Kanske inget hopp men väl en kamp ändå.

Så. Idag har varit en förjävlig dag. Liksom igår. Jag har velat gråta, varit arg, skrikit på gubbarna TV:n, varit trött, varit ledsen, varit envis, gett upp... Hela tiden har jag känt vanmakt. En oerhörd, lamslående vanmakt. Det finns massor att säga om allt detta, men den som vill får faktiskt kolla på nyheterna och internet. Det räcker nu. Jag känner mig lika fylld av vanmakt ännu, men det spelar ingen roll. Detta är inte min personliga kamp. Och ändå så är det just det.

Jag satte mig på bussen på väg hit till Khalil, något mindre anspänd efter att ha skrivit två rapporter till hemsidan, vilket fick mig att känna mig aningen mindre meningslös och hjälplös. Men ändå ganska kass. Se människorna här i ögonen! Se dem i ögonen och säg sedan att detta är deras lott. Ganska låg alltså. Tog fram min mp3, tänkte trösta mig själv med isolering och musik så som bara vi västerländska ungdomar kan. Lite Laleh och Hide Away, sedvanlig melankoli i Majan. Plötsligt stannar bussen och släpper på tre figurer som vinkat in den från vägkanten, på väg ut ur Jerusalem. De sätter sig bredvid mig. Två unga vuxna och ett litet barn. Maja; lyssnar på musik, melankolisk. Som sagt. Och det första denna lilla människa, i knät på kvinnan bredvid mig gör, är att ta ögonkontakt. Jag har aldrig sett ett vackrare ansikte. Han tror på världen utan att behöva tänka på det så där som bara ett två år gammalt barn kan. Och han ler, jag ler. Jag börjar gråta. Varför ska det hemska jag sitter och tänker på hända i just den här dyrbara lilla pojkens stad? Varför ska det hända i hans land? Varför ska det hända alls? Varför? Jag får vända bort huvudet lite, försöker samla mig. Då sträcker han ut sin lilla, lilla hand och tar tag i min. Bara sådär. Petar på mig, skrattar, drar i min tröja och sätter sin pyttelilla fingertopp mot min. Det var inte charm. Det var världen. Hela världen. Sedan pratade jag - på arabiska, kors i taket, med hans mamma och pappa hela vägen till servicestationen. De bor i Jerusalem men hennes pappa bor i Betlehem dit de är på väg. Hon tycker att Jerusalem är stort och stökigt, älskar sin lilla hemstad och dess trygghet. Inga problem. Vi pratar om Gaza och och problemen i Hebron. Jag förklarar att jag är med i solidaritetsrörelsen. Förklarar för pappan att man pratar svenska i Sverige, inte tyska. Hon berättar om hur hon oroar sig för sin son, för hans framtid. Jag kan se i deras ögon hur de bara vill att allt farligt och dåligt ska försvinna så att deras son kan växa upp med andra framtidsutsikter. Pojken fortsätter att peta på mig lite då och då, gör små ljud för att jag ska skratta, men snart somnar han. Vi är framme vid servicestationen och mitt hjärta är både lätt och mörkt samtidigt. Jag önskar så att han och hans föräldrar ska få leva lyckliga och trygga, så som det borde vara. Jag önskar det så mycket att jag tänker att det nästan måste bli så. Allt annat är otänkbart. Och jag tänker att kampen är värd det. Det är för honom vi slåss. Ashiid, heter han.

Sedan hamnade jag på en service full med glada gubbar från AlKhalil. Och jag fick använda mig av den mest omfattande delen av mitt ordförråd; den där jag förklarar hur gammal jag är, var jag kommer ifrån, vad jag gör här - och så att jag inte är gift, inte vill gifta mig, att jag i Sverige bara är ett barn och att man kan vänta med att gifta sig tills man är trettio utan att det är konstigt. Till och med ännu längre. Sedan kan man skilja sig och gifta om sig igen när man är fyrtio eller femtio (-Walla?!). Och så vidare. Har haft den konversationen ett par gånger nu. Börjar fixa det riktigt bra. Men de var trevliga, jag var uppfylld av Ashiid och hans föräldrar, och när vi kom fram till Khalil ledde en av gubbarna mig genom grannhusen upp till Tel Rumeida så att jag skulle slippa gå hela vägen runt, detta efter att jag även fått tacka nej till både ett frieri och erbjudande om té från chauffören.

Nu har jag ätit middag med pojkarna här i huset, kollat på bilder och filmsnuttar från de senaste dagarnas galenskaper här i Khalil, inklusive bilder på ett trettiotal stenhårda Hamasbrudar som stod längst fram när polisen sköt med skarp ammunition, skrikandes på alla andra att de skulle komma närmare och inte vara så fega. Flickor med slöja, lång kappa och stenar i händerna.

Jag älskar Palestina. Leve Palestina.

Ni'lin.

Så mycket som händer. Överallt på västbanken. Men vill särskilt sända en tanke till Ni'lin där de idag begraver sin tredje döda sedan demonstrationerna mot muren började i somras. Arafat hette han, sköts med skarp ammunition i ryggen och dog inom några minuter. En till, Mohammed, hjärndöd efter att ha blivit skjuten genom ögat på nära håll. Och en tredje skjuten i benet. Jag önskar innerligt att de kommer att få begrava sin döda ifred idag men tyvärr blir det nog inte så. Detta är bara en by av många med den här sortens verklighet. Det är för mycket.

Sånt här borde inte kunna hända. Nyheterna och Israels talesmän där gör mig illamående och gråtfärdig. För att inte tala om bilderna från Gaza...

Var rädda om varandra. Återkommer.

Slut på julefriden...

Hej.

De flesta av er såg säkert på TV eller läste i tidningen om bombningarna av Gaza igår. Minst 220 döda igår, nu är vi uppe i ett tre-hundratal. H visade mig just live-sändningar från Gaza där tio nya bombningar nyss genomförts. 700 skadade sedan igår. Och till saken hör att situationen i Gaza redan innan bombningarna var extrem. Total isolering, ingen el, ingen mat, inget material på sjukhusen....ingenting förutom oroliga och stressade föräldrar, rädda barn, hungriga shebabs och sjuka äldre utan vård. Och självklart, en motståndsrörelse. Som nu med hela samhället tar emot Israels sedvanliga, kollektiva bestraffning för att de svarat på bombningarna. Ingen urskiljning. Igår använde de sig av den vidriga taktiken att först bomba en plats, sedan vänta på att människor (sjukvårdare, frivilliga, rasande och förtvivlade familjemedlemmar) skulle samlas på platsen för att hjälpa till - varpå de bombar på samma ställe igen. Smart, kallt, sjukt. Nu finns poliser över hela västbanken, så också här i Jerusalem. Nervösa, strövar runt med sina älskade maskingevär i högsta hugg. Alla ni som känner mig vet att för mig är våld alltid det sämsta alternativet. Punkt. Men vad tror ni att de redan förtryckta och desperata svarar med? Två saker: likgiltighet eller vrede. Klart att människor runt om i Palestina, för att inte tala om från Gaza, kommer att vilja hämnas! Flera av dem jag spenderade natten i tältet med här i Jerusalem förlorade nära släktingar i Gaza igår. Skulle dessa bombningar skapa säkerhet? Jag är så upprörd att jag fortfarande inte vet vad jag ska säga riktigt. Jag tror, att Israel behöver genomföra sådana här attacker mot "bråkiga" Gaza då och då, helt enkelt för att kunna fortsätta sin massiva försvarsbusiness. Så länge läget är instabilt och osäkert här kan de fortsätta att annektera mark genom sin apartheid-mur, erhålla större delen av USA's enorma, blodiga "bistånd" till världen och fortsätta att omsätta grymma siffror i krigsmateriel. Det är vad jag tror, det är den enda slutsats jag kan dra av detta. En femåring hade kunnat lista ut att det som den Israeliska ockupationsmakten gör här inte på något sätt kan skapa annat än frustration, vrede och desperata handlingar. De vill ha nya attacker som de sedan kan svara på med sin världens näst största krigsmakt. Det är ju ingen tveksamhet om vem som är starkast.

Så det är vad vi alla går och andas, tänker på och pratar om här. Demonstrationer lite överallt på väsbanken och även i andra arabländer igår, mer eller mindre våldsamma. Vi hade något kortare även här i den trötta och mycket bakbundna huvudstaden, kanske blir det mer senare idag. Vi väntar spänt tillsammans med tusentals poliser och militärer... Om inte annat lär enbart deras påträngande närvaro provocera fram en del Palestinska protester här och var de närmaste dagarna. Vi får se. Spenderade för övrigt min julefrid på demonstrationer; både juldagen och den 26e var jag i Ni'lin och sprang runt i leriga olivfält. Hann med att bli skjuten i ankeln på juldagen med en gummistål-kula också, men inget allvarligt. Lite öm och stel men var ute igen på fredagen och sprang ändå och det gick fint.

Faunen har lämnat oss för Sverige också, tråkigt. Har varit så tryggt att ha honom någonstans i närheten hela tiden. Han åkte igår och hann delta i en grym demo/aktion av Anarkister mot Muren i Tel Aviv, där de blockerade och tog sig in på Ministry of Defence. Coolt. Viktigt att Israelerna själva reagerar. Men där försvann en vän alltså. Fast det finns många underbara kvar här. Tur. Vi behöver varandra.

Tyvärr har vi flera akuta problem här i krokarna också: i morgon har två nya familjer i Sheikh Jarrah datum för vräkning. Så vi behöver en massa folk här just nu när allt är extra galet i hela landet. Måste försöka täcka både tältet och familjernas hus. Jag stannar här ett par dagar till i alla fall, hoppas på det bästa. Tillslut blir det väl ett helt flyktingläger nere på området där Um Kamels tält står.


Ledsen om detta blev rörigt, ville dela med mig och försöka reda ut tankarna lite på samma gång men vet inte riktigt hur det gick. Skönt att skriva av sig i alla fall.


God fortsättning, heter det väl?! Hoppas julefriden och mellandagarna ligger som en loj dimma över er allihop. Det tröstar lite om det är så. Men shoppa inte för mycket, hörni, okej?

I Gaza var där förstås aldrig någon julefrid. Av flera anledningar. Åh vilket lyxliv vi lever här på den ockuperade Västbanken.

Annars mår jag bra. Frisk och stark, trots sömnbrist. Längtar efter er alla. Och efter den där katten. Men är glad att jag är här. Nu ska vi se vad som händer ute på gatorna... Fortsättning följer.

Okej då...

...grattis i efterskott, lillen! :)

Hoppas ett år äldre känns bra och som det ska!

Laga middag och hitta på bus när jag kommer hem?

- Hur går det med brevet?

Pussåkärlek

You can run but you can not hide.

Kära Gudmor!

Grattis på 25-årsdagen. Hoppas du får en riktigt fin dag långt där borta. Tro inte att du har kommit undan bara....

Kramar!

Nu är det...

jul igen... Typ. GOD JUL, allihop !

