Kanske inget hopp men väl en kamp ändå.

Så. Idag har varit en förjävlig dag. Liksom igår. Jag har velat gråta, varit arg, skrikit på gubbarna TV:n, varit trött, varit ledsen, varit envis, gett upp... Hela tiden har jag känt vanmakt. En oerhörd, lamslående vanmakt. Det finns massor att säga om allt detta, men den som vill får faktiskt kolla på nyheterna och internet. Det räcker nu. Jag känner mig lika fylld av vanmakt ännu, men det spelar ingen roll. Detta är inte min personliga kamp. Och ändå så är det just det.

Jag satte mig på bussen på väg hit till Khalil, något mindre anspänd efter att ha skrivit två rapporter till hemsidan, vilket fick mig att känna mig aningen mindre meningslös och hjälplös. Men ändå ganska kass. Se människorna här i ögonen! Se dem i ögonen och säg sedan att detta är deras lott. Ganska låg alltså. Tog fram min mp3, tänkte trösta mig själv med isolering och musik så som bara vi västerländska ungdomar kan. Lite Laleh och Hide Away, sedvanlig melankoli i Majan. Plötsligt stannar bussen och släpper på tre figurer som vinkat in den från vägkanten, på väg ut ur Jerusalem. De sätter sig bredvid mig. Två unga vuxna och ett litet barn. Maja; lyssnar på musik, melankolisk. Som sagt. Och det första denna lilla människa, i knät på kvinnan bredvid mig gör, är att ta ögonkontakt. Jag har aldrig sett ett vackrare ansikte. Han tror på världen utan att behöva tänka på det så där som bara ett två år gammalt barn kan. Och han ler, jag ler. Jag börjar gråta. Varför ska det hemska jag sitter och tänker på hända i just den här dyrbara lilla pojkens stad? Varför ska det hända i hans land? Varför ska det hända alls? Varför? Jag får vända bort huvudet lite, försöker samla mig. Då sträcker han ut sin lilla, lilla hand och tar tag i min. Bara sådär. Petar på mig, skrattar, drar i min tröja och sätter sin pyttelilla fingertopp mot min. Det var inte charm. Det var världen. Hela världen. Sedan pratade jag - på arabiska, kors i taket, med hans mamma och pappa hela vägen till servicestationen. De bor i Jerusalem men hennes pappa bor i Betlehem dit de är på väg. Hon tycker att Jerusalem är stort och stökigt, älskar sin lilla hemstad och dess trygghet. Inga problem. Vi pratar om Gaza och och problemen i Hebron. Jag förklarar att jag är med i solidaritetsrörelsen. Förklarar för pappan att man pratar svenska i Sverige, inte tyska. Hon berättar om hur hon oroar sig för sin son, för hans framtid. Jag kan se i deras ögon hur de bara vill att allt farligt och dåligt ska försvinna så att deras son kan växa upp med andra framtidsutsikter. Pojken fortsätter att peta på mig lite då och då, gör små ljud för att jag ska skratta, men snart somnar han. Vi är framme vid servicestationen och mitt hjärta är både lätt och mörkt samtidigt. Jag önskar så att han och hans föräldrar ska få leva lyckliga och trygga, så som det borde vara. Jag önskar det så mycket att jag tänker att det nästan måste bli så. Allt annat är otänkbart. Och jag tänker att kampen är värd det. Det är för honom vi slåss. Ashiid, heter han.

Sedan hamnade jag på en service full med glada gubbar från AlKhalil. Och jag fick använda mig av den mest omfattande delen av mitt ordförråd; den där jag förklarar hur gammal jag är, var jag kommer ifrån, vad jag gör här - och så att jag inte är gift, inte vill gifta mig, att jag i Sverige bara är ett barn och att man kan vänta med att gifta sig tills man är trettio utan att det är konstigt. Till och med ännu längre. Sedan kan man skilja sig och gifta om sig igen när man är fyrtio eller femtio (-Walla?!). Och så vidare. Har haft den konversationen ett par gånger nu. Börjar fixa det riktigt bra. Men de var trevliga, jag var uppfylld av Ashiid och hans föräldrar, och när vi kom fram till Khalil ledde en av gubbarna mig genom grannhusen upp till Tel Rumeida så att jag skulle slippa gå hela vägen runt, detta efter att jag även fått tacka nej till både ett frieri och erbjudande om té från chauffören.

Nu har jag ätit middag med pojkarna här i huset, kollat på bilder och filmsnuttar från de senaste dagarnas galenskaper här i Khalil, inklusive bilder på ett trettiotal stenhårda Hamasbrudar som stod längst fram när polisen sköt med skarp ammunition, skrikandes på alla andra att de skulle komma närmare och inte vara så fega. Flickor med slöja, lång kappa och stenar i händerna.

Jag älskar Palestina. Leve Palestina.

Ni'lin.

Så mycket som händer. Överallt på västbanken. Men vill särskilt sända en tanke till Ni'lin där de idag begraver sin tredje döda sedan demonstrationerna mot muren började i somras. Arafat hette han, sköts med skarp ammunition i ryggen och dog inom några minuter. En till, Mohammed, hjärndöd efter att ha blivit skjuten genom ögat på nära håll. Och en tredje skjuten i benet. Jag önskar innerligt att de kommer att få begrava sin döda ifred idag men tyvärr blir det nog inte så. Detta är bara en by av många med den här sortens verklighet. Det är för mycket.

Sånt här borde inte kunna hända. Nyheterna och Israels talesmän där gör mig illamående och gråtfärdig. För att inte tala om bilderna från Gaza...

Var rädda om varandra. Återkommer.

Slut på julefriden...

