Wohaa!

Har jobbat mina tre dagar och nu är jag ledig i fem dagar...detta firas med besök av EtnoSara! Hurra! För er som inte känner henne så var vi sambos under en sommar för några år sedan, partners in crime sedan dess. Här om dagen när vi skypade kom vi fram till att jag faktiskt har lite ledigt nu och att hon inte börjar på kockskolan i Köpenhamn förrän i oktober - alltså blev det ett Skottlandsäventyr!


Brorsan: allvarligt, va faan?! Du borde endast ha tillstånd att köra sådana här, helt obrukbara fordon:

Skärpning!

ps. Hoppas du mår bättre nu...

Kram alla, ha en fantastisk helg!

Resumé, del 2

Jag vikarierade som vårdbiträde mellan 2006 och 2011, men 2010 började jag läsa till sjuksköterska och sedan dess har jag varit ute på VFU, verksamhetsförlagd utbildning - slarvigt uttryckt "praktik", i två olika omgångar. Jag är just nu inne på den tredje. Varför? Okej, så det fanns ju något där, i skitjobben jag hade i äldrevården. Fram till hösten 2008 hade jag ändå inte haft några tankar på att bli sjuksköterska. Visst - typ läkare hade absolut funnits med på min sju mil långa lista över allt jag ville göra i mitt liv, inklusive hovslagare, journalist och glasblåsare. Men inget hade tidigare stuckit ut från den där långa listan. Förrän jag åkte till Västbanken, som Vera. Fin sammankoppling, eller hur, i och med att den tiden skildrades på just den här bloggen. Hur som, någonstans under månaderna där, kanske när jag tillsammans med palestinsk ambulanspersonal sprang runt bland olivträden på demonstrationerna i Ni'lin...Eller om det var utanför skolan i Hebron, när jag satt och väntade på att de palestinska barnen skulle gå hem. Med en filmkamera i handen, funderandes på hur mycket den verkligen skulle skydda barnen ifall de alltid lika tungt beväpnade bosättarna skulle komma just den dagen. Vad skulle jag göra om någon av dem blev skadad? Bara filma? Hur som helst, när jag åkte från Palestina i januari 2009 hade en tanke bildats, om att jag en dag skulle återvända som sjukvårdspersonal. Jag funderade över detta när jag kom hem, kom fram till att utifrån det jag visste om mig själv och om de olika sjukvårdsyrkena, skulle sjuksköterska kunna vara det rätta. Mer ansvar, intressanta arbetsuppgifter, fortfarande patientnära vård. Att få komma nära patienterna hade jag ju hunnit inse var det som var min grej. Jag lät denna tanke mogna medan jag hoppade in som ridinstruktör i Björkvik, sökte sedan till programmet, åkte ner till Malmö igen för en sista sommar som vårdbiträde och reste under hösten. I januari 2010 började jag på sjuksköterskeprogrammet och varje kurs och varje praktikplats har gjort mig mer och mer säker på att det här verkligen är ett yrke för mig.

Så, en sammanfattning av mina praktikplaceringar:

Hösten 2010: 
Neuropsykiatriska kliniken (5 v)
Här träffade jag de mest svårbehandlade och svårbemötta patienter jag någonsin träffat. Det var mitt nu välbekanta område, demenssjukdomar, men till det extrema. Jag hade en fantastisk handledare och insåg hur mycket vårdkoordinator sjuksköterskeyrket verkligen är. Gillade det. Hade en hel del allvarliga upplevelser av hur personal bemötte patienter oprofessionellt där, skrev ett brev till avdelningschef  och verksamhetschef när jag slutade, innehållandes ord som "disharmoni"... Var på möte med cheferna och fick kort efter det veta att individuellt inriktade åtgärder hade tagits. Bara några månader  senare får jag veta att hela verksamheten lagts ner. Vet inte riktigt vad jag ska känna om det, vet inte heller vad som hände naturligvis. Det enda jag kan säga är att den patientgruppen verkligen behöver en specialiserad vård.