Själv var jag uppe klockan sju för att vakta skolbarn - eller bosättare, beroende på hur man ser det... Hur som helst hade jag skiftet mellan sju och tio. Kallt, mycket blåsigt och småregnigt var det. Men detta är ju Palestina, varför min morgon ändå förgylldes av en kopp varmt té, en matta att sitta på för att stentrappan jag intog var så kall, samt mer té och frukt när jag hjälpt en mamma och hennes lilla dotter att bära hem deras nyinköpta gasbehållare. Hann även med två frierier, vilka jag båda tackade nej till, och såklart att träffa en massa busiga barn som nu när de känner igen mig hälsar och pratas lite varje morgon när vi ses. Knappt några bosättare i sikte. Skönt. Nu ska jag duscha och packa min väska, för sedan bär det av till Betlehem för lite koncentrerad julstämning. Sover i tältet i Jerusalem i natt tror jag. Det ni. Jag hoppas att ni alla har det bra, var ni än befinner er och hur ni än firar eller inte firar jul! Var rädda om varandra.

Alla ni underbara som jag kallar för min familj; eftersom jag nog inte kommer att tala på telefon med någon av er idag, och eftersom ingen här skulle förstå - dagens första Pär Matsson:

"Pär Matsson?"
"Ja..vad vill du?"
"Jag vill dricka!"
"Men drick, då!"
"Pär Matsson?"
"Vad vill du nu då?"
"Jag har druckit."
"Hur smakade det?"
"Känn på!"

Stjärnfall på min himmel.

"Första vinterdagen, idag", sa Nawal. Var uppe kl sju i morse för att gå skolrunda vid Kartouba och stannade sedan till tio då jag o Will blev avbytta av två välkomna vänner. Vi är där hela dagarna nu eftersom det är Hanuka för bosättarna och de därmed har tid att vara ute och attackera palestinier lite extra. Vid det laget var vi båda stelfrusna... Grått och kyligt. Så visst hade jag märkt av vinterdagen... Men nån gång måste det väl hända, vädret har varit så välsignat vackert hittills. I morgon är det lillejul. Och inga rim har jag att skriva. Ingen galen familj runt omkring mig. Men kanske åker jag till Betlehem, det du brorsan! Heligt värre. Ska du fira med pappan? Hoppas ni får mysigt.

Yacob, bara 14 år, som blev skjuten i huvudet av en soldat här i AlKhalil förra veckan har nu förklarats kliniskt död. Vilket åtminstone betyder att han inte kommer att bli arresterad...... Det värsta är nästan att de tog honom till ett israeliskt sjukhus och där bara har låtit hans far komma och besöka honom. Vilket betyder att mamma Yacob inte har fått säga hejdå till sin son. Att de bara kan göra sådant... Och så hörs inget av det i media. Han spelar ingen roll. Och det är astrist att behöva berätta sånt här för dig, vill inte att du ska veta, men Yacob och hans vänner borde inte heller behöva ta någon som helst del av sådana här saker! Så nu säger jag det till dig och alla som läser bloggen ändå. Glöm inte allt som är vackert här i världen, men blunda inte för det som händer heller. Sprid det, blir arg, upprörd. Man kan hjälpa på många sätt. Bara att man bryr sig räcker långt.


Tipp - tapp....

Hometown Glory.

Adele, Hometown Glory: gott för själen. Särskilt när man längtar hem lite och alldeles särskilt när man har så många olika platser som är hemma att längta till... Tror du skulle uppskatta henne, pappan. Bara att kolla på youtube! Brorsan kan hjälpa dig om du inte vet hur man gör....hälsning till brorsan, förresten - ihopsamlandet av serierna får gärna fortsätta tills jag kommer hem, kommer att uppskatta lugna timmar framför datorn då.

Har varit mycket på resande fot denna veckan; först möte i Ramallah, tisdag, då rev de även tälten i Jerusalem. För fjärde gången. De två mindre sattes upp igen samma eftermiddag, så jag och faunen åkte dit som planerat. Sova ute i ett tält, utan elektisk värme, mitt i december! Det ni. Det gick fint, ganska mysigt att sitta framför elden - alla dessa eldar för alltid i mig, Palestina - och sedan krypa ner i sovsäcken och under filtarna. Sov gott.

Onsdag morgon: Jenin och frihetsteatern. Jenin inspirerade! Och jag gillade verkligen hela staden vid första mötet, så där som man kan göra ibland. Vi blev också visade runt flyktinglägret, såg och lyssnade. Nästa gång jag åker till Palestina vill jag åka tillbaka och jobba med psykologerna och socialarbetarna i lägret i Jenin. Dessutom träffade jag min blivande make där...

Fredag morgon: till Ni'lin och fredagsdemo. Ganska många som deltog. Bönen tog plats på ett nytt ställe, vilket gjorde att vi efteråt ostörda kunde ta oss ända ner till bulldozer-vägen där de bygger muren, första gången på ett tag så som jag förstod det. Sedan mycket tårgas. Tårgas. Tårgas. Tårgas... Men även soldaterna fick snubbla runt i ett tårgasmoln när en behållare som först inte fungerade kastades tillbaka och vinden tog gasen med sig rakt på dem. Såg en reporter svimma av tågasen, varpå ambulanspersonalen besköts med fyra eller fem tårgasbehållare när de försökte hjälpa honom med konstgjord andning och syrgas. Vilket ledde till att ett par av dem också kollapsade när de kämpade för att bära honom därifrån. Avskyvärt att skjuta tårgas på ambulanspersonal och en avsvimmad man. Efter sex timmar slutade vi där vi börjat, i solnedgången på vägen vid konstruktionsplatsen, byggandes väggspärrar av stora stenar. Vackra, vackra kullar med olivträd i magiskt kvällsljus. Grunden till ful, tung betongmur ända framme vid byn nu.

Och så skor. Eller rättare sagt skokastning. Antar att detta varit en relativt stor nyhet hemma också? Här har det varit veckans stora snack. Alla pratar om det. Till och med på demon i N'ilin hade skor tagits med, fästa högst upp på pinnar och viftandes mot den israeliska armén som får ett stort ekonomiskt stöd från USA. Redan dagen efter skoattacken kunde man på västbanken köpa tröjor med bilden av presidenten som duckar för ett par läderskor tryckta på sig. Likadant i hela mellanöstern som jag förstått det. Vet inte om ni är medvetna om det, men fötter och skor är något väldigt smutsigt och fult här. Skorna som kastades på presidenten, ännu en gång försvarandes invasion, krig och ockupation, nu dessutom mitt i landet där spåren av invasion, krig och ockupation är tydliga om man vill se dem, var en symbol för vad de flesta här känner. Och oj vad det livade upp saker och ting i den här delen av världen! Tycker själv att det var en absolut formidabel handling, det måste erkännas. Någon måste alltid våga säga ifrån. Detta var ett utmärkt sätt att göra det på. Tydligt men inte med samma, våldsamma metoder som presidenten själv använder sig av. Hörde att flera hundra toppadvokater från mellanöstern erbjudit sig att försvara journalisten som, naturligtvis, är i fett trubbel nu. Ovanpå det har en sheijk bjudit typ en miljon eller något sådant för skorna. Har inte köpt någon tröja, dock...

Snart är det jul igen, vet ni. Tipp - tapp...

(www.thefreedomtheatre.org)

Bosättarhippien.

Buck Zippa, du är ju typ en hippie. Per definition... Hur som helst - här ska du få höra, en kortare anekdot från AlKhalil - den galna staden. Varje dag som vi har skolrundor (kl 07 och kl 12, då barnen kommer och går till och från skolan och därför riskerar attackeras av bosättarna som bor i närheten) går vi vår sedvanliga omväg/bakväg för att undvika arrestering på vägen. Den väg vi tar går igenom ett område med mycket gamla olivträd, flera tusen år, som ligger högt upp på en kulle. Träden är magnifika med mäktigt tjocka stammar, håliga och knotiga. Höga och spretiga. Det är en mycket vacker plats, som en park ungefär. Utsikten är lika vacker, hela Hebron breder ut sig framför olivlunden. Många av de morgonar jag jäspande vandrat runt kullen med olivträden för att komma till Kartouba (skolan), har jag vandrat rakt in i en mycket underlig syn. Kvarterets bosättarhippie. Han står där, med sitt långa blonda hår, sitt långa rödblonda skägg, med gitarren, sjungandes bosättarhippie-sånger. Och det är så konstigt! Man kan inte vara en bosättarhippie!! Det är helt enkelt två fullkomligt okombinerbara saker - antingen är man en bosättare eller så är man något annat. En hippie till exempel. Men han försöker, det gör han verkligen. Och varje dag som jag och någon av de andra går förbi ropar han muntert efter oss; "Good morning! Beautiful day!" Och så börjar han sjunga något på engelska, särskilt för oss, i stil med "let the sunshine fill you with joy, with joy within.....". Fullkomligt medveten om att vi är på väg till skolan nedanför av en anledning: för att skolbarn ofta blir attackerade av hans medbosättare. Det känns så konstigt...han ser ju så.....snäll ut. Men han är en bosättare! Det är då man inser det, hur tydligt det är att det inte räcker med ord. Eller visor, i det här fallet... Är man en bosättare så blir det inte det minsta mer förlåtligt för att man är en sjungande och antagligen inte alls våldsam bosättarhippie. Det spelar ingen roll hur bosättarna agerar i sin roll som bosättare - artiga, respektlösa eller våldsamma. Om man med våld tagit någon annans hem är det enda man kan göra för att göra situationen bättre att sluta ockupera. På samma sätt som det egentligen inte spelar någon roll om militären lugnt förklarar att det är hans order och han bara gör sitt jobb, eller skriker och skjuter mot dig när du frågar varför du inte kan passera check-pointen. Han hindrar dig ändå från att röra dig dit du vill. Därför gör han mig upprörd, bosättarhippien. Å alla icke bosättarhippies vägnar. Också personligen. Men samtidigt är han ju inte vårt största problem här i Hebron... Och det är något fascinerande i synen av mannen med gitarren, som varje morgon sjunger för fåglarna och träden, blickandes ut över staden som i det ögonblicket exakt speglas av vår bosättarhippie; inget här är riktigt som man tror vid första anblicken. Som jag önskar att det vore så enkelt ibland...jag gillar hippies, ju. Typiskt.

Vardagsvapen.