Hej.

De flesta av er såg säkert på TV eller läste i tidningen om bombningarna av Gaza igår. Minst 220 döda igår, nu är vi uppe i ett tre-hundratal. H visade mig just live-sändningar från Gaza där tio nya bombningar nyss genomförts. 700 skadade sedan igår. Och till saken hör att situationen i Gaza redan innan bombningarna var extrem. Total isolering, ingen el, ingen mat, inget material på sjukhusen....ingenting förutom oroliga och stressade föräldrar, rädda barn, hungriga shebabs och sjuka äldre utan vård. Och självklart, en motståndsrörelse. Som nu med hela samhället tar emot Israels sedvanliga, kollektiva bestraffning för att de svarat på bombningarna. Ingen urskiljning. Igår använde de sig av den vidriga taktiken att först bomba en plats, sedan vänta på att människor (sjukvårdare, frivilliga, rasande och förtvivlade familjemedlemmar) skulle samlas på platsen för att hjälpa till - varpå de bombar på samma ställe igen. Smart, kallt, sjukt. Nu finns poliser över hela västbanken, så också här i Jerusalem. Nervösa, strövar runt med sina älskade maskingevär i högsta hugg. Alla ni som känner mig vet att för mig är våld alltid det sämsta alternativet. Punkt. Men vad tror ni att de redan förtryckta och desperata svarar med? Två saker: likgiltighet eller vrede. Klart att människor runt om i Palestina, för att inte tala om från Gaza, kommer att vilja hämnas! Flera av dem jag spenderade natten i tältet med här i Jerusalem förlorade nära släktingar i Gaza igår. Skulle dessa bombningar skapa säkerhet? Jag är så upprörd att jag fortfarande inte vet vad jag ska säga riktigt. Jag tror, att Israel behöver genomföra sådana här attacker mot "bråkiga" Gaza då och då, helt enkelt för att kunna fortsätta sin massiva försvarsbusiness. Så länge läget är instabilt och osäkert här kan de fortsätta att annektera mark genom sin apartheid-mur, erhålla större delen av USA's enorma, blodiga "bistånd" till världen och fortsätta att omsätta grymma siffror i krigsmateriel. Det är vad jag tror, det är den enda slutsats jag kan dra av detta. En femåring hade kunnat lista ut att det som den Israeliska ockupationsmakten gör här inte på något sätt kan skapa annat än frustration, vrede och desperata handlingar. De vill ha nya attacker som de sedan kan svara på med sin världens näst största krigsmakt. Det är ju ingen tveksamhet om vem som är starkast.

Så det är vad vi alla går och andas, tänker på och pratar om här. Demonstrationer lite överallt på väsbanken och även i andra arabländer igår, mer eller mindre våldsamma. Vi hade något kortare även här i den trötta och mycket bakbundna huvudstaden, kanske blir det mer senare idag. Vi väntar spänt tillsammans med tusentals poliser och militärer... Om inte annat lär enbart deras påträngande närvaro provocera fram en del Palestinska protester här och var de närmaste dagarna. Vi får se. Spenderade för övrigt min julefrid på demonstrationer; både juldagen och den 26e var jag i Ni'lin och sprang runt i leriga olivfält. Hann med att bli skjuten i ankeln på juldagen med en gummistål-kula också, men inget allvarligt. Lite öm och stel men var ute igen på fredagen och sprang ändå och det gick fint.

Faunen har lämnat oss för Sverige också, tråkigt. Har varit så tryggt att ha honom någonstans i närheten hela tiden. Han åkte igår och hann delta i en grym demo/aktion av Anarkister mot Muren i Tel Aviv, där de blockerade och tog sig in på Ministry of Defence. Coolt. Viktigt att Israelerna själva reagerar. Men där försvann en vän alltså. Fast det finns många underbara kvar här. Tur. Vi behöver varandra.

Tyvärr har vi flera akuta problem här i krokarna också: i morgon har två nya familjer i Sheikh Jarrah datum för vräkning. Så vi behöver en massa folk här just nu när allt är extra galet i hela landet. Måste försöka täcka både tältet och familjernas hus. Jag stannar här ett par dagar till i alla fall, hoppas på det bästa. Tillslut blir det väl ett helt flyktingläger nere på området där Um Kamels tält står.


Ledsen om detta blev rörigt, ville dela med mig och försöka reda ut tankarna lite på samma gång men vet inte riktigt hur det gick. Skönt att skriva av sig i alla fall.


God fortsättning, heter det väl?! Hoppas julefriden och mellandagarna ligger som en loj dimma över er allihop. Det tröstar lite om det är så. Men shoppa inte för mycket, hörni, okej?

I Gaza var där förstås aldrig någon julefrid. Av flera anledningar. Åh vilket lyxliv vi lever här på den ockuperade Västbanken.

Annars mår jag bra. Frisk och stark, trots sömnbrist. Längtar efter er alla. Och efter den där katten. Men är glad att jag är här. Nu ska vi se vad som händer ute på gatorna... Fortsättning följer.

Okej då...

...grattis i efterskott, lillen! :)

Hoppas ett år äldre känns bra och som det ska!

Laga middag och hitta på bus när jag kommer hem?

- Hur går det med brevet?

Pussåkärlek

You can run but you can not hide.

Kära Gudmor!

Grattis på 25-årsdagen. Hoppas du får en riktigt fin dag långt där borta. Tro inte att du har kommit undan bara....

Kramar!

Nu är det...

jul igen... Typ. GOD JUL, allihop !

