att ifrågasätta mina egna funderingar regelbundet. Men just nu alltså; glad och stolt.

Kan också berätta för en faders vetskap att vi har det bra i Nilin; egen tvättmaskin, tv, dator med internet och trevlig gemenskap. Just nu lagar en fransman mat till alla oss andra nio som bor här, luktar jättegott. I Palestina är männen både odugliga i och (anledningen, kanske, eller inte) portade från köket, vilket föranlett ISM-lägenheterna att ha regeln "männen hör hemma i köket". Bra tycker jag. Och gott.

Idag har jag jobbat på fältet för första gången. Och överlevde, som du märker. Men hinner inte skriva mer just nu, så jag berättar om mina första dagar som ismare när jag får möjlighet att skriva igen.

Kram.

Öjöj.

Du är en del av min vardag; tavlan hänger på väggen vart jag än flyttar tycks det, och den jag är idag är naturligtvis ett resultat av allt och alla på vägen hit. Du representar också utmaningen och svårigheten i att försöka förstå något som är utanför ens gränser. Du var oftast utanför gränsen för vad jag riktigt kunde förstå, och vice versa tror jag...så känner jag inför allt det jag ser här just nu. Intrycken. Vardagsvapnen. Barn som växer upp på den ena eller andra sidan av en militär ockupation. En oundviklig tvåspråkighet. Misstänksamheten. Koderna. Solen och det steniga landskapet.

Idag har jag åkt till Ramallah, "västbanken" tillika Palestinskt territorie. Ehuru omgärdat av muren, kontroller och bosättningar; är en fängelsecell mitt territorie bara för att det att jag inte kommer ut gör att ingen annan kommer in? Jag vet inte. På väg in åkte vi förbi just den del av muren på vilken någon, en graffitikonstnär om jag inte minns fel, målat dit ett stort hål i den höga muren igenom vilket man ser blå himmel. Exakt samma målning som du skickade en bild på till mig en gång. Den finns här, en liten bit ifrån platsen jag befinner mig på just nu. Därför är det här inlägget till dig. Helt enkelt för att jag tror att det var menat så. Och för att jag genom det hoppas kunna framkalla vilka än de egenskaper är som jag behöver för att kunna förstå, egenskaper som jag ännu inte har.

I morgon börjar min två dagar långa träning. Må hända förstår jag bättre då. Om inte får jag i alla fall verktyg att förändra med så länge. Kanske huvudsaken? En bisak vet jag dock redan nu, och härmed delar jag med mig av den insikten till er: knaefe är mums!


Mitt nya nummer: +972545807235

Framme.

Tillägnelse: ni vet vilka ni är. Starka, vackra, kloka, vilda.


Ett par händelser och iakttagelser på vägen:

Hulken dubbat till Turkiska och med sporadisk textöversättning till Engelska fick mig faktiskt att gilla filmen mer än den lilla stund jag orkade se den i sin originalversion. Otroligt dålig film, enligt Majan.

Två Palestinier, också som hårdast ansatta av frågor och återkommande kontroller av pass innan boardingen på väg från Istanbul till Tel Aviv, varav den ena blind. Eller? Jag som annars inte direkt lägger märke till detaljer hos människor, reagerade omgående på mannen och hans "ledsagare". De fick dock personlig eskort in på planet, så åtminstone den stenhårda flygpersonalen ansåg tydligen att vår vän var blind på riktigt. Okej då, tänkte jag när de gick förbi. Visst, jag tyckte att hans blick mötte min genom solglasögonen, men hur självcentrerad kan man bli, tjugo bast? Ganska självcentrerad, tydligen. HA! När vi är framme på Ben Gurion, jag har efter ungefär fem frågor fått mitt tre måndader långa visum och lättad hittat min väska på rullbandet, nu återstår bara att ta ut pengar så att jag kan ta mig till Jerusalem. Klockan är ett på natten ungefär. Hittar till automaten, och där är de igen. "Ledsagar"-killen står och flirtar med en kassörska som sitter vid växeldisken, den blinde står vid sidan om, för sig själv. Nickar åt mig när jag än en gång nyfiket försöker blicka in bakom solglasögonen. Nickar! Och säger med ett snett leende: "Can I have your phone number?".

Då detta är min första dag här och jag endast sovit mellan sex och åtta i morse ungefär, that's it, väljer jag att just nu inte fundera mer över varför det är enklare för historiens skådespelare att ta risken som det innebär att låtsas att den ena av dem är blind, än att bara försöka gå igenom kontrollerna inför inträdadet i staten Israel som alla andra. Mer djuplodande funderingar utlovas framöver, blir dock inga idag. Hjärnan är kokt; här är varmt! Sverigesommarvarmt och lite därtill. Min kropp har precis ställt in sig på höst och känner sig något förvirrad.