Ortopeden (5 v)
Efter Neuropsyk kände jag mig nog lite orolig för att jag aldrig skulle kunna bara vara en student ute på praktik någonstans....men som tur var blev nästa placering en mer nyanserad upplevelse. Jag lärde mig massor, fick ta mycket ansvar för patienterna själv och kände att jag verkligen skulle kunna trivas på en avdelning någon gång. Att arbeta i tvärprofessionella team blev en mycket positiv upplevelse. Jag lyckades även sticka mig på en injektionsnål som jag innan det hade stuckit i en patients mage, blev tack och lov screenad utan några problem och fick därefter gratis Hepatit-vaccinering. Det lönar sig att vara en klantskalle, den är svindyr! Numera får sjuksköterskestudenterna bara Tuberkulos-vaccinering av programmet, om en inte råkar sticka sig vill säga. 

Hösten 2011: 
Lundens vårdcentral (4 v)
Här hade jag ännu en fullträff när det gäller handledare! Fick se och vara med på en massa olika moment som sker ute i primärvården - och det är ju allt mer eftersom en stor del av det som tidigare sköttes på sjukhusen numera sköts på just vårdcentralerna. Tyckte det var spännande att se hur mycket mer självständigt sjuksköterskorna på en vårdcentral arbetar, särskilt distriktssjuksköterskorna förstås. Upptäckte att jag absolut inte uppskattar 8-17-schemat. Hu, inrutat. Tacka vet jag skiftarbete som ger lite omväxling och sovmorgon på tisdagar ibland! Ska nog hålla mig till det så länge det verkar vettigt i kombination med min livssituation. 



Rättspsykiatriska kliniken (4 v)
Denna hade jag stålsatt mig inför länge. Och det var fyra mentalt jobbiga veckor. Inte för att jag träffade mördare och våldtäcktsmän varje dag, utan för att jag och den svenska psykiatrin - och framförallt numera snart nedlagda rättspsykiatrin - inte alls har samma människosyn. Och jag vet, ännu en nerlagd instans! Men jag lovar, jag skickade inte ett enda brev. Jag drog där ifrån så snabbt jag kunde, ren överlevnadsinstinkt. Så, nu kunde jag i alla fall börja på en lista över vilka arbetsplatser jag inte vill testa när jag fått min sjuksköterskelicens. 


Barnkirurgiska enheten (2 v)
Jag minns mest att jag pustade ut efter psykiatriplaceringen... Men det var en bra praktikplats och det är absolut annorlunda att jobba med barn jämfört med vuxna. Fast mest tänkte jag på att alla de där speciella rutinerna de hade, som var anpassade till barn, skulle behöva implementeras mer även i den allmäna sjukvården. Vad sägs om att faktiskt aldrig bara ta tag i eller sticka in en termometer i någon utan att ha varnat den först och kanske kollat så att den samtycker till närmandet? Pedagogiken överlag kommer jag försöka ta med mig i mitt yrkesutövande. 

Förlossningen & BB (1 v)
Bebisar, bebisar, bebisar! Ja, jag som haft lätt bebisskräck sedan tonåren gick in i den här placeringen med en definitivt skräckblandad förtjusning. Men jag tror att vissa könshormoner tog hand om det, eller nåt, för det dröjde inte mer än någon dag innan jag fann mig själv sittandes på en stol med ett två dagar gammalt liv i knät, helt förtrollad. Jag alltså, inte bebisen. Jag började göra ljud som "åååh", pratade obekymrat om andra människors bröst och framförallt deras bröstvårtors storlek och form och kände mig allmänt konstig... Det tog flera veckor innan detta plötsliga hormonsvall sjönk undan och jag kände mig normal igen. Inte mitt framtida specialistområde tror jag, men definitivt häftigt!

Barnmorskemottagningen Granen (1 v)
Efter att ha sett bebisar födas och leva sina första dagar backade jag lite i utvecklingen så att säga. Jag var några dagar på barnmorskemottagningen och klämde mest på magar i olika grader av extrem storlek. Det var skoj! Fick även rädda en svimmande fästman som inte klarade av att se det lilla, lilla snitt som gjordes på hans fästmö när hennes p-stav skulle tas ut. Typiskt. Men jag antar att han älskade henne. Jag började nog bli lite trött här, tror jag längtade efter jul och några dagars ledighet... Innan tentorna alltså.