Själv var jag uppe klockan sju för att vakta skolbarn - eller bosättare, beroende på hur man ser det... Hur som helst hade jag skiftet mellan sju och tio. Kallt, mycket blåsigt och småregnigt var det. Men detta är ju Palestina, varför min morgon ändå förgylldes av en kopp varmt té, en matta att sitta på för att stentrappan jag intog var så kall, samt mer té och frukt när jag hjälpt en mamma och hennes lilla dotter att bära hem deras nyinköpta gasbehållare. Hann även med två frierier, vilka jag båda tackade nej till, och såklart att träffa en massa busiga barn som nu när de känner igen mig hälsar och pratas lite varje morgon när vi ses. Knappt några bosättare i sikte. Skönt. Nu ska jag duscha och packa min väska, för sedan bär det av till Betlehem för lite koncentrerad julstämning. Sover i tältet i Jerusalem i natt tror jag. Det ni. Jag hoppas att ni alla har det bra, var ni än befinner er och hur ni än firar eller inte firar jul! Var rädda om varandra.

Alla ni underbara som jag kallar för min familj; eftersom jag nog inte kommer att tala på telefon med någon av er idag, och eftersom ingen här skulle förstå - dagens första Pär Matsson:

"Pär Matsson?"
"Ja..vad vill du?"
"Jag vill dricka!"
"Men drick, då!"
"Pär Matsson?"
"Vad vill du nu då?"
"Jag har druckit."
"Hur smakade det?"
"Känn på!"

Stjärnfall på min himmel.

"Första vinterdagen, idag", sa Nawal. Var uppe kl sju i morse för att gå skolrunda vid Kartouba och stannade sedan till tio då jag o Will blev avbytta av två välkomna vänner. Vi är där hela dagarna nu eftersom det är Hanuka för bosättarna och de därmed har tid att vara ute och attackera palestinier lite extra. Vid det laget var vi båda stelfrusna... Grått och kyligt. Så visst hade jag märkt av vinterdagen... Men nån gång måste det väl hända, vädret har varit så välsignat vackert hittills. I morgon är det lillejul. Och inga rim har jag att skriva. Ingen galen familj runt omkring mig. Men kanske åker jag till Betlehem, det du brorsan! Heligt värre. Ska du fira med pappan? Hoppas ni får mysigt.

Yacob, bara 14 år, som blev skjuten i huvudet av en soldat här i AlKhalil förra veckan har nu förklarats kliniskt död. Vilket åtminstone betyder att han inte kommer att bli arresterad...... Det värsta är nästan att de tog honom till ett israeliskt sjukhus och där bara har låtit hans far komma och besöka honom. Vilket betyder att mamma Yacob inte har fått säga hejdå till sin son. Att de bara kan göra sådant... Och så hörs inget av det i media. Han spelar ingen roll. Och det är astrist att behöva berätta sånt här för dig, vill inte att du ska veta, men Yacob och hans vänner borde inte heller behöva ta någon som helst del av sådana här saker! Så nu säger jag det till dig och alla som läser bloggen ändå. Glöm inte allt som är vackert här i världen, men blunda inte för det som händer heller. Sprid det, blir arg, upprörd. Man kan hjälpa på många sätt. Bara att man bryr sig räcker långt.


Tipp - tapp....

Hometown Glory.

Adele, Hometown Glory: gott för själen. Särskilt när man längtar hem lite och alldeles särskilt när man har så många olika platser som är hemma att längta till... Tror du skulle uppskatta henne, pappan. Bara att kolla på youtube! Brorsan kan hjälpa dig om du inte vet hur man gör....hälsning till brorsan, förresten - ihopsamlandet av serierna får gärna fortsätta tills jag kommer hem, kommer att uppskatta lugna timmar framför datorn då.

Har varit mycket på resande fot denna veckan; först möte i Ramallah, tisdag, då rev de även tälten i Jerusalem. För fjärde gången. De två mindre sattes upp igen samma eftermiddag, så jag och faunen åkte dit som planerat. Sova ute i ett tält, utan elektisk värme, mitt i december! Det ni. Det gick fint, ganska mysigt att sitta framför elden - alla dessa eldar för alltid i mig, Palestina - och sedan krypa ner i sovsäcken och under filtarna. Sov gott.

Onsdag morgon: Jenin och frihetsteatern. Jenin inspirerade! Och jag gillade verkligen hela staden vid första mötet, så där som man kan göra ibland. Vi blev också visade runt flyktinglägret, såg och lyssnade. Nästa gång jag åker till Palestina vill jag åka tillbaka och jobba med psykologerna och socialarbetarna i lägret i Jenin. Dessutom träffade jag min blivande make där...

Fredag morgon: till Ni'lin och fredagsdemo. Ganska många som deltog. Bönen tog plats på ett nytt ställe, vilket gjorde att vi efteråt ostörda kunde ta oss ända ner till bulldozer-vägen där de bygger muren, första gången på ett tag så som jag förstod det. Sedan mycket tårgas. Tårgas. Tårgas. Tårgas... Men även soldaterna fick snubbla runt i ett tårgasmoln när en behållare som först inte fungerade kastades tillbaka och vinden tog gasen med sig rakt på dem. Såg en reporter svimma av tågasen, varpå ambulanspersonalen besköts med fyra eller fem tårgasbehållare när de försökte hjälpa honom med konstgjord andning och syrgas. Vilket ledde till att ett par av dem också kollapsade när de kämpade för att bära honom därifrån. Avskyvärt att skjuta tårgas på ambulanspersonal och en avsvimmad man. Efter sex timmar slutade vi där vi börjat, i solnedgången på vägen vid konstruktionsplatsen, byggandes väggspärrar av stora stenar. Vackra, vackra kullar med olivträd i magiskt kvällsljus. Grunden till ful, tung betongmur ända framme vid byn nu.