Vildan, jag vet att vi har helt olika erfaranheter från hösten, men någonstans är de lika. Det är lugnande att veta att du också kommit hem från en helt annan verklighet än den vi ser hemma, när jag far tillbaka om en månad ungefär. Jag tror att vi kommer förstå varandra, både i lättnaden över att vara hemma, tacksamheten över allt vi har i våra liv - men också i stunder då tankarna vandrar någon helt annanstans, när en del av oss strävar att åka till den andra verkligheten igen. Jag satt med Nawal i hennes butik i flera timmar idag, drack té och pratade om allt som händer här. Om Sverige och hur det är annorlunda där. Om att jag åker hem om mindre än en månad. Och jag kände djup tacksamhet gentemot henne för hur hon ärligt och utan att dramatisera såg mig i ögonen och sa att det kommer att vara svårt att komma hem igen. Jag har redan förstått att det kommer bli svårt, och på ett sätt var det jobbigt att höra henne säga det så tveklöst, men hennes sätt att säga det på gjorde mig lugn. "Ni är alla likadana", sa hon. "Ni från ISM. Ni blir palestinier efter ett tag, i hjärta och tanke. Ni börjar reagera och tänka som vi, motståndet mot ockupationen och livet här blir en del av er, inte bara något ni upplever och sedan lämnar när ni åker hem. Du kommer aldrig vara densamma igen när du återvänt. Det kommer vara svårt för dig att vara som vanligt, bara ha roligt och umgås med vänner och familj. Du kommer att tänka på Palestina och vilja åka tillbaka. Det gör ni allihop. Ni är speciella på det sättet, alla ISM:are jag träffat har varit sådana människor. Ni blir en del av oss, därför blir en del av er alltid kvar här." Men hon var liksom inte bekymrad när hon sa det, och det uppskattar jag. Hennes liv, livet för alla hon känner, är så svårt i jämförelse med mitt. Det hade känts underligt om hon hade varit mer än lätt bekymrad över att jag är så ung och hur det kommer vara för mig att åka hem och lämna henne och alla andra här. Det är svårt att vara här, och det blir svårt att inte längre vara närvarande när jag åkt. Men det är ett konstaterande. Jag får leva med det. Och jag sa till henne att jag inte kan tänka mig att vara någon annan version av mig än just den som varit här. På gott och ont. Sedan pratade vi om att vår Hebron-grupp ska komma ut till hennes by nästa vecka, och hon ville bjuda oss på middag på kvällen. Jag satt där och kände hur mycket jag älskar att vara här. Det är människorna. Allt handlar om mötet med andra människor.

AlKhalil är nämligen ett ganska knepigt ställe i allmänhet... Staden är uppdelad i två områden: H1 och H2. H1 står, åtminstone enligt överrenskommelserna, under kontroll av palestinska myndigheterna. H2 kontrolleras av Israelisk militär och utgör 20 % av staden, inklusive gamla stan, 4 bosättningar inne i staden och den största bosättningen, i utkanten av staden; Kiryat Arba. Dessa överrenskommelser gäller sedan 1997 (det som kallas "Hebron Protocol agreement", en del av Oslo-processen). Men sedan den andra intifadan har överrenskommelsen brutits, den israeliska armén ockuperade åter även H1, och placerade ut check-points och övervakningstorn som begränsar rörelsefriheten för Palestinierna i området. I Hebron city bor ungefär 170 000 invånare, men kranskommunerna inräknade blir invånarantalet som hör till hela staden störst i hela Palestina - uppåt 350 000 invånare. Hebron har varit ockuperat av Israel sedan kriget -67, det var också då de första bosättarna flyttade in i centrum av staden. Gamla stan är det mest tydliga exemplet, där man vandrar längs de numera nästan helt övergivna affärsgatorna. Ovanför huvudet finner man stålnät, vilka skyddar från det skräp som slängs ner av bosättarna som bor i lägenheterna på ovanvåningarna, längs med nästa hela gatorna. Alltid bosätter de sig högt; högst upp i husen eller ovanpå kullarna. Ett väldigt effektivt sätt att både skydda sig på och framförallt kunna attackera alla som befinner sig nedanför en...palestinier, alltså. Och så en och annan aktivist förstås.

Hur som helst så påverkar den ovanligt höga närvaron av bosättare och militär i staden inte bara vårt arbete här - det gör det svårt bara att leva här alls. Vi bor nämligen i det område som allra mest kontrolleras av militär; H2. Tel Rumeidah som är grannskapet vi bor i, och hela H2 för den delen, är just nu förklarat "closed military zone". Det betyder att rörelsefriheten för alla utom bosättarna är fullkomligt kontrollerad av militärens vägspärrar - men dessutom betyder det att ingen som inte är medborgare i staden ens får vistas i området. Inga internationella alltså. Vilket gör att vi bor "olagligt" i vårt hus. Denna order är såklart olaglig på mer än ett sätt - hell, jag menar allt som inte är Palestina -48 ska den Israeliska staten enligt internationell lag inte alls röra, men icke desto mindre hotar polisen att arrestera oss varje gång de ser oss. Inte på grund av något vi gör, vilket ju annars händer ofta och överallt, utan bara för att vi är på avstängt militärt område. De miltärer som bemannar våra check-points vägrar att släppa förbi oss och har nu även börjar omhänderta oss och ringa polisen för att de ska arrestera oss, om vi ens försöker gå i genom. Så just nu försöker vi inte ens, vi klättrar och smyger bakvägen in i Tel Rumeidah. Vilket de är fullt medvetna och, de har själva satt upp taggtråden vid vår "hemliga ingång", och förut när vi fortfarande kunde gå till check-pointen och åtminstone försöka att få gå igenom, utan att bli omhändertagna, uppmanade de oss till och med att gå runt. "We know you have another way in, use it. Go!" Vi får inte vara i H2. Inte passerandes genom någon check-point. Men vi får smyga in bakvägen... Helt ologiskt. Detta är ett väldigt bra exempel på hur den israeliska armén jobbar - det handlar absolut inte om säkerhet. Det enda deras jobb går ut på, är att skydda bosättarna oavsett vad dessa tar sig för, och att göra livet för palestinierna och alla som är på deras sida så svårt som möjligt. De gör ett ganska bra jobb med det, får man ju ändå säga. Mängden meningslösa order och restriktioner är imponerande och fantasifullt komponerad. Jag antar att de måste roa sig med något, timme efter timme vid en vägspärr.

Det blir mycket snack om militärer här, helt enkelt för att de är så ytterst närvarande i Hebron. Jag vill nämligen ge ett lästips - Breaking The Silence heter en textsamling som gavs ut för några år sedan, texterna skrivna av soldater som gjort sin tjänst i Hebron. Det är ingen light reading, men jag är av den absoluta åsikten att det de berättar borde spridas. Så om du känner dig stark någon dag, läs ett par av deras korta berättelser. www.breakingthesilence.org.il är adressen för läsning på internet. De kan självklart bättre än någon annan beskriva vad ockupationen de fakto är, hur dess ansikte ser ut ur ett vardagsperspektiv.

Vi fick för övrigt ta del av ockupationens vardagsperspektiv igår igen, en fjorton-årig pojke blev skjuten i huvudet av militär uppifrån i ett vakttorn när han gick förbi och inte stannade direkt när de beordrade honom att göra så. Det verkar som att han lever, men vi vet inte mycket eftersom miltären vägrade låta den palestiniska ambulansen köra honom till sjukhuset, utan i stället tog honom själva. När jag frågade Nawal om det idag sa hon att de gör så när de tänker arrestera honom så snart han återhämtat sig tillräckligt, och inte vill att han ska hinna gömma sig. Antagligen kommer de anklaga honom för att ha kastat sten, säga att det var därför de sköt honom. Och jag kan inte låta bli att tänka att om - ifall han nu hade kastat sten mot israels armé, med obegränsade militära resurser, som illegalt ockuperar hans stad och land, dagligen trakasserar honom och hans familj och gör hans liv allt annat än tryggt och gott att leva - förtjänar han ett skarpt skott i huvudet då? Att bli arresterad och utan rättigheter, rättegång, rättvisa, kastas i fängelse på okänd tid, kanske flera år? Det finns ingen som helst rimlighet i det som händer en palestinier här. När de försvarar sig, eller attackerar - men även när de inte gör någonting. Vad tror du är det bästa sättet att driva någon till en sådan ilska att man till och med kan tänka sig att attackera, begå en våldhandling, trots att man vet vilken sorts följd det kommer att ge? Ockupation, är svaret. Brutal, våldsam, evig, och ofrånkomligt inhuman ockupation. Hur man än ockuperar är det inhumant, ockupationen i sig oförsvarbar hur den än genomförs. Israels armé och bosättare ockuperar på det vidrigaste vis som går att föreställa sig. Nej, vidrigare. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det innan jag kom hit.

Men inte heller hade jag kunnat föreställa mig stora, björnliknande Nasir gråta av arabisk poesi kring en eld i tältet i jerusalem. Eller luften kring kullarna i Palestina, mättad av olivdoft. Eller vänligheten, den självklara gästfriheten hos ett helt folk. Tålamodet i Atif's ansikte när han bekymrat men lugnt förklarar för sin fyra-årige son, som varje dag leker att han är militär och dödar alla sina systrars dockor, att dockan inte har gjort något fel och titta hon håller upp händerna - skjut inte. Jag känner vrede när jag ser vad militärens närvaro och dagliga dåd gör med barnens tankevärld. Så mycket våld... Men Atif förklarar för sin son, väljer en annan väg. Och jag växer lite som människa bara av att sitta i samma rum som honom då.

Så snart Hani slutat jobba ska han visa oss bilarna och huset bosättarna bränt natten till igår här i Tel Rumeidah, så att vi kan ta kort till våra rapporter. Vad ska du göra ikväll? Tänker du på vad människorna du mötte i Sydafrika kommer att sysselsätta sig med ikväll, vad som kommer hända dem? Jag gissar att du gör det. Det är nog oundvikligt. Men jag hoppas att du inte tänker för mycket, inte på ett dåligt sätt. Du har varit där. Du har virkat en tråd dit, kopplat samman världen lite mer. En dag kommer vi se mönstret och förstå hur allt hänger ihop. Jag är så stolt över dig för att du var med och skapade det. Vi ses snart! Då ska vi klippa hår, hitta på bus och göra det som betyder mest av allt - umgås med dem vi tycker om. Kärlek kommer lastat till dig från långt borta! Var rädd om dig och hälsa björnen. Och Glad Lucia, förresten!

Frihetskamp i Palestina. Majan på vift. Kall natt i en sovsäck. Sol på taket i december. Tre veckor kvar i det heliga landet.

Olivolja

Stockholm 8 december 2008

Hej alla olivoljekunder!

Nu är det dags att beställa olivolja igen! Någon gång under senare delen av januari 2009 räknar vi med att få hem 4000 flaskor (varav 1000
ekologiska). Den här gången prövar vi med en direktimport från Palestina, istället för att ta vägen via Frankrike. På sikt hoppas vi att det
kan bli lite billigare och dessutom slipper vi frakta oljan med lastbil från Marseille. Vad priset kommer att hamna på vet vi inte riktigt men eventuellt
tvingas vi höja några kronor per flaska eftersom bönderna får lite mer betalt nu, transportpriserna över lag gått upp och euron (som vi betalar i) är
väldigt dyr just nu. Den ekologiska oljan (certifierad av en egyptisk organisation för eko-certifiering) kommer att hamna ytterligare en tia högre (cirka).

Om ni beställer via vår hemsida www.jordfrihet.org vill vi att ni beställer minst 5 flaskor och de kan som vanligt hämtas i Stockholm, Malmö
och Göteborg. Transporter till andra orter får vi diskutera och försöka hitta lösningaar på. Vi gör så gott vi kan där och får dessutom en hel del hkälp av er.
Vill ni köpa mindre mängder har vi nu relativt många återförsäljare i olika städer och ni kan se en del av dem på vår hemsida.

Om ni haft svårt att nå oss eller tycker att hemsidan ser bedrövlig ut just nu beror det på att vår server kraschade i somras och förstörde den.
Vi förlorade dessutom en del adresser och beställningar men vi hoppas på att kunna rekonstruera det mesta och vi jobbar även på att
återställa hemsidan och förbättra den.

