Välkomna och bloggintroduktion

Familjen, kollegor, vänner, ovänner, älskare, bekanta, medmänniskor, omänniskor; alla........välkomna till min Palestinablogg! Här är tanken att vi ska bli klokare tillsammans. Jomenvisst, pretentiöst som sjutton. Det kan ni ger er på. Framförallt, som många av er vet, har jag tänkt bli något klokare framöver. Ni får väl göra som ni vill egentligen – men vad ni än har för mål i livet så är min tanke att många av er personligen ska få hjälpa mig på min resa mot insikt, vishet, tålamod och allt det där...

Den här bloggen, som en del av det nästan oändliga cyber space, kan visserligen rent teoretiskt följas av, jaa, typ a l l a. Men jag tror inte riktigt att det blir så, krävs nog lite mer omfattande marknadsföring då...och för övrigt vet jag inte om det alls hade varit så lämpligt om a l l a läste min blogg, med tanke på att jag faktiskt inte är helt klok riktigt ännu. Alltså kommer jag främst att rikta mig till människor som vanligtvis och på något sätt tillhör min vardag. Det är ni som är viktiga, för mig. Annat löst folk som eventuellt tittar in får faktiskt försöka hänga med så gott de kan. Så här resonerar jag: alla ni som brukar ta del av det som händer mig, det är ni som också hjälper mig att förhålla mig till världen och allt jag upplever och upptäcker. När många av er nu kommer att befinna er så långt bort har jag en känsla av att jag kommer att känna mig ganska ensam och kanske extra oklok ibland. För att motarbeta denna brist på kontakt med er, tillika bristen på andra infallsvinklar än mina egna, kommer jag medvetet att använda er som inspiration när jag skriver. Tanken är att varje inlägg ska rikta sig till en särskild person, från vilken jag på något sätt utgår när jag berättar om det senaste som hänt och vad jag går och tänker på just då. Detta blir för mig ett väldigt intressant experiment; många av er som blir måltavla för ett inlägg kommer att känna varandra och förhoppningsvis känna igen det jag skriver som är inspirerat av inläggets huvudperson, medan vissa av er som hittar hit inte har någon annan länk till varandra än att ni båda helt fristående från varandra känner mig. Alla ni kommer alltså att få lära känna en liten bit av någon annan som är en del av min värld. När man tänker efter känner man ju väldigt många olika sorters människor, från olika delar av ens liv. Tänker er blandningen! Fredsaktivister, familjemedlemmar, studiekamrater, vänner, kollegor...

Givetvis kommer alla att benämnas med någon sorts alias, som sig bör i denna den stora, farliga bloggvärlden. Detta medför att endast de som väl känner personen kommer att veta vem jag skriver till. Leve anonymiteten alltså. Självklart kan man även tycka att upplägget på bloggen är fullkomligt förvirrande, eller helt enkelt en dålig idé. Eller så kan man bara strunta i att fundera över en värld full av länkar människor emellan och läsa texten lite här och där vart efter den dyker upp. Variationsmöjligheterna är oändliga! Så också detta det första inlägget, tycks det...

Men misströsta icke, vi närmar oss slutet på början! Jag är säker på att ni alla kommer att läsa och tolka det jag skriver på ert alldeles egna sätt; därför har jag även valt att själv försöka skriva ur varierande angreppsvinklar, inspirerad av några av alla er som kommer att finnas i mina tankar trots att vi inte ses på ett tag och trots att vi kanske inte kommer att ha en direkt, personlig kontakt. (OBS! Du som förskräckt scrollat ner hit direkt: Läs detta stycke; kortversion av hela inlägget!)

För dig som läste allt, men eventuellt inte förstod vad jag har i kikaren; kom tillbaka ett par gånger så klarnar det nog! Bästa sättet att förstå livet verkar ändå vara att uppleva det. Samma gäller kanske för mina storslagna och något invecklade bloggvisioner...

Håll i hatten – snart far vi!

À la prochaine.

Den där Maja, edition: Palestine autumn 2008