Och så skor. Eller rättare sagt skokastning. Antar att detta varit en relativt stor nyhet hemma också? Här har det varit veckans stora snack. Alla pratar om det. Till och med på demon i N'ilin hade skor tagits med, fästa högst upp på pinnar och viftandes mot den israeliska armén som får ett stort ekonomiskt stöd från USA. Redan dagen efter skoattacken kunde man på västbanken köpa tröjor med bilden av presidenten som duckar för ett par läderskor tryckta på sig. Likadant i hela mellanöstern som jag förstått det. Vet inte om ni är medvetna om det, men fötter och skor är något väldigt smutsigt och fult här. Skorna som kastades på presidenten, ännu en gång försvarandes invasion, krig och ockupation, nu dessutom mitt i landet där spåren av invasion, krig och ockupation är tydliga om man vill se dem, var en symbol för vad de flesta här känner. Och oj vad det livade upp saker och ting i den här delen av världen! Tycker själv att det var en absolut formidabel handling, det måste erkännas. Någon måste alltid våga säga ifrån. Detta var ett utmärkt sätt att göra det på. Tydligt men inte med samma, våldsamma metoder som presidenten själv använder sig av. Hörde att flera hundra toppadvokater från mellanöstern erbjudit sig att försvara journalisten som, naturligtvis, är i fett trubbel nu. Ovanpå det har en sheijk bjudit typ en miljon eller något sådant för skorna. Har inte köpt någon tröja, dock...

Snart är det jul igen, vet ni. Tipp - tapp...

(www.thefreedomtheatre.org)

Bosättarhippien.

Buck Zippa, du är ju typ en hippie. Per definition... Hur som helst - här ska du få höra, en kortare anekdot från AlKhalil - den galna staden. Varje dag som vi har skolrundor (kl 07 och kl 12, då barnen kommer och går till och från skolan och därför riskerar attackeras av bosättarna som bor i närheten) går vi vår sedvanliga omväg/bakväg för att undvika arrestering på vägen. Den väg vi tar går igenom ett område med mycket gamla olivträd, flera tusen år, som ligger högt upp på en kulle. Träden är magnifika med mäktigt tjocka stammar, håliga och knotiga. Höga och spretiga. Det är en mycket vacker plats, som en park ungefär. Utsikten är lika vacker, hela Hebron breder ut sig framför olivlunden. Många av de morgonar jag jäspande vandrat runt kullen med olivträden för att komma till Kartouba (skolan), har jag vandrat rakt in i en mycket underlig syn. Kvarterets bosättarhippie. Han står där, med sitt långa blonda hår, sitt långa rödblonda skägg, med gitarren, sjungandes bosättarhippie-sånger. Och det är så konstigt! Man kan inte vara en bosättarhippie!! Det är helt enkelt två fullkomligt okombinerbara saker - antingen är man en bosättare eller så är man något annat. En hippie till exempel. Men han försöker, det gör han verkligen. Och varje dag som jag och någon av de andra går förbi ropar han muntert efter oss; "Good morning! Beautiful day!" Och så börjar han sjunga något på engelska, särskilt för oss, i stil med "let the sunshine fill you with joy, with joy within.....". Fullkomligt medveten om att vi är på väg till skolan nedanför av en anledning: för att skolbarn ofta blir attackerade av hans medbosättare. Det känns så konstigt...han ser ju så.....snäll ut. Men han är en bosättare! Det är då man inser det, hur tydligt det är att det inte räcker med ord. Eller visor, i det här fallet... Är man en bosättare så blir det inte det minsta mer förlåtligt för att man är en sjungande och antagligen inte alls våldsam bosättarhippie. Det spelar ingen roll hur bosättarna agerar i sin roll som bosättare - artiga, respektlösa eller våldsamma. Om man med våld tagit någon annans hem är det enda man kan göra för att göra situationen bättre att sluta ockupera. På samma sätt som det egentligen inte spelar någon roll om militären lugnt förklarar att det är hans order och han bara gör sitt jobb, eller skriker och skjuter mot dig när du frågar varför du inte kan passera check-pointen. Han hindrar dig ändå från att röra dig dit du vill. Därför gör han mig upprörd, bosättarhippien. Å alla icke bosättarhippies vägnar. Också personligen. Men samtidigt är han ju inte vårt största problem här i Hebron... Och det är något fascinerande i synen av mannen med gitarren, som varje morgon sjunger för fåglarna och träden, blickandes ut över staden som i det ögonblicket exakt speglas av vår bosättarhippie; inget här är riktigt som man tror vid första anblicken. Som jag önskar att det vore så enkelt ibland...jag gillar hippies, ju. Typiskt.

Vardagsvapen.