Under två veckor i oktober/november besökte ett par av medlemmarna i den ideella föreningen Jord och Frihet Västbanken och olivskörden och vi måste säga att vi är imponerade
över det arbete våra samarbetspartners Palestinian Farmers Union, PFU, och Palestinian Agricultural relief Committe, PARC och deras företag Al Reef utför. På bara några få år har de utvecklat
hanteringen av oliver och olivolja, lanserat ekologisk certifiering och arbetat med exporten till olika solidaritetsorganisationer i USA och Europa. De har förbättrat lagringsmöjligheterna,
byggt upp mobila laboratorier och arbetar med att förbättra situationen för de palestinska bönderna på en massa andra områden också.

Det råder ingen tvekan om att olivskördarden är viktig och att det arbete ni hjälper oss att utföra är betydelsefullt: hundratusentals palestinier på Västbanken är till
minst 50 procent beroende av sina oliver för inkomster. Den här hösten har de dessutom angripits av bosättare under i stort sett hela skördeperioden. Attacker som fortsätter nu med
efter evakueringen av bosättare i Hebron. ånga av de platser vi besökte i höstas (Jit, Burin, Huwwara mfl) har angripits med brandbombade hus, förstörda traktorer, nedbrända olivträd och
skadade civilpersoner som följd. Vårt arbete med olivolja känns alltså minst lika viktigt som förut och vi hoppas på ert fortsatta engagemang.

Med vänliga hälsningar

Jord och Frihet (genom Per Erixon)

AlKhalil

Gruczkun. Hoppas du och kärleken har det bra, hur länge stannar du därborta? Kommer ni hem till Sverige igen? Hoppas! Kanske kommer vi tillbaka till Sverige ungefär samtidigt, jag minns inte hur det var...beror väl på vårt kära migrationsverk antar jag. Tänkte berätta lite om AlKhalil, a k a Hebron. Jag är ju Khalilia nu, har min bas här och har till och med köpt ett lakan till min madrass eftersom den var lite läskig och hålig... Det är så mycket som är knäppt med den heliga staden, har svårt att komma på ett bra sätt att förklara det på. Och som det är nu hinner jag liksom aldrig, har knappt varit hemma i vår lägenhet sedan mitt senaste inlägg... Och nu ska jag strax iväg till en väldigt fin och litet orolig familj som bor längs med gatan som heter Shu hada. Men kände att jag snart ligger för långt efter i mitt uppdaterande för ett ens orka börja. Därför tänkte jag vara metodisk, lite som storebror, och ta en sak i taget. Börjar därför med anledningen till att jag inte haft tid att blogga under nästan en vecka nu: Beit Radjabi. Här ska du få höra...

Radjabi/"House Shalom"/det ockuperade huset finner vi nära Hebrons största bosättning, Kiryat Arba (ungefär 5000 invånare). Det ligger alltså inte i en bosättning utan är självständigt ockuperat av judiska studenter sedan våren 2007. De har hela tiden varit våldsamma och ofta attackerat de kringliggande Palestiniska husen, för det mesta under militärens överinseende. Den senaste tiden har våldsamheterna dock ökat, och dessutom så har människor från de kringliggande bosättningarna, samt hela västbanken, börjat komma till Beit Radjabi på kvällarna för att delta i de flera hundra man tunga attackerna av familjerna runt om kring huset. Detta beror antagligen delvis på att Radjabi house nu fått en vräkningsorder på sig, vilket gjort dem oerhört upprörda. Detta har de manifesterat dels i sina attacker av palestinier, dels i den stora mängd banderoller som hänger ner från husets väggar, skanderande saker som "GOD gave Israel to the JEWS" och liknande. Här om dagen när vi var där, då ett femtiotal palestinier samlats en bit ifrån huset i en demonstration och militär genast var där och sköt ljudbomber med mera, såg jag även en banderoll där det stod "stop the discrimination" på. Nästan lite roligt. Tydligen är det varje judes rätt att ockupera någon annans hus, och det är diskriminering om så inte får ske. Fast det får ju typ ske - militären har hela tiden vaktat dem snarare än slängt ut dem, trots att vräkningsordern för länge sedan skulle ha genomförts. Det enda bra med att de blivit än mer vansinniga än vanligt är att militären, på grund av medias ökade intresse för området, har blivit tvungna att faktiskt reagera när bosättarna samlas i stora klungor utanför huset för att attackera de palestinska grannarna. Även om våld för mig alltid förblir onödligt och ett dåligt alternativ är jag mer nöjd när militären och bosättarna är upptagna med att slåss sinsemellan än när bosättarna attackerar de obeväpnade palestinierna. Det har gjort att de palestinska familjerna som bor runt om kring för första gången på länge fick sova en hel natt här i början på veckan.

Men sedan hände det. Igår vid tre-tiden på eftermiddagen genomfördes plötsligt vräkningen av de 250 bosättare som just då ockuperade huset. Och plösligt blev det instabila läget här en bomb som detonerade. Redan när vi snabbt samlade ihop våra kameror för att skynda oss ner, då nyheten om verkställandet av vräkningordern nådde oss genom en av våra palestinska kontakter, kände jag oron som en skugga i magen. Nu när jag varit på västbanken i en och en halv månad kan man nog säga att jag är ganska van vid att se våldsamheter ske. Riktigt brutala våldsamheter. Jo, jag är van. Men jag har inte vant mig, faktum är att varje gång någon blir misshandlad eller skjuten, varje gång jag blir siktad på och hör och ser kulor vina förbi mig, blir jag ännu räddare än vad jag var innan. Och det här var obehagligt. Riktigt obehagligt. Därför ska jag nu kort sammanfatta vad som hittills blivit resultatet av bosättarnas reaktion på vräkningen. Sedan ska jag berätta några bra saker om Hebron, både för din och min skull. Tänker mig att du hade kommit på något liknande för att hantera det hela.

Alltså:

Bara i området kring Beit Radjabi blev fyra palestinier skjutna av bosättare. En i magen, en 2 centimeter från hjärtat, en i axeln och en i handen. De två som blev skjutna nära hjärtat respektive i axeln kom från samma familj, och de fick vänta i två timmar i sitt hus efter att de blivit skjutna, som samtidigt attackerades av bosättare, innan polisen lät dem forslas till ambulans. I morse lyckades jag och Sasha ta oss till familjen. De satt allihopa framför tv:n, även barnen, och kollade om och om igen på bandet de själva spelat in med den egna kameran, vilket visade hur deras far/morbror/man/bror blir skjuten. Om och om igen.

Sammanlagt skadades under gårdagen minst 17 palestinier så illa att de fick föras till sjukhus.

I samma område försökte bosättare bränna ner 4 hus men lyckades bara delvis.

En hemmagjord bomb placerades ut framför ett palestinskt hus, men forslades bort av militär.

I Nablus utbröt attacker av palestinier i "solidaritet" med bosättarna som vräkts, vilket ledde till massiv förstörelse av byggnader och olivlundar. Bosättare blockerade dessutom de stora check-points som palestinierna måste ta sig igenom för att komma in eller ut ur Nablus - militärens enda svar på det var att helt stänga av den palestinska vägen som går mellan Nablus och Ramallah, samt två mindre vägar.

Hela södra västbanken förklarades closed military zone, vilket förbjuder alla från att gå ut. Alla palestinier alltså. De var instängda medan bosättare härjade fritt och tände eld på deras hem i Suseya, Turmas-ayya, Burin, Huwarra, Beit Iba, Azzoun, Al-Funduq, Assira-al-Qabliya och i de delar av Hebron som har bosättare - alla delar alltså. Dessutom tog sig bosättare in i ett palestiniskt hus i gamla stan i Hebron, vilket de nu ockuperar.

Nu orkar jag nog inte minnas något mer...morgonen här i Hebron var lugn men under eftermiddagen har hela stan varit ett enda stort krigsfält. Har ännu inga siffror för idag, alhamdulilah. Vill inte veta. Nablus-området verkar ha lugnat ner sig, dock. En dag räckte kanske när det bara var attacker av ren solidaritet med Hebrons bosättare. Dessutom är det fredag idag, sabbat. Så de vill nog helst bara vara lediga där uppe i Norr. Dessutom blev en del av dem faktiskt arresterade...

Nåväl. Tre goda ting här i Hebron:

Nawal. En av våra kontakter. En av de skönaste människorna jag mött, driver ett kvinnocenter här i Hebron, tar inte skit från någon och gör väldigt gott te. Hon har en affär i gamla stan, där hon bland annat säljer saker som kvinnocentret producerat. Hon säljer också tröjor med den klassiska "hamdullah"-figuren på (står för det palestiniska folkets motstånd mot ockupationen, se bild). Hon berättade om när figuren på en variant av tröjorna fått ett vapen i handen som symbol för deras rätt att liksom alla andra föra väpnat motstånd - militären hade kommit och kollat på tröjorna när de levererades. Och argt frågat "vad är detta?!?" Varpå Nawal svarar "Det är hamdullah, han är författare. Och det är pennan, hans vapen", säger Nawal och pekar på tröjan. "Men detta är ju inte en penna, det är ett maskingevär...?" "Ja, men det är bara ett datorfel. Det skulle vara en penna." Hahaha. Så militären gick och Nawal fick sälja sina tröjor. Härlig kvinna det där, mycket företagsam.

I Hebron kan man köpa falafel för två och en halv shekel. Jämförspriser för dig som inte är här är Nablus: 3-4 shekel, Ramallah: 4 shekel, östra Jerusalem: 6 shekel, västra Jerusalem: 10 shekel. Billigt alltså. Mycket bra. Och god är den, falafeln från mitt specialställe. Och sonen till mannen som äger det är väldigt söt...så jag handlar falafel där nästan varje dag. Man blir inte bara konstig av för mycket vapen här på västbanken, utan även av för lite närkontakt. Jag vet att du förstår vad jag menar från din ungkarlshöst utan M... Så kan det vara.

Vi har en annan kontakt också, som heter Honey. Åtminstone så uttalas hans namn så. Vilket är ganska skojigt i sig, särskilt när man ropar efter honom på gatan - han är kaffeförsäljare och känner alla i hela Hebron eftersom han vandrar runt i stan hela dagarna och pratar med folk. Men extra roligt blev det när jag började kalla honom för "Asal" i stället. Asal är nämligen det arabiska ordet för honung. Sån är min humor.

Åh, vad skönt, nu blev jag lite gladare igen. Tid att packa ryggsäcken med varma kläder och smyga iväg till familjen jag och Jonatan ska vara hos i natt. När jag får tid igen ska jag berätta om varför vi verkligen måste smyga på gatorna där vi bor...Hebron är en knepig stad att vistas i, kanske har du börjat förstå det vid det här lagt. Men jag antar att spänningen också tilltalar mitt unga och äventyrliga sinne...ja, du vet.

Fred, kärlek och motstånd!

AlQuds

Fick just ett par bilder av en journalist i Jerusalem som ville göra någon slags intervju. Så dessa ska väl publiceras, men så länge ingen av er skvallrar.... Från min andra arrestering i Sheikh Jarrah. På den översta bilden är stängslet som dagen efter bulldozrades i överkant, bakom det ligger alltså tältområdet. På den undre bilden är stängslet, och tältet utanför bild, till vänster. Ser ni vad lång jag är också? Hurra.