Hösten 2012: 

Ward 8 & Ward 8 Unit, hematologi/onkologi (7 v)

Upplevs just nu!

Minor Injuries Clinic (3 v)
Har idag fått  bekräftat att jag ska få vara på detta ställe efter Ward 8, mycket förväntansfull! Detta är en klinik som drivs av specialiserade sjuksköterskor som också är dem som genomför nästan alla ingrepp som görs där. Det som dyker upp kan vara allt från skärsår och brännskador till stukningar och enklare benbrott. Om jag har tur kommer jag även få hjälp att organisera besök under vissa dagar på det andra stora sjukhuset, Royal Infirmary, som är inriktat på just akutsjukvård. Tror det blir bra!

Hemsjukvård (2 v)
 Direkt när jag kommer hem i december börjar jag mina två veckor med hemsjukvårdsplacering. Det är mycket inriktat på palliativ (lindrande) vård. Det fanns ingen möjlighet för mig att få göra det här och jag känner att det kanske är lika bra, då får jag två veckor på mig att komma in i det svenska systemet igen innan slutspurten börjar.




Ha, det var allt! Hoppas det var någon som orkade med att läsa detta, no hard feelings om ni inte gjorde det! Ni missade inget viktigt. Men jag är jätteglad att jag tog mig tid att skriva ner allt detta, jag kommer inte minnas det för alltid men nu kan jag istället gå tillbaka och läsa om hur det hela faktiskt började.

Resumé, del 1

Nu när den sista terminen är här och jag snart genomgått hela sjuksköterskeprogrammet har jag tänkt en del på var jag har varit, tidigare och under de här tre åren. Tanter och gubbar jag träffat när jag började jobba som okvalificerat vårdbiträde, praktikplatser jag haft... Allt jag har med mig när jag är ute på min placering nu, saker jag refererar till när jag läser in teori eller funderar på vad för sorts sjuksköterska jag vill vara. Tänkte att det skulle kunna vara fint att ha någon sorts resumé nedskriven, sådant jag minns från allt jag varit med om fram till nu. Håll till godo, den som pallar med!

Yngaregården: Det började sommaren 2006... Hur, varför? Helt ärligt behövde jag väl ett sommarjobb och det verkade enkelt att få jobb som vårdbiträde på det lilla äldreboendet i Björkvik. Jag var 18 och alltså tillräckligt gammal. Jag minns det som ett inte alls överlagt beslut. Sedan tidigare tror jag till och med att det funnits någon tanke om att jag absolut inte skulle jobba inom vården, helt enkelt för att föräldrarna var i den svängen. Obstinat som vanligt. Inte var jag väl mindre obstinat under gymnasietiden, men det var en allmänt kass period och jag var väl förvirrad... Hur som helst, på nåt sätt trivdes jag på Yngaregården. Jag märkte att jag var bra på att balansera de praktiska sysslorna med att på något sätt möta de gamla också. Egentligen har detta följt mig under alla de år jag slitit som vårdbiträde - människorna, mötena. Det är anledningen till att jag fortsatt. Jag har aldrig känt att jag inte skulle kunna söka mig någon annanstans, jag har inga sådana låsningar. På nåt sätt kändes detta som en väg jag ville ta, åtminstone för ett tag.