Vildan, jag vet att vi har helt olika erfaranheter från hösten, men någonstans är de lika. Det är lugnande att veta att du också kommit hem från en helt annan verklighet än den vi ser hemma, när jag far tillbaka om en månad ungefär. Jag tror att vi kommer förstå varandra, både i lättnaden över att vara hemma, tacksamheten över allt vi har i våra liv - men också i stunder då tankarna vandrar någon helt annanstans, när en del av oss strävar att åka till den andra verkligheten igen. Jag satt med Nawal i hennes butik i flera timmar idag, drack té och pratade om allt som händer här. Om Sverige och hur det är annorlunda där. Om att jag åker hem om mindre än en månad. Och jag kände djup tacksamhet gentemot henne för hur hon ärligt och utan att dramatisera såg mig i ögonen och sa att det kommer att vara svårt att komma hem igen. Jag har redan förstått att det kommer bli svårt, och på ett sätt var det jobbigt att höra henne säga det så tveklöst, men hennes sätt att säga det på gjorde mig lugn. "Ni är alla likadana", sa hon. "Ni från ISM. Ni blir palestinier efter ett tag, i hjärta och tanke. Ni börjar reagera och tänka som vi, motståndet mot ockupationen och livet här blir en del av er, inte bara något ni upplever och sedan lämnar när ni åker hem. Du kommer aldrig vara densamma igen när du återvänt. Det kommer vara svårt för dig att vara som vanligt, bara ha roligt och umgås med vänner och familj. Du kommer att tänka på Palestina och vilja åka tillbaka. Det gör ni allihop. Ni är speciella på det sättet, alla ISM:are jag träffat har varit sådana människor. Ni blir en del av oss, därför blir en del av er alltid kvar här." Men hon var liksom inte bekymrad när hon sa det, och det uppskattar jag. Hennes liv, livet för alla hon känner, är så svårt i jämförelse med mitt. Det hade känts underligt om hon hade varit mer än lätt bekymrad över att jag är så ung och hur det kommer vara för mig att åka hem och lämna henne och alla andra här. Det är svårt att vara här, och det blir svårt att inte längre vara närvarande när jag åkt. Men det är ett konstaterande. Jag får leva med det. Och jag sa till henne att jag inte kan tänka mig att vara någon annan version av mig än just den som varit här. På gott och ont. Sedan pratade vi om att vår Hebron-grupp ska komma ut till hennes by nästa vecka, och hon ville bjuda oss på middag på kvällen. Jag satt där och kände hur mycket jag älskar att vara här. Det är människorna. Allt handlar om mötet med andra människor.

AlKhalil är nämligen ett ganska knepigt ställe i allmänhet... Staden är uppdelad i två områden: H1 och H2. H1 står, åtminstone enligt överrenskommelserna, under kontroll av palestinska myndigheterna. H2 kontrolleras av Israelisk militär och utgör 20 % av staden, inklusive gamla stan, 4 bosättningar inne i staden och den största bosättningen, i utkanten av staden; Kiryat Arba. Dessa överrenskommelser gäller sedan 1997 (det som kallas "Hebron Protocol agreement", en del av Oslo-processen). Men sedan den andra intifadan har överrenskommelsen brutits, den israeliska armén ockuperade åter även H1, och placerade ut check-points och övervakningstorn som begränsar rörelsefriheten för Palestinierna i området. I Hebron city bor ungefär 170 000 invånare, men kranskommunerna inräknade blir invånarantalet som hör till hela staden störst i hela Palestina - uppåt 350 000 invånare. Hebron har varit ockuperat av Israel sedan kriget -67, det var också då de första bosättarna flyttade in i centrum av staden. Gamla stan är det mest tydliga exemplet, där man vandrar längs de numera nästan helt övergivna affärsgatorna. Ovanför huvudet finner man stålnät, vilka skyddar från det skräp som slängs ner av bosättarna som bor i lägenheterna på ovanvåningarna, längs med nästa hela gatorna. Alltid bosätter de sig högt; högst upp i husen eller ovanpå kullarna. Ett väldigt effektivt sätt att både skydda sig på och framförallt kunna attackera alla som befinner sig nedanför en...palestinier, alltså. Och så en och annan aktivist förstås.

Hur som helst så påverkar den ovanligt höga närvaron av bosättare och militär i staden inte bara vårt arbete här - det gör det svårt bara att leva här alls. Vi bor nämligen i det område som allra mest kontrolleras av militär; H2. Tel Rumeidah som är grannskapet vi bor i, och hela H2 för den delen, är just nu förklarat "closed military zone". Det betyder att rörelsefriheten för alla utom bosättarna är fullkomligt kontrollerad av militärens vägspärrar - men dessutom betyder det att ingen som inte är medborgare i staden ens får vistas i området. Inga internationella alltså. Vilket gör att vi bor "olagligt" i vårt hus. Denna order är såklart olaglig på mer än ett sätt - hell, jag menar allt som inte är Palestina -48 ska den Israeliska staten enligt internationell lag inte alls röra, men icke desto mindre hotar polisen att arrestera oss varje gång de ser oss. Inte på grund av något vi gör, vilket ju annars händer ofta och överallt, utan bara för att vi är på avstängt militärt område. De miltärer som bemannar våra check-points vägrar att släppa förbi oss och har nu även börjar omhänderta oss och ringa polisen för att de ska arrestera oss, om vi ens försöker gå i genom. Så just nu försöker vi inte ens, vi klättrar och smyger bakvägen in i Tel Rumeidah. Vilket de är fullt medvetna och, de har själva satt upp taggtråden vid vår "hemliga ingång", och förut när vi fortfarande kunde gå till check-pointen och åtminstone försöka att få gå igenom, utan att bli omhändertagna, uppmanade de oss till och med att gå runt. "We know you have another way in, use it. Go!" Vi får inte vara i H2. Inte passerandes genom någon check-point. Men vi får smyga in bakvägen... Helt ologiskt. Detta är ett väldigt bra exempel på hur den israeliska armén jobbar - det handlar absolut inte om säkerhet. Det enda deras jobb går ut på, är att skydda bosättarna oavsett vad dessa tar sig för, och att göra livet för palestinierna och alla som är på deras sida så svårt som möjligt. De gör ett ganska bra jobb med det, får man ju ändå säga. Mängden meningslösa order och restriktioner är imponerande och fantasifullt komponerad. Jag antar att de måste roa sig med något, timme efter timme vid en vägspärr.