Hej mamman,

jag blir så glad när du mailar! Är tillbaka i Hebron nu efter ett par dagar i Jerusalem. Man stannar oftast inte så länge, är lite för påfrestande att sova i tält, ingen lugn och ro och så vidare....det var skönt att träffa Om Kamel, nästan som hon alltid varit, igen. Här räknas hon lite som klippan som inte får falla. Om hon faller är allt hopp ute. Men hon är oerhörd, än så länge verkar hon stå stadigt. Trots allt. Vi har haft allt större problem med bosättarna som bor runtomkring, dock; sedan polisen lät bulldozra stängslet runt området som tältet står på har de börjat gå in på området. Bara för att de kan, naturligtvis. De blir vanligtvis uppmanade att någon av oss att gå av, det är ju privat mark, men det är liksom sånt som bosättare gör. Visar att de kan. Så de fortsätter. De har också samlats i klungor då och då och hotfullt börjat närma sig tältområdet. Nu senast hade de vapen med sig, alla bosättare har en massa vapen. Men då dök faktiskt militären upp och bad dem att gå hem. Antagligen skulle det bli alldeles för dålig publicitet om något hände nu, därför reagerar dom. Annars brukar de mest stå och se på, och sedan hindra palestinierna från att försvara sig. Så går det till här i det heliga landet. Och så gick det till idag, här i Hebron, när två timmars stenkastande från bosättare mot de omkringliggande palestiniska hemmen, under tiden som polisen står och tittar på, slutade med tio skadade palestinier på sjukhus.

Vad gäller kvinnan från Kafr Qaddum så skämtade vi flera gånger om att ingen bosättare väl skulle våga gå ner och trakassera familjen medan hon var där och härjade runt, men faktum är att de har blivit utsatta för våld från de närliggande bosättningarna flera gånger under hösten. Det sätt på vilket de israeliska myndigheterna fullkomligt ignorerar de dåd som utförs av bosättarna, är skrämmande. Om och om igen händer det, och enbart när det krävs på grund av risken för allt för dålig publicitet, tycks polis eller militär ingripa. Och då lyckas de nästan alltid göra detta, utföra "säkerhetsåtgärder", på ett sätt som så gott som endast drabbar palestinierna. "Det verkar som att bosättarna här vill slå ihjäl er idag, så för att upprätthålla säkerheten i området får ni inte plocka oliverna från era träd idag". Åtgärder i den stilen stoppar alltså bosättarvåldet temporärt, men inga repressalier för utförda dåd sker, och som sagt blir följden för palestinierna att de inte kan skörda. Eller bo kvar i sitt hus. Eller gå till skolan. Eller leva. Aldrig hindrar man bosättarna direkt, utan man använder sig alltid av något sätt att flytta runt på eller hindra palestinierna från att vara i vägen och därmed råka ut för den ena eller den andra vidrigheten. Alltså, angående din fråga om huruvida kvinnan själv kan gå emot militären, om de också får stenar kastade på sig; nej. Det skulle vara självmord. Följderna för en bosättare - för att inte tala om en militär eller polis - som går ner och hotar, slår eller skjuter på en palestinier är visserligen oftast obefintliga. Men för en palestinier skulle ett okänt antal månader eller till och med år i fängelse, under vidriga omständigheter, troligt bli resultatet av minsta motangrepp mot trakasserierna. Därför kan inte ens detta vidunder till kvinna göra annat än att göra sig liten när miliärjeepen åker förbi, samtidigt som hon frenetiskt vinkar åt oss internationella att gömma oss bakom träden. Om vi blir sedda kommer vi antagligen att bli utkörda därifrån, ännu en gång med hänvisning till en falsk "closed military zone", och hon är rädd för att bli kvar själv bland oliverna. Kanske är bosättarna på dåligt humör idag. Så ser verkligeheten ut, jag önskar att jag kunde berätta något annat, om så bara om just den kvinnan.

Tack för din rapport hemifrån, låter som att allt rullar på och du får mig verkligen att längta hem. Allt luktar och ljuder så annorlunda här. Till och med T:s gnissel låter lockande.

Jo, jag har haft feber ett par dagar nu, medan jag varit vid tältet i Jerusalem, men är bättre idag. Ingen röst och ganska snuvig, men feberfri. Ska också sägas att tältet är varmare att vara i än vår stora, kalla lägenhet här i Hebron... Varmt på flera sätt, faktiskt. Där är alltid mycket folk på kvällarna, männen och shebaabsen stannar uppe hela nätterna, eldar och gör glödbäddar i järnkrukor som de ställer ut lite överallt. Pratar, skrattar, kivas, sjunger och grillar mat direkt på glödbäddarna. Igår var det dessutom diktläsning. Att somna till ljudet av den största och mest björnlika mannen av dem alla, Sheik, som kippar efter andan, tårögd och utropandes små "oh" och "ah" över de vackraste styckena, var underbart. Shebaabsen skojade hela kvällen om att de skulle raka av hans skägg medan han sov framåt morgonkvisten, men gjorde det aldrig. Tur, för de hade nog råkat illa ut... Dessutom är det ett stort, vackert skägg. Jag gillar skägg, önskar jag kunde odla ett själv.

Nåja. Jag fick ditt sms tidigare ikväll - grattis till simmarens brons! Och var snäll och be alla som har kort från mormoderns födelsefirande att lägga upp dem på hemsidan omedelbart! Hoppas hon får det trevligt i London med sin kvartett. Det får hon säkert.

Hör av dig på onsdag så jag vet hur det gått, är du snäll. Ska skriva ett kortare inlägg mer allmänt om Hebron snart, men ville svara på ditt mail nu direkt. Och insåg att det mesta jag skrev borde vara med på bloggen. Därav denna bloggvariant till svar.

Du är den bästa mamman i världen. Sån tur att du finns. Kram från dottern som planerar sova sig frisk till i morgon nu.

Kvinnor del I

Kära Gudmodern, härmed presenteras del I ur mitt kvinnor-i-Palestina-arbete. Har haft denna delen i mitt huvud i flera veckor, och som sig bör är den inte det minsta analyserande. Det är en introduktion, till av en av de kvinnor som allra mest förvånade mig med sitt sätt när vi först möttes. Den här kvinnan refereras till, av alla män i hennes omgivning, som "bossen" eller "drottningen" - ibland sa någon "kungen", till och med. Hon skriker på alla män, kallar dem lata (med rätta för det mesta, naturligtvis), och när jag var där kastade hon sten på sin manliga kompanjon mer eller mindre hela dagen. Så snart hon ser en annan kvinna, allra helst en ung, utländsk kvinna, skiner hon upp - pussas, kramas och klämmer på en lite överallt. Skrattar och gestikulerar vilt medan hon förklarar något på arabiska, eftersom hon som de flesta kvinnor inte talar någon engelska. Emellanåt tittar hon bort på de män som eventuellt befinner sig i närheten, skriker något och kastar en sten. Ganska godmodigt, men med chefens stålhårda auktoritet. Hon märker revir, hela tiden. Sedan vänder hon sig mot mig igen, ler och fortsätter att prata högt och nypa en i kinderna och kanske lite i rumpan också. Hon har en man också, som är dövstum. Huruvida han är det av eget val eller inte, är litet oklart........hon skriker på honom också, kastar sten ibland, men de verkar gilla varandra på något sätt ändå. Han har ett oerhört vänligt ansikte, ler mycket och håller sig i bakgrunden. Av förklarliga skäl, kanske. Hon är rund, stark, har grova händer som arbetat mycket och ett vackert, blixtrande leende. När hon går igenom byn på morgonen, på väg till sina olivträd, har hon kvinnans klassiska överklänning och sjal, men så snart hon kommer fram till sin mark åker överklänningen av och sedan jobbar hon i ett gammalt nattlinne hela dagen. Sjalen sitter kvar, dock. Hon har elva barn, och upplyste mig om att ifall jag inte börjar äta ordentligt kommer jag varken att bli gift eller kunna få lika många barn som hon. Sedan tvingade hon mig att flexa mina biceps för henne, så att hon kunde bedömma om jag var stark eller inte. Vet inte riktigt om jag verkade tillräckligt stark, och är heller inte helt säker på vad det är jag behöver vara stark för. Varje gång jag tog en tugga bröd fnös hon missnöjt och visade hur hon själv tog mycket större tuggor, med stora klickar hommus på. Sedan uppmanade hon mig att försöka igen, men blev aldrig nöjd. Trots mina tillkortakommanden när det gäller mat (jag var ju vegetarian också, och det upprörde henne mycket att jag inte ville äta hennes kyckling) kallade hon mig habibti (älskling) redan framåt eftermiddagen och när vi plockat färdigt vid fem-tiden var jag både hennes syster och hennes dotter också. När vi skulle åka tillbaka till Nablus försökte hon kidnappa mig hem på middag och det krävdes ganska mycket diskuterande och återkommande löften om att jag skulle komma tillbaka nästa dag och då följa med henne hem. Jag såg henne aldrig mer efter det men hon lämnade helt klart ett avtryck. Och nu har även du fått ta del av den vilda kvinnan från Kafr Kudom, jag ville dela henne med dig.

Del II kommer att innehålla vidare funderingar kring kvinnor i Palestina och kanske kvinnor i allmänhet. Dessutom ska jag berätta om vad jag och ISM gör, med kvinnor i fokus - kan hända kommer jag till och med slänga in någon slags slutsats utifrån det jag sett här. Modigt!

En annan stark kvinna, redan introducerad på bloggen, är så klart Om Kamel. Har letat reda på tre länkar på youtube för alla som vill få ansikten till namnen och bilder från platsen i Sheik Jarrah. Begravningstälten som sattes upp för ett par dagar sedan står fortfarande kvar, de flesta verkar tro att de kommer att få stå en vecka, vilket tydligen är den normala tiden för sorg. Sedan får vi nog besök av polisen igen. Fortsättning följer... Kolla in länkarna nedan så länge, gott folk!

http://www.youtube.com/watch?v=UrhPGPoUkpg&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=IsGkr6ugML4&NR=1

http://www.youtube.com/watch?v=8nHemquLx_E&feature=related

Berättar snart om Hebron. Kramar. Och hälsa simmaren Grattis i efterskott och Lycka till i helgen!

Visdom och kärlek.

Kloka mamman, oroa dig inte. Faktum är att tiden här har gjort mig säker på en enda sak, gett mig en enda klar lärdom; det sista jag vill är att bidra med mer hat till den här världen. Jag kan bli arg, ledsen, fylld av fasa inför tanken på all den tid som gått medan ockupationen fortsatt att våldta livet självt. Hela min kropp kan skaka av fruktan för all den tid i mörker som kanske ligger framför oss. Jag kan snubbla över orden, huvudet smärtsamt bultande av mina försök att förklara det jag ser - det strukturella våldet som är så starkt och så svårt för oss människor att uppfatta och agera emot. Men jag vägrar att hata, väljer att skapa. Vänskap, hopp, sammanlänkade händer... Det är ett löfte.

Kram från Hebron, mitt nya hem (kolla upp det på kartan och läs in dig på internet - en mycket intressant plats!).