De praktiska sysslorna en har som vårdbiträde är inte särskilt stimulerande. Du är någon sorts allt-i-allo, där allt från matlagning eller åtminstone servering, till tvätt av både kläder och gubbrumpor ingår. Städning, påklädning avklädning, tunga lyft... Samt en oerhört okvalificerad administrering av diverse läkemedel; tabletter, krämer, ögondroppar. Det kallas för delegering, när någon som absolut inte har utbildning för det ändå får lov att ge läkemedel till de boende eftersom sjuksköterskan inte hinner administrera dem själv. Detta gör alla glada vikarier efter en halv/heldags genomgång av olika typer av läkemedel och en underskrift från ansvarig sjuksköterska, vilket sedan upprepas inför varje ferieperiod. Dessutom har jag jobbat som en extremt dåligt betald vikarie, utan någon egentlig möjlighet att påverka det som sker på de olika arbetsplatserna. Den ordinarie personalen är ofta en  blandning av några guldkorn och många, många, trötta människor som för länge sedan borde ha slutat jobba med andra människor men som kanske inte har så mycket att välja på... Så de suckar, stressar, snackar skit om chefen, sliter och drar i de gamla - och fräser åt alla vikarier som kommer och går på deras arbetsplats. Jag har varit med om det mesta på den fronten, när jag kommit första dagen till en avdelning. Så varför fortsatte jag? Jo, det ska jag berätta.

Furuliden, Katrineholm. Två boende minns jag särskilt härifrån; Den Glada, Dementa Damen och Den  Deprimerade, Dementa Herren. Damen, var väldigt dement och väldigt glad. För de flesta äldre med demenssjukdomar jag mött har sjukdomen kommit till uttryck på ett ganska blandat sätt;  ibland är det de ser eller minns något positivt, ibland inte. Några få har varit väldigt arga och ångestfyllda mest hela tiden, det är väldigt svårt att se och ännu svårare att bemöta. Men några få, som den här damen, verkade ha hamnat i en alldeles fantastisk, helt overklig verklighet. Hon hade fiskat mycket som yngre och oftast var det som hände i hennes värld kopplat till natur, vatten och fiske. En morgon när alla satt i matsalen och åt frukost hör jag hur det plaskar borta vid hennes plats, och ser henne sitta med händerna i gröten, plaskandes runt i mjölken. "Det är varmt i vattnet idag!", säger hon förtjust och skrockar nöjt, som hon alltid gjorde åt nästan allting. "Gillar fiskarna när det är varmt i vattnet?", frågar jag. "Oh ja", säger hon. "Vi kommer få hur mycket fisk som helst, det känner jag på mig". En annan morgon, när jag kom in till hennes rum för att hjälpa henne upp och hälsar God morgon från dörren, svarar hon med ett fniss bortifrån sängen. Jag frågar vad hon hittar på nu. Hon svarar: "Jag har gömt mig här bakom busken!" Nästan inget av det som den här damen upplevde längre, var på riktigt. Och det påverkade kontakten med henne jättemycket, naturligtvis. Men som jag ser det går det att lära känna en person även när den har en svår demenssjukdom, om jag bara fokuserar på det som händer i personen när den säger och gör det den gör. Utan att ljuga eller spela med i hennes fantasier, bara genom frågor, lärde jag mig jättemycket om fiske och skog, och kanske även om henne. Hur hon var som person, inuti. Sedan om det var samma person som hon var när hon var frisk, det vet jag inte. Men det spelar ändå roll, jag lärde känna henne som hon var då. Sommaren 2007. Och det var fint nog.

Den äldre herren hade det inte lika roligt. Han var inte lika långt framskriden i sin demens och ibland kunde han ha klara stunder när han mindes konstiga saker han gjort eller sagt, då blev han alldeles förtvivlad. Av allt jag har sett när det gäller demenssjukdomar verkar det vara det värsta. När personen vet om att det händer. Det skapar oerhört mycket ångest. Ofta blir personen deprimerad, likaså den här herren. Det är med personer i sådana situationer som jag har fått gräva som mest i mig själv för att veta hur jag ska agera. Det är lite läskigt, men det är det enda sättet jag vet som fungerar. Att nästan helt gå på sin instinkt och medkänsla. Han kunde bli väldigt arg när personalen sa emot eller skällde på honom när han inte var klar, och arg och ledsen när de försökte bemöta honom när han var klar och ville prata om hur det fick honom att känna, att veta att han höll på att försvinna från den här verkligheten. Med honom fick jag träna väldigt mycket på det där svåra. Vad svarar en när personen framför en frågar om vad det är som händer egentligen? Eller säger att han inte vill leva längre om det ska vara på det här sättet? Jag visste inte, men jag försökte, och de stunder av absolut förtvivlan, när jag insåg att det finns absolut inget jag kan säga som kommer göra det bättre eller lättare att vara honom, det var då det märktes att det spelade roll att jag bara var där. Vi delade på ångesten lite, och den gick att leva med ett tag till. Den herren var även mannen som gjorde mig till expert på att raka skäggiga män med hyvel. Varje gång var där såg jag till att raka honom, om han var i ett sånt tillstånd att det gick. Han sa alltid att det gjorde att han kände sig mer som en människa, att vara nyrakad. 