Det blir mycket snack om militärer här, helt enkelt för att de är så ytterst närvarande i Hebron. Jag vill nämligen ge ett lästips - Breaking The Silence heter en textsamling som gavs ut för några år sedan, texterna skrivna av soldater som gjort sin tjänst i Hebron. Det är ingen light reading, men jag är av den absoluta åsikten att det de berättar borde spridas. Så om du känner dig stark någon dag, läs ett par av deras korta berättelser. www.breakingthesilence.org.il är adressen för läsning på internet. De kan självklart bättre än någon annan beskriva vad ockupationen de fakto är, hur dess ansikte ser ut ur ett vardagsperspektiv.

Vi fick för övrigt ta del av ockupationens vardagsperspektiv igår igen, en fjorton-årig pojke blev skjuten i huvudet av militär uppifrån i ett vakttorn när han gick förbi och inte stannade direkt när de beordrade honom att göra så. Det verkar som att han lever, men vi vet inte mycket eftersom miltären vägrade låta den palestiniska ambulansen köra honom till sjukhuset, utan i stället tog honom själva. När jag frågade Nawal om det idag sa hon att de gör så när de tänker arrestera honom så snart han återhämtat sig tillräckligt, och inte vill att han ska hinna gömma sig. Antagligen kommer de anklaga honom för att ha kastat sten, säga att det var därför de sköt honom. Och jag kan inte låta bli att tänka att om - ifall han nu hade kastat sten mot israels armé, med obegränsade militära resurser, som illegalt ockuperar hans stad och land, dagligen trakasserar honom och hans familj och gör hans liv allt annat än tryggt och gott att leva - förtjänar han ett skarpt skott i huvudet då? Att bli arresterad och utan rättigheter, rättegång, rättvisa, kastas i fängelse på okänd tid, kanske flera år? Det finns ingen som helst rimlighet i det som händer en palestinier här. När de försvarar sig, eller attackerar - men även när de inte gör någonting. Vad tror du är det bästa sättet att driva någon till en sådan ilska att man till och med kan tänka sig att attackera, begå en våldhandling, trots att man vet vilken sorts följd det kommer att ge? Ockupation, är svaret. Brutal, våldsam, evig, och ofrånkomligt inhuman ockupation. Hur man än ockuperar är det inhumant, ockupationen i sig oförsvarbar hur den än genomförs. Israels armé och bosättare ockuperar på det vidrigaste vis som går att föreställa sig. Nej, vidrigare. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det innan jag kom hit.

Men inte heller hade jag kunnat föreställa mig stora, björnliknande Nasir gråta av arabisk poesi kring en eld i tältet i jerusalem. Eller luften kring kullarna i Palestina, mättad av olivdoft. Eller vänligheten, den självklara gästfriheten hos ett helt folk. Tålamodet i Atif's ansikte när han bekymrat men lugnt förklarar för sin fyra-årige son, som varje dag leker att han är militär och dödar alla sina systrars dockor, att dockan inte har gjort något fel och titta hon håller upp händerna - skjut inte. Jag känner vrede när jag ser vad militärens närvaro och dagliga dåd gör med barnens tankevärld. Så mycket våld... Men Atif förklarar för sin son, väljer en annan väg. Och jag växer lite som människa bara av att sitta i samma rum som honom då.

Så snart Hani slutat jobba ska han visa oss bilarna och huset bosättarna bränt natten till igår här i Tel Rumeidah, så att vi kan ta kort till våra rapporter. Vad ska du göra ikväll? Tänker du på vad människorna du mötte i Sydafrika kommer att sysselsätta sig med ikväll, vad som kommer hända dem? Jag gissar att du gör det. Det är nog oundvikligt. Men jag hoppas att du inte tänker för mycket, inte på ett dåligt sätt. Du har varit där. Du har virkat en tråd dit, kopplat samman världen lite mer. En dag kommer vi se mönstret och förstå hur allt hänger ihop. Jag är så stolt över dig för att du var med och skapade det. Vi ses snart! Då ska vi klippa hår, hitta på bus och göra det som betyder mest av allt - umgås med dem vi tycker om. Kärlek kommer lastat till dig från långt borta! Var rädd om dig och hälsa björnen. Och Glad Lucia, förresten!

Frihetskamp i Palestina. Majan på vift. Kall natt i en sovsäck. Sol på taket i december. Tre veckor kvar i det heliga landet.

Olivolja

Stockholm 8 december 2008

Hej alla olivoljekunder!

Nu är det dags att beställa olivolja igen! Någon gång under senare delen av januari 2009 räknar vi med att få hem 4000 flaskor (varav 1000
ekologiska). Den här gången prövar vi med en direktimport från Palestina, istället för att ta vägen via Frankrike. På sikt hoppas vi att det
kan bli lite billigare och dessutom slipper vi frakta oljan med lastbil från Marseille. Vad priset kommer att hamna på vet vi inte riktigt men eventuellt
tvingas vi höja några kronor per flaska eftersom bönderna får lite mer betalt nu, transportpriserna över lag gått upp och euron (som vi betalar i) är
väldigt dyr just nu. Den ekologiska oljan (certifierad av en egyptisk organisation för eko-certifiering) kommer att hamna ytterligare en tia högre (cirka).

Om ni beställer via vår hemsida www.jordfrihet.org vill vi att ni beställer minst 5 flaskor och de kan som vanligt hämtas i Stockholm, Malmö
och Göteborg. Transporter till andra orter får vi diskutera och försöka hitta lösningaar på. Vi gör så gott vi kan där och får dessutom en hel del hkälp av er.
Vill ni köpa mindre mängder har vi nu relativt många återförsäljare i olika städer och ni kan se en del av dem på vår hemsida.