Gullvivan.

Gamlamormor. Jag är så arg. Ledsen, upprörd, frustrerad. Mitt hjärta gör ont. Den 20e november kom polis och bulldozer tillbaka igen. De lilla tälten togs åter igen ned, och den här gången bulldozrade man även ner det staket runt området. Det området ägs alltså av en palestinier, vilken har blivit tvingad att betala skatt för staketet. Jag var där och filmade, och blev snabbt nerkallad från kullen jag filmade från, av Jerusalempolisens mest obehagliga officer. Han är stor, skallig och har kalla, hårda ögon. Han började skrika på mig om att jag nu blivit arresterad här i området två gånger, och berättade ganska detaljerat om vad de skulle göra med mig ifall de fick en chans att arrestera mig igen. Mycket fängelse och deportation, sammanfattningsvis. Där stod han, medan en familj för tredje gången fick packa ner sina tillhörigheter, med bulldozern bakom sig, vilken utförde en alldeles uppenbart illegal order, och hotar en tjugoårig tjej med vad han ska göra med henne om han får tag på henne igen. Helt känslokall inför det hjärtskärande som pågår bakom honom. Dagen efter kom de tillbaka igen. Tältet rivs ner. En grupp kvinnor hotas och förnedras av ett stort antal, mindre än hälften så gamla män. Igår kom de inte tillbaka. Det behövdes inte, deras politik lyckades orsaka skada ändå. Umo Kamels man dog igår. Han har varit svag ända sedan sin stroke 2001. Omgetts att otrygga förhållanden, störts av en evig kamp för att ens få bo kvar i sitt hus. Stressats av att vägg i vägg, i sitt eget hus, ha en bosättarfamilj som våldgästande inneboende. Jag har sett hur bosättarfamiljens två- och fyraåriga söner beter sig, spottar och svär mot oss internationella och mot de palestinier som kommer och går i huset. Någonstans har det beteendet i sin tur kommit från. Sedan familjen vräktes från sitt hus hamnade den redan svage familjefadern på sjukhus igen. Skyhögt blodtryck, svaga kroppsfunktioner i allmänhet. Där har han legat sedan dess, Umo Kamel kommit på besök varje dag. Tillslut orkar han inte mer. Den här mannen blev sjuk redan innan bosättare och militärer aktivt gjorde entré i hans liv, ingen tvekan om den saken. Men i mina ögon var det den israeliska politiken och de som utförde den som dödade honom.

Idag är en dag av sorg. Möt honom är du snäll, gamlaMaja. Vid tillfälle ska jag själv sätta mig ner och sjunga en viss sång...

Bakom galler i Jerusalem.

Brorsan! Hörde att du varit värsta sjuk!? Inte bra.

Själv är jag rätt frisk, men hamnade idag på polisstationen i Jerusalem. Igen. Vet inte om du läst mitt förra inlägg, men AlKurd-familjen, som jag sov hos förra gången polisen kom och tog oss och samtidigt verkställde vräkningen av familjen, har sedan dess haft ett tält nära deras hus. Vägrat ge upp, fast pappan i familjen, som redan innan var sjuk, nu ligger på sjukhus mest hela tiden. Men mamman, Omu Kamel, har varit med oss internationella i tältet nästan hela tiden. Under dagarna har massor av press varit där och gjort intervjuer med mera. Många av grannarna har varit där dygnet runt, suttit uppe kring elden och vaktat. Även de flesta av dem hotas av vräkning, speciellt nu sedan vräkningen av Al Kurd verkligen genomfördes; de har liksom fått bli det vägledande exemplet för vad som ska hända alla de palestinska familjerna i området. Tja, men sedan några dagar har de alltså en vräkningsorder också på tältet - fast det står på privat, palestinsk mark. Men tydligen får man inte ens bygga tält som man vill på sin mark i "Israel". Inte om man är palestinier i alla fall...

Och idag, vid elvatiden kom en massa poliser dit, tillsammans med en stor lastbil med lyftkran. Jag var inte där just då, letade tandkräm på stan, men stack dit så fort våra vänner där ringde. När vi kom var hela området inringat och våra vänner tvingades strax in i polisbilar. Lite senare blev även en palestinier tagen av polisen, jag gick fram och frågade dem om varför de tog honom och så. De knuffade iväg mig och förde bort honom. Några minuter senare kom några andra poliser fram till mig och sa att jag också måste sätta mig i polisbilen. Jag frågade varför och de sa att jag hade attackerat en polis. Men kom igen, allvarligt.... Det var inte mycket att be för, de tvingade in mig i bilen och vi for till polisstationen där de andra redan satt på en bänk och väntade. Släpptes någon timme senare, naturligtvis hade jag inte attackerat någon och det visste nog de också - dessutom fanns så mycket media där att min"attack" garanterat fanns med på film. Och den andra anklagelsen jag fick, förutom attacken, var att ha stört en polisman i hans arbete...snacka om att de hittade på den på vägen till stationen. Skrev inte under någonting, men blev tvingad att lämna ut mitt mobilnummer. Anledningen oklar. Blev hotad med att bli deporterad otaliga gånger, och när en av poliserna som var med förra gången jag var inne kände igen mig var han minst sagt missnöjd över att se mig igen. Varnade mig allvaligt för att komma tillbaka. Lite problematiskt med tanke på att - jo det är sant - Omu Kamel och de andra redan rest ett nytt tält, vilket vi såklart kommer att bevaka dygnet runt. Så länge hon inte ger upp gör inte vi det heller. Nyheten om det snabbt resta, nya tältet fick mig genast att känna att min resa till polisstationen var värd det. Inatt har jag dock telefonjour från ett hostel i närheten och får sova inne. Kameran redo att tas med dit ner om något händer. Befria Palestina, för tusan!

Get well. Kram från din lagbryterska till syster.

It's a coke world. And it's only getting...coker?

Min fina blondin! Bra dag idag? Hoppas jag! Vet du att jag får en nästan daglig påminnelse om dig, åtminstone alla dagar jag plockar oliver. Vilket varit så gott som varje dag i Palestina hittills... Men eftersom olivskörden är över vilken dag som helst, får jag väl börja se andra saker i min vardag som påminner mig om dig och får mig att småskratta lite för mig själv. Blir nog inga större problem. Hur som helst: coca cola. Maten man äter ute här är såklart i allmänhet lite annorlunda än den man får om man är hembjuden på middag. Utomhus är det mycket bröd, hummos, full och plockmat. Hemma hos någon blir det såklart lagad mat i större utsträckning, även om man verkar äta sina pitabröd med hummos och annat små och gott ganska mycket hemma också. När man är ute och ska bjuda någon på dricka till frukosten, bjuder man alltid på coca cola. Ibland sprite, men det är ju ändå coca cola.....så tja, vill väl helt enkelt säga att under en månads tid nu, har jag druckit mer cola än vad du troligen gör! Snacka om att jag kommer få betala tillbaka för detta i mitt nästa liv...haha. Jaja, jag dricker snällt såklart, att tacka nej är oftast inte ett alternativ, och ler lite över hur svårt det är att jobba på fält som aktivist och samtidigt bojkotta saker. Inser också, såklart, att det inte är någon stor grej. Bara lite humor, med tanke på hur mycket jag anstränger mig för att undvika just detta märket när jag är hemma. Och nu har jag dessutom i ett blogginlägg totalt gjort reklam för det också. Tusan.

Däremot har jag ett riktigt problem: att bojkotta Israel är nästan omöjligt i Palestina. Det är så sorgligt. Vissa saker, särskilt mejeriprodukter, är verkligen körda att hitta palestinsktillverkade. Faktum att detta blogginläggs huvud-produkt, på många sätt är bättre än mycket annat man äter här, eftersom man åtminstone tillverkar drycken i Ramallah. De produkter som inte är israeliska, märks ofta ändå om med en massa hebreiska, både för att det på vissa ställen är olagligt att sälja palestinska produkter, och för att det oavsett ses som att israeliska produkter har bättre kvalitet. Minst sagt krångligt är det, även om vi alla jobbar hårt för att inte ta hem israeliska varor och ställa dem i ISM-kylarna (strängt förbjudet). Samma dilemman som jag drabbas av hemma när det gäller ekologiska produkter uppstår; ibland köper vi produkter importerade från andra sidan jordklotet bara för att inte köpa de israeliska. Och som vanligt kan jag inte riktigt bestämma mig för vad som är värst... Då tänker jag också på dig, och försöker att inte göra en alltför stor deal av det hela. Vet ungefär vad du skulle ha sagt, nånting i stil med att jag ju i alla fall är här och försöker göra något åt skiten, och att jisses vad krångligt det där verkar. Du skulle nog har rätt också. Men bara för att lätta mitt samvete här i de israeliska produkternas näste, vill jag nu uppmana dig som är hemmavid: konsumentbojkotta Israel! Det gäller er alla. Här kommer en hjälp på vägen också, om man är osäker: den israeliska varans kod börjar på 729. Börja idag!

Vad vill jag mer berätta för dig om dagarna här? Jo, haha, du hade nog inte kunnat åka hit hjärtat mitt - kaffe och té är oundvikliga inslag i det Palestinska livet. Kanske kunde du komma undan genom att hänvisa till någon mystisk sjukdom, eller bara för att du är så söt... Anyway, jag klarar mig ganska bra eftersom jag dricker té. Ibland är det bara kaffe som serveras, dock. Varje gång smuttar jag på det två gånger, försöker en tredje gång och måste sen lämna koppen av rädsla för att kräkas mitt framför ögonen på den stackars familjen. Jag försöker verkligen, men kaffe är och förblir väldans svårt för mig att förtära.

Men du hade trivts här för allt kött! Inget fläskkött såklart, men mycket kyckling och nöt. En del fisk också. Och oj vad det är knepigt att vara vegetarian ibland. På träningen säger de att bara man säger till i god tid är det inga problem - men inget sa dom om hur ofta man utsätts för omvändnings-försök! Ofta. Och flera av bönderna jag träffat har liksom inte hört det arabiska ordet förut, vilket gör det knepigt. Det är oftast vid de tillfällena som man efter att ha förklarat att man inte äter kött, får förklara att man inte äter kyckling heller (räknas inte som kött av palestinierna) när de istället vill göra kyckling, och sist förklarar att man inte heller äter fisk när det tas upp som sista alternativ. Efter detta bjuds man ändå på kyckling, för att de resonerar som så att man bara inte smakat deras kyckling än; tillräckligt god kyckling. Och blir ganska upprörda när man ändå inte vill ha. Fast dom gillar mig ändå, såklart. Jag är ju relativt ung, fortfarande ogift och kan ta deras söner till Sverige....tydligen. Hehehe...