Trevnaden, det var här jag mötte mina käraste vän A. Som alltid gav komplimanger till alla i personalen; "Oh, en sån vacker blus du har! Oh, du är allt för snäll du". En morgon när jag hjälpte henne att göra sig i ordning inne på toaletten sa hon "Oh, så vackra ben du har! Kan du inte snurra ett varv!" Haha. Och ni vet alla att det inte är något särskilt med mina ben... Hon bara var sådan. En sådan som åt väldigt långsamt, och av någon outgrundlig och dessutom opraktisk anledning alltid slöt ögonen de sista tio centimetrarna när hennes hand med maten var på väg till munnen. Och tuggade så långsamt och njutningsfullt, även på gröt och mjölk. Det är väldigt svårt att äta på det viset, men det ser gott ut! Ofta om hon fick ta sin egen tid satt hon fortfarande kvar och åt när det var dags för fika eller nästa måltid. Om det blev en stund över däremellan hände det flera gånger att hon såg på modevisning där i matsalen, utropandes saker som "Oh, ser du de vackra hattarna de har på sig!". Eller så vinkade hon till alla stiliga män hon såg på tv och ropade "Kom, kom hit till mig!". På kvällarna var hon inte en glad dement dam, då kom det mörka. Så mycket. Om jag hann brukade jag sitta och hålla henne i handen så länge som möjligt, kanske tills hon somnade. Hon ryckte och kippade efter andan med fasa i hela ansikten. Vad hon såg då vet jag inte, men det var förmodligen inte modevisningar eller stiliga män...inga snälla sådana i alla fall. Ofta när jag kom in på hennes rum för att hjälpa henne att göra i ordning sig för dagen verkade hon uppleva det som att vi åkte båt, som att hon var ute på en resa. Förmodligen var det den logiska förklaringen till varför allt kändes så främmande, och varför olika människor kom in i hennes rum och hjälpte henne att tvätta sig och klä på sig hela tiden, tänker jag mig. En dag när hon hade frågat mig om när vi skulle komma fram till Malmö och vi småpratat om vad hon tyckte om sin hemstad tog hon  tag i min arm när jag höll på med någonting inne på toaletten, och sa: "Du, när vi kommer hem till Malmö igen, då kan vi väl ses någon dag och ta en fika du och jag?". Det är nog det finaste någon har sagt till mig någonsin. Jag har ingen aning om hur hon var som ung, eller vem hon var för sin familj, men för mig var hon en kär vän som jag träffade de sista tre åren i hennes liv. På ett äldreboende i Malmö. Jag jobbade på en av de andra avdelningarna på det boendet bara några dagar innan hon gick bort, och gick ner när jag fick tillfälle för att säga hejdå. Hon var på det mörka stället hela tiden då, jag är glad att hon fick slippa det sedan. Hoppas att hon nu är någonstans där alla har vackra ben och hattar på sig.

Det fanns, och finns, tro mig, sådana människor på varenda boende i Malmö jag vikarierat på: Tryggheten, Basen, Styrkan... Glasklara, bestämda damer. Skojfriska gubbar. Människor som har levt i nästan hundra år och kan berätta otroligt mycket om världen och livet. Om jag inte hade jobbat som vårdbiträde på alla dessa ställen hade jag aldrig mött dessa människor. Att vara vårdbiträde på ett vårdboende är ett omöjligt jobb. Du måste försöka ge värdighet åt gamla människor som är i en situation som gör värdighet till en omöjlighet. Du kommer att misslyckas varje dag. Men det är alltid värt att försöka. Det har jag lärt mig av alla de äldre jag mött när jag jobbat. Och att vara i en sådan svår situation, när allt är nedskalat till det mest grundläggande i livet; liv, död och värdighet, det är då jag har lärt mig mest om vad medmänsklighet innebär och varför det är så viktigt. Jag hade inte velat vara Majan utan det.