Om ni haft svårt att nå oss eller tycker att hemsidan ser bedrövlig ut just nu beror det på att vår server kraschade i somras och förstörde den.
Vi förlorade dessutom en del adresser och beställningar men vi hoppas på att kunna rekonstruera det mesta och vi jobbar även på att
återställa hemsidan och förbättra den.

Under två veckor i oktober/november besökte ett par av medlemmarna i den ideella föreningen Jord och Frihet Västbanken och olivskörden och vi måste säga att vi är imponerade
över det arbete våra samarbetspartners Palestinian Farmers Union, PFU, och Palestinian Agricultural relief Committe, PARC och deras företag Al Reef utför. På bara några få år har de utvecklat
hanteringen av oliver och olivolja, lanserat ekologisk certifiering och arbetat med exporten till olika solidaritetsorganisationer i USA och Europa. De har förbättrat lagringsmöjligheterna,
byggt upp mobila laboratorier och arbetar med att förbättra situationen för de palestinska bönderna på en massa andra områden också.

Det råder ingen tvekan om att olivskördarden är viktig och att det arbete ni hjälper oss att utföra är betydelsefullt: hundratusentals palestinier på Västbanken är till
minst 50 procent beroende av sina oliver för inkomster. Den här hösten har de dessutom angripits av bosättare under i stort sett hela skördeperioden. Attacker som fortsätter nu med
efter evakueringen av bosättare i Hebron. ånga av de platser vi besökte i höstas (Jit, Burin, Huwwara mfl) har angripits med brandbombade hus, förstörda traktorer, nedbrända olivträd och
skadade civilpersoner som följd. Vårt arbete med olivolja känns alltså minst lika viktigt som förut och vi hoppas på ert fortsatta engagemang.

Med vänliga hälsningar

Jord och Frihet (genom Per Erixon)

AlKhalil

Gruczkun. Hoppas du och kärleken har det bra, hur länge stannar du därborta? Kommer ni hem till Sverige igen? Hoppas! Kanske kommer vi tillbaka till Sverige ungefär samtidigt, jag minns inte hur det var...beror väl på vårt kära migrationsverk antar jag. Tänkte berätta lite om AlKhalil, a k a Hebron. Jag är ju Khalilia nu, har min bas här och har till och med köpt ett lakan till min madrass eftersom den var lite läskig och hålig... Det är så mycket som är knäppt med den heliga staden, har svårt att komma på ett bra sätt att förklara det på. Och som det är nu hinner jag liksom aldrig, har knappt varit hemma i vår lägenhet sedan mitt senaste inlägg... Och nu ska jag strax iväg till en väldigt fin och litet orolig familj som bor längs med gatan som heter Shu hada. Men kände att jag snart ligger för långt efter i mitt uppdaterande för ett ens orka börja. Därför tänkte jag vara metodisk, lite som storebror, och ta en sak i taget. Börjar därför med anledningen till att jag inte haft tid att blogga under nästan en vecka nu: Beit Radjabi. Här ska du få höra...

Radjabi/"House Shalom"/det ockuperade huset finner vi nära Hebrons största bosättning, Kiryat Arba (ungefär 5000 invånare). Det ligger alltså inte i en bosättning utan är självständigt ockuperat av judiska studenter sedan våren 2007. De har hela tiden varit våldsamma och ofta attackerat de kringliggande Palestiniska husen, för det mesta under militärens överinseende. Den senaste tiden har våldsamheterna dock ökat, och dessutom så har människor från de kringliggande bosättningarna, samt hela västbanken, börjat komma till Beit Radjabi på kvällarna för att delta i de flera hundra man tunga attackerna av familjerna runt om kring huset. Detta beror antagligen delvis på att Radjabi house nu fått en vräkningsorder på sig, vilket gjort dem oerhört upprörda. Detta har de manifesterat dels i sina attacker av palestinier, dels i den stora mängd banderoller som hänger ner från husets väggar, skanderande saker som "GOD gave Israel to the JEWS" och liknande. Här om dagen när vi var där, då ett femtiotal palestinier samlats en bit ifrån huset i en demonstration och militär genast var där och sköt ljudbomber med mera, såg jag även en banderoll där det stod "stop the discrimination" på. Nästan lite roligt. Tydligen är det varje judes rätt att ockupera någon annans hus, och det är diskriminering om så inte får ske. Fast det får ju typ ske - militären har hela tiden vaktat dem snarare än slängt ut dem, trots att vräkningsordern för länge sedan skulle ha genomförts. Det enda bra med att de blivit än mer vansinniga än vanligt är att militären, på grund av medias ökade intresse för området, har blivit tvungna att faktiskt reagera när bosättarna samlas i stora klungor utanför huset för att attackera de palestinska grannarna. Även om våld för mig alltid förblir onödligt och ett dåligt alternativ är jag mer nöjd när militären och bosättarna är upptagna med att slåss sinsemellan än när bosättarna attackerar de obeväpnade palestinierna. Det har gjort att de palestinska familjerna som bor runt om kring för första gången på länge fick sova en hel natt här i början på veckan.

Men sedan hände det. Igår vid tre-tiden på eftermiddagen genomfördes plötsligt vräkningen av de 250 bosättare som just då ockuperade huset. Och plösligt blev det instabila läget här en bomb som detonerade. Redan när vi snabbt samlade ihop våra kameror för att skynda oss ner, då nyheten om verkställandet av vräkningordern nådde oss genom en av våra palestinska kontakter, kände jag oron som en skugga i magen. Nu när jag varit på västbanken i en och en halv månad kan man nog säga att jag är ganska van vid att se våldsamheter ske. Riktigt brutala våldsamheter. Jo, jag är van. Men jag har inte vant mig, faktum är att varje gång någon blir misshandlad eller skjuten, varje gång jag blir siktad på och hör och ser kulor vina förbi mig, blir jag ännu räddare än vad jag var innan. Och det här var obehagligt. Riktigt obehagligt. Därför ska jag nu kort sammanfatta vad som hittills blivit resultatet av bosättarnas reaktion på vräkningen. Sedan ska jag berätta några bra saker om Hebron, både för din och min skull. Tänker mig att du hade kommit på något liknande för att hantera det hela.