Två saker till: var orolig innan jag åkte för att jag skulle se många djur i dåligt skick, men har knappt sett en enda katt, åsna eller häst som inte sett alldeles utmärkt välmående ut. Åsnorna jobbar ju väldigt hårt nu under olivskörden, men de är välskötta, välutbildade och inte alls illa däran. Egentligen är det väl bara dumma fördomar västerifrån; här behövs ju verkligen djuren till det de används för, och självklart blir de då också väl omskötta. Såg en väldigt vacker häst här om dagen när jag var högt uppe bland kullarna och plockade med en trevlig familj i Burin, faktiskt. Mycket arabiskt fullblod, skimmel. Och med en högst tilltalande, ung, manlig ryttare. Vilket leder mig till den andra upplysningen för din räkning: palestinska pojkar ser i allmänhet väldigt, väldigt bra ut. Mhmm. Men, de ser alltid äldre ut än vad de är, vilket är högst irriterande. Inte för att det hade gjort någon skillnad, alla är ju förbjuden frukt, men irriterande på det sättet att jag inte vill kännas vid att jag går runt och spanar på 15-åriga småpojkar. Jag menar, det har jag inte gjort på många år. Du förstår säkert vad jag menar. Hu.

Det var allt för nu! Ska snart byta miljö...berättar om det nästa gång tror jag.

Bara ett tillägg, både för dig och alla som minns familjen Al-Kurd. Mamman i familjen har sedan vräkningen, i sin magnifika målmedvetenhet och vägran att ge upp, tillsammans med oss internationella bott i ett tält alldeles nedanför området där hennes hus ligger. Men i morse fick vi reda på att de israeliska myndigheterna nu lagt en vräkningsorder även på tältet. Tid att börja samla aktivisttrupperna där igen, med andra ord... En galen värld är det.

Kärlek, du!

Katter.

Hej Wendell, kära kusin. Sitter hemma idag eftersom det regnar ute och all olivplockning är inställd. Har redan hunnit skriva ett inlägg, men här kommer ett till. Det finns en massa katter i Palestina! Överallt. Här i Nablus har vi sedan en dryg vecka tre översöta kattungar precis utanför dörren. De får lite mat av oss varje dag och börjar redan bli mindre skygga. Palestinska katter i allmänhet är dock ganska skygga, trots att de oftast blir omskötta och får mat ordentligt. Med vissa undantag...till exempel denna katten på bilderna. Han dök upp idag, fråm tomma intet. Och tja, han verkar ha flyttat in, spinner väldans högt och flyttar från knä till knä här i lägenheten. Just nu har han legat hos mig en stund, som du ser. Skönt att det finns katter överallt här i världen...katter är bäst. Kom och besök mig i vår så blir det en massa hästar också.

Kram.

Mänskliga möten.

Hej Tallans matte. Jag är så glad att du är med mig i tanken på den här resan, vet du det? Glad över dina mail, som vanligt är du klokast i världen i mycket av det du säger. Och när jag ser Palestina genom dina ögon, ser jag det som är viktigt, nämligen människor. Personer! Jag kan fokusera på möten, människor emellan. I mig snurrar en massa stora tankar kring ockupationen, världen här och världen i allmänhet just nu. Säkert nyttiga funderingar. Men de senaste dagarna har jag gått runt uppfylld av det som verkligen betyder något; alla människor jag mött hittills. Tanken på alla jag förhoppningsvis kommer att möta under den tid som är kvar. Jag antar att jag har landat tillräckligt för att släppa fokus från den praktiska upplevelsen av ockupationen litet nu. Säkert också för att jag i början på den här veckan trodde att jag skulle bli tvungen att lämna allt detta som jag börjat känna mig hemma i. Och plötsligt visste jag vad det var jag skulle sakna; folk som jag mött. Samt möjligheten att träffa fler mammor, shebaabs, småsystrar, hadshj's, familjefäder, tonårstjejer och söta småpojkar. Det skulle vara omöjligt för mig att berätta om alla nu, men jag tänkte berätta om en person som jag tänkt på extra mycket de senaste dagarna, vill dela med mig...

- Shebaab, från Kafr Qaddum som ligger utanför Nablus. Vet inte vad han heter, gissar 13 år gammal. Men varje gång någon internationell kommer till byn frågar han en enda sak, om och om igen: "Palestine free?". Då ska man svara "inshallah, inshallah" (om gud vill, typ förhoppningsvis på vanlig, vardaglig svenska). Tror inte riktigt att han förstår hur mycket som ligger i den frågan, eller så gör han det, men det spelar ingen roll. När man svarat med det rätta svaret ler han nöjt och blir tyst en stund innan han frågar igen. I hans stora, bruna ögon läser jag dock in en massa saker, av vilka många säkerligen inte finns där. Är jag här för att ännu en gång i världshistorien, som vit frälsa de mindre lyckligt lottade? Jag borde fråga honom den frågan, kan tyckas, så mycket som vi pratar om hur kampen måste få vara palestiniernas och ingen annans... Vissa dagar hör jag ironi i hans röst och känner mig träffad. Även om det vore min sak, som medmänniska eller nåt, tror jag verkligen att jag kan göra någon skillnad, faktiskt befria palestina? Andra dagar är det bara en rolig lek, just denna pojkes sätt att visa att han förstår varför vi är där, vad vi försöker göra. Oavsett så har han fastnat hos mig. Pojken från Kafr Qaddum.

Sköt om dig min vän. Kärlek.

-----------------------------------------------------------
Vildan, välkommen hem!
Jag vill höra allt om Sydafrika, snälla skicka mig ett mail så snart du hinner och orkar och berätta. Stor kram.

Dramatik.

Puh. Här händer det grejor, du Y. Tänker på dig en del när jag tar del av vardagen hos ett helt folk utan rätttigheter. Oroar mig litet. Vet att du är klok, vet också att leva en längre tid under omänskliga levnadsvillkor påverkar ens tankevärld. Jag har personligen provat på just det livet en aning under det senaste dygnet...

Som jag skrev i förra inlägget var jag från torsdagskvällen i Jerusalem. Där har vi sedan i somras närvaro dygnet runt hos en palestinsk familj. De bor i ett område med många bosättarfamiljer som lever tätt inpå de Palestinska familjerna; de flesta flyktingar från Palestina 48 (Jaffa). Detta har varit en väldigt viktig kamp, just för att ett tjugtal andra familjer också kan vänta en vräkning om denna familjen förlorar sin kamp. Detta skulle liksom bli en vägledande verkställan. Dessutom är detta området det enda som gjort att hela östra jerusalem inte är omringat av bosättningar. Som en stor ring med ett litet, litet hål i. Hur just denna familj råkade illa ut är extra beklämmande; pappan fick en stroke och hamnade på sjukhus 2001. När familjen kom tillbaka från sjukhusvistelsen, hade deras husnyckel lämnats ut till en bosättarfamilj och de hade flyttat in i halva huset (de har liksom två ingångar och två delar i sitt hus). Sedan i somras har de en beslut i domstolen om vräkning över sig, varför vi har bott där sedan dess. Dock ska också sägas att den palestinska familjen i sin tur fört en rättsprocess mot bosättarfamiljen, och genom denna fått en vräkningsdom mot bosättarna i deras hus. Den skulle enligt domstolsbeslutet verkställas den 8e november. I lördags alltså. På grund av en rättegång mot en av våra aktivister, som var i lördags kväll, samt på grund av att vi inte viste vad som skulle hända kring detta datum, var vi därför åtta internationella på plats under natten i lördags. Dessutom har det, som du vet, varit val i USA nu i veckan. Detta har den iraeliska armén utnyttjat till fullo, helt enkelt genom att de kunnat genomföra Gaza-invasioner, hus-demoleringar och arresteringar som aldrig förr då media haft fullt fokus på USA. Vi tyckte oss därför ha anledning att befara att denna media-skugga-taktik skulle användas även på Al Kurds hus. Och tyvärr måste jag meddela att familjen, som sedan 2001 kämpat mot bosättandet av deras hus, av polis och militär blev utkastade från sitt eget hus, natten mellan den åttonde och den nionde november. Vi har alltid nattpass, filmkameran redo och en plan för vem som ska göra vad färdig inför varje natt, så även denna. Ändå kunde vi inte göra någonting. Helt plötsligt kryllade det av poliser över hela området. Halv fem på morgonen överraskades personen som just då höll vakt, av att polis stormade in i vårt tält. Vi andra vaknade av de arga, skrikande rösterna - hebreiskan är synnerligen obehaglig när arga mansröster skriker den - och av vapnen som trycktes upp i ansiktet på oss. Ganska hetsigt knuffade och släpade de ut oss ur tältet, somliga fick inte ens ta på sig sina skor. Jag vred på huvudet och såg en stor klunga poliser utanför dörren till vår palestinska familj, redan på väg in. Det kändes förjävligt. Den familjen är så beundrandsvärd. Underbart snälla. Genomgoda, envisa. Påminner mig mycket om dig; en kärna av godhet i människan som aldrig låter sig förstöras. Inte ens av långvarigt, förbannat förtryck. Vi har varit dygnet runt utanför deras hus i tre månader, alla har smågnällt över hur långtråkigt det är där, det enda man kan göra är att läsa böcker och se film på datorn, sitta uppe i mörkret och försöka hålla sig vaken på nätterna. Och när något väl händer, då är vi chanslösa. Så kändes det då. Nu ser jag väl hela bilden mer, och börjar inse hur problematisk denna insatsen verkligen varit för polisen att genomföra, då de vill komma undan utan att deras tilltag uppmärksammas. Just nu håller familjen, som åtminstone är på fri fot, presskonferens en bit ifrån det hem de inte tillåts återvända till. Tji fick polisen, vi tänker inte hålla tyst om detta! Ja, så med en sista blick på den oundvikliga scenen framför familjens dörr, släpades vi alla iväg till polisstationen. De enda som fick vara kvar i sina sängar den natten, de som egentligen skulla ha blivit bostadlösa, var bosättarfamiljen.

Väl på polisstationen blev vi uppdelade i två små kontorsrum, tjejer och killar för sig. Sedan blev vi en och en förhörda och identifierade. Vissa hade fått med sitt pass, några inte. Jag hade inte fått med mig någonting från tältet, satt och frös i de tunna kläder jag sovit i. Först ville jag inte säga mitt namn, men efter en stund tänkte jag att jag nog snarare skulle förlora än vinna på det beslutet, varför jag tillslut uppgav även mina uppgifter. Bråkade en del med dem över att de hela tiden försöker få en att skriva på dokument som bara är skrivna på hebreiska. De kör mycket med "men jag förklarar ju för dig vad där står". Tröttsamt... Tillslut, innan de tre timmarna man får omhändertas som längst hade gått, släpptes vi alla. Ingen hade gått med på att skriva under några papper, och det enda vi behövde göra var att muntligt lova att inte vara i Jerusalem på tio dagar. Haha. Därefter blev vi körda till gränsen mellan Jerusalem 48 och västbanken. Vi blev alltså deporterade från Israel till Västbanken, kan man säga. Lite ovanligt. Väl vid gränsen skulle en bil komma med alla våra saker från tältet. Vi väntade där en stund, och sedan dök bilen upp. Alla våra saker lastades ur i en enda röra på marken. Jag kollade efter mitt pass eftersom jag inte hade haft det med mig, och polisen under hela tiden på polisstationen hävdat att de inte kunde hitta det bland våra saker. Andra pass hade dykt upp allt eftersom de hittats, men inte mitt. Det var verkligen en enda röra av allt som legat i tältet, men jag såg snabbt att min stora väska fattades. Hittade alla saker som legat lösa i tältet, men ingen stor väska. I den låg mitt pass, mina kontanter och mitt visa. Alla mina kläder, mina toalettsaker...det mesta. Så medan alla andra åkte till Ramallah, åkte jag själv tillbaka in i Jerusalem med polisen. Var på polisstationen och bråkade i flera timmar, men ingen väska och inget pass. Kontaktade sedan svenska konsulatet och tog mig till ett hostel för att möta en vän. Ringde runt och hade mig igår, fick reda på att om jag inte fick tillbaka mitt riktiga pass skulle jag bara få ett tillfälligt pass och ett visa som gäller för en resa - hem. Insåg då hur låst man verkligen blir av att leva utan pass. Särskilt i detta landet, med alla dess check-points... Någon annan fick åka fram och tillbaka till Ramallah för att hämta de saker jag hade där. Det såg mörkt ut. Dessutom hade vi en massa andra problem, aktivister som hotas bli deporterade, Al Kurd-familjen utan bostad. Dålig dag. Vaknade upp i morse, inställd på att ägna dagen åt att leta efter mina saker, men utan större förhoppningar om att det skulle lösa sig. Pratade en del med min kontakt på konsulatet. Funderade på om jag skulle ha råd att ta mig tillbaka hit ifall jag blev tvungen att åka hem typ i morgon. Så plötsligt ringer någon och säger att de hittat min väska i förrådet där polisen placerat familjens saker när huset och tältet utrymdes. Det var en enorm lättnad. Jag kan stanna i Palestina. Hurra!