Den här resumén blev mycket längre än vad jag hade tänkt mig. Nu måste jag plugga lite och fixa mat. Kanske fortsätter ikväll med del 2. Praktikdelen. Den blir nog kortare...

Kram till alla. Idag är det höststormigt här! Riktigt väder.

Vackraste dagen.

Idag var det soligt! Så jag gick uppför gatan här mitt emot och upptäckte hur nära Meadow field park, tillika Holyrood Park och Artur's seat vi bor! Jag klättrade upp. Himla fint.

 

Sedan satt jag där uppe och funderade och undrade saker om livet... 

Som ni ser. Haha. Bästa användningen av frågetecknet.

Ward 8

 

Tjo!

Nu är vi igång hörni. Har haft mina två första dagar på sjukhuset och det är awesome! Jag är på Ward 8, som alltså tillhör onkologibyggnaden på Western General. På just denna avdelning behandlas patienter med främst cancersjukdomar men även andra tillstånd inom området hematologi. Det handlar alltså om blod. Och det är superspännande! Det är en relativt specialiserad avdelning och mycket av det jag lär mig är väldigt specifikt för just det här området, men omvårdnad är alltid omvårdnad och det ser ut att kunna bli en bra mix av spännande hematologi-grejor och bra baserfarenhet. Avdelningens sjuksköterskor är vana vid studenter från grundutbildningen och vet var de ska lägga fokus känns det som. Själva introduktionen, den här veckan, går jag med deras head mentor. De efterföljande sex veckorna kommer jag alternera mellan två olika sjuksköterskor. Det tror jag kommer bli fint, eftersom alla har olika stilar får jag en chans att plocka lite från två olika och det är bara ett plus. Med bara två handledare blir det ändå så mycket kontinuitet och rutin som behövs för att jag ska hinna omsätta det jag lär mig också. 

Ward 8 består av två sammanlänkade korridorer som bildar två olika enheter; Ward 8 och Ward 8 Unit. När jag är där kommer jag bara vara på ett ställe i taget. Ward 8 Unit som jag är på den här veckan består bara av enkelrum och verkar generellt ha patienter som är mer långvarigt inneliggande och i större behov av omvårdnad. På Ward 8 är det blandat med några enkelrum och ett par fyrbäddsalar. Patienterna kan ibland flytta emellan enheterna i olika skeden av behandlingen. När de inte är inneliggande utan kan bo hemma besöker de mottagningen ett par trappor ner i huset för att få behandlingar, kontroller och sådant. 

Jag har haft två väldigt intensiva dagar hittills, mycket att göra hela tiden. Fick en väldigt proffsig introduktion trots att handledaren hade så mycket, och har samtidigt fått vara med från början i fixandet och trixandet. Här kommer grejen med den här praktiken: här borta jobbar sjuksköterskorna 12,5-14 timmar långa pass! Så det gör även jag. Det är verkligen en upplevelse att jobba från 7-20 på en avdelning med högt tempo hela dagen, det kan jag lova er. Sharleena hade redan förvarnat mig och jag var ärligt talat lite skraj, jag tycker 8 timmars arbetsdag är lite för långt... Har hela sommaren gått och sagt att 6 timmars arbetsdag - det ni! Haha, var har vi hört det förut? Hur som. Det är långt. Och en blir trött. Men det går! Efter två dagar kan jag i alla fall säga att jag absolut tror att det kommer att funka i 10 veckor. Det betyder dock inte att det inte är fullkomligt vansinne. Det är det. Vad tror ni det är för kvalitet på den vård som patienterna får efter att deras sjuksköterska jobbat i tio timmar, jämfört med början av arbetspasset? Jag är oerhört imponerad över hur bra dom höll ihop det på min avdelning, jag antar att dom är vana... Men det kan aldrig vara bra! Ska ta reda på lite mer om hur det har gått till, att det blev på det sättet här. Som jag förstått det infördes detta för typ ett par år sedan.Tydligen finns det flera studier som bekräftar det som logiken säger - att vården blir mycket sämre i slutet på så långa arbetspass. Sharleena berättade även att det de senaste åren skett flera uppmärksammade dödsolyckor där AT-läkare somnat vid ratten när de kör hem. De jobbar nog ännu längre pass... 