Alltså:

Bara i området kring Beit Radjabi blev fyra palestinier skjutna av bosättare. En i magen, en 2 centimeter från hjärtat, en i axeln och en i handen. De två som blev skjutna nära hjärtat respektive i axeln kom från samma familj, och de fick vänta i två timmar i sitt hus efter att de blivit skjutna, som samtidigt attackerades av bosättare, innan polisen lät dem forslas till ambulans. I morse lyckades jag och Sasha ta oss till familjen. De satt allihopa framför tv:n, även barnen, och kollade om och om igen på bandet de själva spelat in med den egna kameran, vilket visade hur deras far/morbror/man/bror blir skjuten. Om och om igen.

Sammanlagt skadades under gårdagen minst 17 palestinier så illa att de fick föras till sjukhus.

I samma område försökte bosättare bränna ner 4 hus men lyckades bara delvis.

En hemmagjord bomb placerades ut framför ett palestinskt hus, men forslades bort av militär.

I Nablus utbröt attacker av palestinier i "solidaritet" med bosättarna som vräkts, vilket ledde till massiv förstörelse av byggnader och olivlundar. Bosättare blockerade dessutom de stora check-points som palestinierna måste ta sig igenom för att komma in eller ut ur Nablus - militärens enda svar på det var att helt stänga av den palestinska vägen som går mellan Nablus och Ramallah, samt två mindre vägar.

Hela södra västbanken förklarades closed military zone, vilket förbjuder alla från att gå ut. Alla palestinier alltså. De var instängda medan bosättare härjade fritt och tände eld på deras hem i Suseya, Turmas-ayya, Burin, Huwarra, Beit Iba, Azzoun, Al-Funduq, Assira-al-Qabliya och i de delar av Hebron som har bosättare - alla delar alltså. Dessutom tog sig bosättare in i ett palestiniskt hus i gamla stan i Hebron, vilket de nu ockuperar.

Nu orkar jag nog inte minnas något mer...morgonen här i Hebron var lugn men under eftermiddagen har hela stan varit ett enda stort krigsfält. Har ännu inga siffror för idag, alhamdulilah. Vill inte veta. Nablus-området verkar ha lugnat ner sig, dock. En dag räckte kanske när det bara var attacker av ren solidaritet med Hebrons bosättare. Dessutom är det fredag idag, sabbat. Så de vill nog helst bara vara lediga där uppe i Norr. Dessutom blev en del av dem faktiskt arresterade...

Nåväl. Tre goda ting här i Hebron:

Nawal. En av våra kontakter. En av de skönaste människorna jag mött, driver ett kvinnocenter här i Hebron, tar inte skit från någon och gör väldigt gott te. Hon har en affär i gamla stan, där hon bland annat säljer saker som kvinnocentret producerat. Hon säljer också tröjor med den klassiska "hamdullah"-figuren på (står för det palestiniska folkets motstånd mot ockupationen, se bild). Hon berättade om när figuren på en variant av tröjorna fått ett vapen i handen som symbol för deras rätt att liksom alla andra föra väpnat motstånd - militären hade kommit och kollat på tröjorna när de levererades. Och argt frågat "vad är detta?!?" Varpå Nawal svarar "Det är hamdullah, han är författare. Och det är pennan, hans vapen", säger Nawal och pekar på tröjan. "Men detta är ju inte en penna, det är ett maskingevär...?" "Ja, men det är bara ett datorfel. Det skulle vara en penna." Hahaha. Så militären gick och Nawal fick sälja sina tröjor. Härlig kvinna det där, mycket företagsam.

I Hebron kan man köpa falafel för två och en halv shekel. Jämförspriser för dig som inte är här är Nablus: 3-4 shekel, Ramallah: 4 shekel, östra Jerusalem: 6 shekel, västra Jerusalem: 10 shekel. Billigt alltså. Mycket bra. Och god är den, falafeln från mitt specialställe. Och sonen till mannen som äger det är väldigt söt...så jag handlar falafel där nästan varje dag. Man blir inte bara konstig av för mycket vapen här på västbanken, utan även av för lite närkontakt. Jag vet att du förstår vad jag menar från din ungkarlshöst utan M... Så kan det vara.

Vi har en annan kontakt också, som heter Honey. Åtminstone så uttalas hans namn så. Vilket är ganska skojigt i sig, särskilt när man ropar efter honom på gatan - han är kaffeförsäljare och känner alla i hela Hebron eftersom han vandrar runt i stan hela dagarna och pratar med folk. Men extra roligt blev det när jag började kalla honom för "Asal" i stället. Asal är nämligen det arabiska ordet för honung. Sån är min humor.

Åh, vad skönt, nu blev jag lite gladare igen. Tid att packa ryggsäcken med varma kläder och smyga iväg till familjen jag och Jonatan ska vara hos i natt. När jag får tid igen ska jag berätta om varför vi verkligen måste smyga på gatorna där vi bor...Hebron är en knepig stad att vistas i, kanske har du börjat förstå det vid det här lagt. Men jag antar att spänningen också tilltalar mitt unga och äventyrliga sinne...ja, du vet.

Fred, kärlek och motstånd!