Därför har jag ägnat dagen åt att tänka ut alternativa idéer till att lösa den så kallade "mellanöstenkonflikten", om nu inte Maja + organisationen skulle visa sig vara = sant. Är väl litet rädd att detta inte är min väg nu när jag äntligen är här. Tänker prova den helhjärtat så klart, så får vi se. Men hur som helst, min eventuella, groende rädsla för att jag inte ska kunna FIXA nånting här och på det här sättet (glöm inte den kokta hjärnan heller) har gett mig en plan B. En massiv sexstrejk! Okej, lysistrate och jag vet, det är inte en Ny idé - men väl värd att lägga ner lite energi på att lobba för om alla andra utvägar tycks uttömda, tycker ni inte?

Det var det värsta.

Kram från Jerusalem.

Välkomna och bloggintroduktion

Familjen, kollegor, vänner, ovänner, älskare, bekanta, medmänniskor, omänniskor; alla........välkomna till min Palestinablogg! Här är tanken att vi ska bli klokare tillsammans. Jomenvisst, pretentiöst som sjutton. Det kan ni ger er på. Framförallt, som många av er vet, har jag tänkt bli något klokare framöver. Ni får väl göra som ni vill egentligen – men vad ni än har för mål i livet så är min tanke att många av er personligen ska få hjälpa mig på min resa mot insikt, vishet, tålamod och allt det där...

Den här bloggen, som en del av det nästan oändliga cyber space, kan visserligen rent teoretiskt följas av, jaa, typ a l l a. Men jag tror inte riktigt att det blir så, krävs nog lite mer omfattande marknadsföring då...och för övrigt vet jag inte om det alls hade varit så lämpligt om a l l a läste min blogg, med tanke på att jag faktiskt inte är helt klok riktigt ännu. Alltså kommer jag främst att rikta mig till människor som vanligtvis och på något sätt tillhör min vardag. Det är ni som är viktiga, för mig. Annat löst folk som eventuellt tittar in får faktiskt försöka hänga med så gott de kan. Så här resonerar jag: alla ni som brukar ta del av det som händer mig, det är ni som också hjälper mig att förhålla mig till världen och allt jag upplever och upptäcker. När många av er nu kommer att befinna er så långt bort har jag en känsla av att jag kommer att känna mig ganska ensam och kanske extra oklok ibland. För att motarbeta denna brist på kontakt med er, tillika bristen på andra infallsvinklar än mina egna, kommer jag medvetet att använda er som inspiration när jag skriver. Tanken är att varje inlägg ska rikta sig till en särskild person, från vilken jag på något sätt utgår när jag berättar om det senaste som hänt och vad jag går och tänker på just då. Detta blir för mig ett väldigt intressant experiment; många av er som blir måltavla för ett inlägg kommer att känna varandra och förhoppningsvis känna igen det jag skriver som är inspirerat av inläggets huvudperson, medan vissa av er som hittar hit inte har någon annan länk till varandra än att ni båda helt fristående från varandra känner mig. Alla ni kommer alltså att få lära känna en liten bit av någon annan som är en del av min värld. När man tänker efter känner man ju väldigt många olika sorters människor, från olika delar av ens liv. Tänker er blandningen! Fredsaktivister, familjemedlemmar, studiekamrater, vänner, kollegor...

Givetvis kommer alla att benämnas med någon sorts alias, som sig bör i denna den stora, farliga bloggvärlden. Detta medför att endast de som väl känner personen kommer att veta vem jag skriver till. Leve anonymiteten alltså. Självklart kan man även tycka att upplägget på bloggen är fullkomligt förvirrande, eller helt enkelt en dålig idé. Eller så kan man bara strunta i att fundera över en värld full av länkar människor emellan och läsa texten lite här och där vart efter den dyker upp. Variationsmöjligheterna är oändliga! Så också detta det första inlägget, tycks det...

Men misströsta icke, vi närmar oss slutet på början! Jag är säker på att ni alla kommer att läsa och tolka det jag skriver på ert alldeles egna sätt; därför har jag även valt att själv försöka skriva ur varierande angreppsvinklar, inspirerad av några av alla er som kommer att finnas i mina tankar trots att vi inte ses på ett tag och trots att vi kanske inte kommer att ha en direkt, personlig kontakt. (OBS! Du som förskräckt scrollat ner hit direkt: Läs detta stycke; kortversion av hela inlägget!)

För dig som läste allt, men eventuellt inte förstod vad jag har i kikaren; kom tillbaka ett par gånger så klarnar det nog! Bästa sättet att förstå livet verkar ändå vara att uppleva det. Samma gäller kanske för mina storslagna och något invecklade bloggvisioner...

Håll i hatten – snart far vi!

À la prochaine.

Den där Maja, edition: Palestine autumn 2008