Framsidan av det hela är att jag varje vecka kommer ha fyra dagar som är blandad fritid och pluggtid! Jag är mycket nöjd med det upplägget just nu. 

Och så något om vad jag hittat på, utanför praktiken, den senaste veckan: 

- Hela förra  veckan var mitt största nöje att gå till det jättestora varuhuset Morrisons och handla mat typ varje dag. Underbart! Dom har allt! Och lite till. Ska någon gång göra en lista på alla konstiga saker jag sett där... Bästa grejen. Jag tog det mest lugnt och ställde om till höst och nytt ställe, läste på lite inför min placering och lärde känna staden. Jag hade olika introduktionsgrejor på universitetet mån-torsd och åkte då buss till olika campus varje dag. Det var hemskt. Jag tror inte dom är så värst pålitliga annars heller, men nu med allt vägarbete som pågår inne i stan - och som alla bussar envisas med att försöka köra igenom - tog det evigheter. Om det blev stressigt slutade dom stanna vid hållplatserna så folk stod och viftade och viftade... 

- I fredags hade Sharleena middag här med sin ganska nya pojkvän för alla hans närmaste vänner (och mig...). Det var första gången hon träffade dem. Det var en intressant kväll, skottarna var trevliga och lite knäppa och alla blev jättefulla. Jag som hade en viss ölprovning i färskt minne drack väldigt förståndigt och kröp ner i bädden med Patch bredvid mig när de andra så småningom drog på klubb. Jag har absolut planer på att undersöka Edinburgh nattetid, men inte tillsammans med tre pariga par. 

- På söndagen åkte jag en sväng med buss till härliga Glasgow som ligger bara knappt 1 & 1/2 timme härifrån. Back to the scene of the crime, så att säga... Kärnvapenbasen Faslane utanför Glasgow var ju där jag började min kriminella bana. En fantastisk upplevelse. Jag minns att de skotska poliserna var himla gemytliga! Det var trevligt där denna gången också, även utan närkontakt med någon snut. Jag yogade i nyöppnad Bikram yoga studio på kvällen och det var efterlängtat varmt. Den som skulle öppna här i stan i somras har tyvärr stött på trubbel i byggarbetet och det verkar som att det kan dröja innan de kan öppna. Synd. 

Idag har jag sovit länge och handlat massor med mat... Nu på kvällen har jag yogat på en studio som har hot yoga - inte samma som Bikram men liknande och bara lite svalare, typ 38 grader. Den ligger alldeles nära där jag bor, perfekt. När jag kom hem hade Sharleena lagat vegetarisk haggis till mig! Det var gott, svårt att beskriva smaken riktigt Liksom gammaldags husmanskost, det är nog kryddorna som gör det. Ni får prova själva nångång. Till det hade hon potatismos, kålrotmos och kokta morötter. Smakade som riktig mat, mums.

I morgon kanske jag ska klättra upp på Arturs seat med roomisarna, ni ser det på bilden ovan! Har längtat upp dit sedan jag kom hit. 

Kolla in den det här colleget som ligger på väg till sjukhuset: Hogwwaaaarts! Eller, Fettes Colleges som det heter egentligen. Men, när jag googlade lite på det stod det någonstans att Rowlings använde det som inspiration när hon skrev om Hogwarts i böckerna. Overkligt vackert var det i alla fall. Fast egentligen får inte utbölingar gå in på området som jag gjorde... Det kom en stilig professor och sa till mig, fast han lät mig stanna lite och titta ändå.

Nu cyklar jag till sjukhuset och det är så skönt! Tar en halvtimme. Det är lite av en livsfara upplever jag dock, så har fixat lampor och reflexer idag, mina turer hem de senaste kvällarna kändes inte direkt säkra. Hjälm ska införskaffas också, jag har absolut inte tid att ligga på sjukhus själv just nu. All trafik kör så nära en här, på ett sätt som jag aldrig upplever i Malmö. Plus, jag är inte helt ofarlig själv eftersom jag hamnar på fel sida av vägen så snart jag inte tänker mig för när jag ska svänga. Har hänt ett par gånger. Men känn er lugna, nu är jag fullt utrustad! Haha.

Gonatt!

Hon har landat!

Hej familjen och allt löst pack!

Haha! Nu är jag här. Och det är gott. Ingenting har ju egentligen hänt än, allt börjar nästa vecka eller snarare näst-nästa. För er som inte har koll: jag ska göra sammanlagt 10 veckor praktik här av de 12 som hela kursen innehåller. Det vill säga 8 veckor inom medicin, 2 veckor akutsjukvård. Ytterligare två veckor, inom hemsjukvården, när jag är tillbaka i Skåneland. Det första som kommer att hända är min så kallade basplacering; de åtta veckorna. Dessa spenderar jag på en hematologi/onkologi-enhet på Western General hospital här i stan. Slå upp det ni som behöver! Akutplaceringen är fortfarande under konstruktion... Ni får veta så snart jag får veta :)

Det finns två stora sjukhus här i Edinburgh, Western General och Royal Infirmary. WG verkar ha en blandning av allmän och specialiserad sjukvård medan RI är mer inriktad på akutsjukvård. Det finns ytterligare två mindre sjukhus i stan, dessa håller främst på med rehabilitering.

Det är vad jag har att säga på business-fronten. Eftersom detta är en blogg som från början startades för att jag skulle kunna samla massmail till familjen medan jag var i heliga landet, kommer husbilder och middagsbeskrivningar figurera även den här gången om än kanske i något mindre utsträckning. När jag väl får något annat att rapportera om blir det mer jobb och mindre nöje tänker jag mig. Men så länge inleder jag med de klassiska bilder jag vet kommer göra mamman och urmodern med flera nöjda :) Det är lättare att visualisera någon som är långtborta om en vet hur deras hem ser ut, eller hur?

Ja, så här ser det ut! 

Patch. 16 månader gammal! De första två dagarna här har Sharleena (matte, sjuksköterskestudent, tillika min andra, trevliga sambo) haft ganska mycket inbokat, så jag och Patch har varit mycket tillsammans och nu är vi kompisar. 

 Anledningen till att Patch heter Patch! Anledningen till att han ligger som en konstig groda? Förmodligen någon sorts valpgrej...? 

Majans rum! Det är mysigt, fint, och kallt. Typ bara Sverige har ordentligt uppvärmda hus! Här är det kallare inne än ute. Jag tror dock, hoppas, att det kommer ändras när det väl blir ordentligt kallt ute... Jag har kollat in var det finns elektriska filtar att köpa idag. Inte än, men snart kanske... 

Voila! Guldskor, hittade jag idag. Min väska är stor, men många böcker skulle med  i den så bara vinterkängorna fick följa med hit. Tänk vilken tur. 

Edinburgh då, staden? Jo, vi bekantade oss ett antal timmar när jag först kom hit i fredags, innan Sharleena gick av sitt skift. Fantastiskt! Jag gick och gick, och njöt av att vara helt själv på denna nya plats. Tittade lite här och där... Men det kommer säkert tid för en mer grundlig sightseeing, så jag väntar till dess med att ge er något djupare utlåtande. Det ser lovande ut!
 

Hoppas ni haft en fin septemberhelg. Nu börjar hösten. Det har aldrig känts så okej med höst som nu. Det är sånt här jag borde göra varje höst...rymma! 

Hör av er, medelst mail eller här på bloggen - bara ni håller mig uppdaterad!
KraMaja

Hejdå Malmö, hej Edinburgh!

Nu far vi, häng med.

Rapporterar i helgen när jag kommit på plats!