Dessutom verkar tjejen som hotades av deportation ha klarat sig ur den situationen, med hjälp av våra duktiga advokater och en smart strategi. Skönt. Bra dag idag alltså. Hoppas att du också har en av dina bättre dagar. Saknar dig och tänker på dig ofta. Du är en stor inspiration för mig. Jag hoppas verkligen att du också kan känna det hopp jag känner. Även när allt går fel och man inte har några rättigheter eller någon som verkar bryr sig om vad som händer en.

Nu ska vi fira mina återvunna rättigheter med knaefe! Och i morgon fortsätter kampen för det palestinska folkets rättigheter. Så det så. Tro inte att ni kan stoppa mig, staten israel. Aldrig. Och till dig och alla andra, glöm inte: vi kanske är födda till aktivister. Men mest av allt är vi födda som människor.

MOJMOJ !

Klockan är nu lite över sex på morgonen och jag har suttit utanför en palestinsk familjs hus och hållit vakt sedan klockan fem. Mest tänkt på dig och på hela, stora familjen. Högljudda familjen. Glada, galna familjen. Kloka familjen. För mig har du alltid varit symbolen för hela familjens gemenskap. Allt utgår ifrån dig på något sätt. Vi är alla våra egna och färgstarka invider, men utan dig mormor, skulle inget vara sig likt. Du och jag har alltid stått nära varandra och jag hoppas att det för evigt kommer att vara så. Jag vill tacka dig för det som vi har tillsammans, allihop. Och jag hoppas att du blir utsatt för några riktigt smarta manövrar idag! Kärlek, fin samvaro, skratt och sång räknar jag också med. Idag är första dagen jag riktigt önskar att jag kunde vara hemmavid. Bara för en dag. Din dag.

Jag tänker på dig! Tack för att du finns. Ska fundera ut något roligt bus att utsätta dig för i efterskott när jag kommer hem igen. Eller så är jag bara snäll, rar och bakar dig riktigt goda muffins, haha. Vi får se.

Stor KRAM hur som helst. Skriver snart ett inlägg där jag berättar om varför familjen vars hus jag vakar över nu inte kan ha några glada fester längre. Gemenskap finns det dock mycket av i det heliga landet. Inspirerande att se ett helt samhälle av vår släkt, må jag säga! Mer samvaro och närvaro åt världen! Jag är så priviligerad som har det så med er.

Hälsa alla.

Älskade Stiernöga.

Mycket nytt på palestinafronten...

Jag var på min första demo för ett par dagar sedan, åkte från mitt hem i Nablus för att kunna delta. Bara en kort vistelse, fick också träffa faunen eftersom han har sin bas där. Det var fint. Men jag vet inte hur jag ska kunna berätta för dig om demonstrationen. Jag är säker på att du vet att jag inte tycker att du är naiv - du arbetar med människor som har det svårt och när et t intresse för andra människor i allmänhet. Jag vill helt enkelt inte att du ska veta så mycket om det. Jag älskar dig. Och du är med mig, alltid.

Du är nog den rakt igenom mest goda människa jag vet. Ren, ärlig godhet. Och du har varit min vän sedan, ja, alltid. Nu i efterhand har jag försökt föreställa mig hur du skulle ha reagerat om du hade varit där med mig. Du hade reagerat på det enda sunda sättet - med fasa. Redan nu gör jag det inte. Men jag tänker försöka ha dina ögon med mig ut varje gång, för att aldrig börja se vapnen som något normalt. Och det du framförallt skulle ha reagerat på; att många av barnen nästan varje dag är med i demonstrationerna, tårgasas och skjuts både med stål-gummikulor och skarpa skott, som alla har en vän som sitter arresterad eller i fängelse på obestämd tid. Det kanske är vanligt, men det får aldrig bli normalt. Du gör världen friskare genom att ha ett friskt sinne. Du har ett oerhört viktigt arbete. Ditt sätt är världshelande.

Igår var jag tillbaka under olivträden. Plockade oliver tillsammans med ett helt syskongäng med mycket attraktiva palestinska shebaabs hela dagen. Hihi. Men precis när vi skulle åka hem kom information från K om att ett flyktingläger i utkanten av Nablus, Al-Fa'ara, hade blivit invaderat under natten av israelisk militär. De var fortfarande kvar i lägret där utegångsförbud rådde sedan sent på natten till igår, höll flera familjer instängda, förhörde och omhändertog män, samt hade skutit tre unga killar både med gummikulor och live-ammunition under dagen. Tre av oss var redan på väg dit. Resten av oss åkte hem, hade ett kort möte och bytte om. Därefter åkte även jag och K till lägret. På vägen dit stod vår service en lång stund i kö eftersom en så kallad flying check-point (enkel vägspärr som placeras ut efter behag och oftast för en kortare tid av israelisk militär) plötsligt uppstått på vägen mellan centrala Nablus och området där lägret ligger. Medan vi satt där och väntade sprang en större mängd miltärer fram och tillbaka på vägen, siktade med sina vapen på vissa bilar och verkade allmänt stirriga. K fick visa sitt pass, men vi kom i alla fall igenom. Tillslut blev vi avsläppta precis utanför lägret där våra tre fransoser väntade tillsammans med palestinsk ambulanspersonal/röda korset. Ingen annan grupp var där. Fick klart för mig att detta var tionde dagen i rad som militär trängt in i lägret. Det ska också sägas att de flesta palestinska flyktingläger för många skulle se ut som en vanlig by eller en mindre stad. Inga tält, med andra ord. Uttrycket har mer att göra med att det handlar om invånare i det som var Palestina före -48 men inte är det längre. Som alltså själva har nycklar och ofta även papper kvar, till hus som sedan länge inte är deras och till vilka de omöjligt kan återvända. De är därför per definition flyktingar, och där de nu måste bo i stället är ett flyktingläger. Men det handlar alltså om hus med el och vatten och ett samhälle med skolor, affärer och ett vardagsliv. När lägret inte invaderas av militär, vill säga. Vilket alltså händer rätt ofta.

Därefter fortsatte vi med det som de andra redan gjort i ett par timmar, nämligen att med våra reflexvästar gå gata upp och gata ner, i totalmörker eftersom elen var utslagen, ropandes "internationella" på engelska och "bröd" på arabiska. De första vändorna de andra tog fanns där militär i varenda gatuhörn, sammanlagt flera hundra. Tvingade dem att stanna upprepade gånger för att bli förhörda och få sina ryggsäckar genomsökta, samt siktade på dem med sina vapen. Nu hade alla ställt upp sig längs med båda sidorna av en gata i mitten av lägret. De lyste med lamporna som sitter ovanpå deras M16 och följde oss med vapnen riktade mot oss. Även nu fick vi stanna ibland och svara på deras frågor och lyssna till deras ilskna kommentarer för att de inte skulle bli alltför uppjagade. Och nu liksom då hade vi svärmar av små barn hängande runt oss på jakt efter en påse bröd. En otroligt obehaglig känsla, både för att den situationen är en påtaglig manifestation av våra privilegier som internationella, och för att vi med våra rop lockar ut alla barnen på gatorna där det naturligtvis är väldigt farligt för dem att vistas medan miltären är kvar. De hade under dagen hunnit gå in och röra runt i ett par hundra hushåll under dagen, blev vi varse. Tre familjer satt sedan morgonen instängda i ett enda rum i deras respektive hus, med endast brödet vi hade med oss att äta, medan militären slog sönder deras hem, åt upp deras mat och hotade dem eller gav dem stryk. Efter att vi följt en kvinna och hennes livrädda, gråtande dotter för att hämta moderns hjärtmedecin i någon annans hus och sedan hem till dem, blev vi beordrade att stanna mitt på gatan en stund. Vi såg därefter de 150-200 miltärerna gå ut från lägret. Så vi hämtade mer bröd, kollade att folk var okej, gick tillbaka till den familj som haft militär i huset längst och kunde konstatera att de fortfarande var kvar, lika irriterade varje gång över att vi envisades med att vilja prata med familjen och ge dem mat. De bad om med mat och vi lovade att koma tillbaka. Nästa gång vi kom hade även de blivit lämnade av militären, så vi gav dem maten och satt sedan och drack té i deras vardagsrum, pratade om det som hänt och uttryckte vårt medlidande. Då hade vi även hunnit få kontakt med ordföranden för lägrets kommitté, så efter det bestämdes det att vi skulle sova kvar i lägret, i ett hus tillhörandes en bror till honom som för tillfället är bortrest. Det är tydligen ofta som så att militären lämnar lägret för några timmar, för att sedan komma tillbaka. Därför tänkte vi vara kvar för att kunna hjälpa till om något hände, och dessutom hoppades vi att de skulle känna sig något avskräckta då de märkte att vi inte åkte därifrån. De var ju fortfarande alldeles utanför lägret. Men kanske hälpte det att vi var där, eller så kände de sig färdiga för denna gången. Hur som helst kom de inte tillbaka. Nästa morgon när vi vaknade var storstädandet av hus och gator redan igång för fullt; helt otroligt hur de har energin att städa efter varje invasion, trots att det är högst troligt att militären snart är tillbaka och trashar alltihop igen. Vi hade därefter frukost och möte med kommittén, med områdets borgmästare närvarande, varpå vi gick ut och möte människorna och gatorna i dagsljus. Pratade, frågade, beklagade och tog massor av kort. På sönderslagna möbler och prydnadssaker. Rum helt upp och ner-vända, med alla kläder spridda över hela golvet och skräp överallt. En sönderskuren vattenbehållare (här har man hushållets vatten i jättelika behållare som står uppe på taken) och ett lamm som fått man brutit nacken av. Barnen hade fått den i eid-present (brytandet av fastan). Och så vidare. Vi var också på lägrets kvinnocenter och introducerade ISM för ett gäng oerhört trevliga och högljudda kvinnor. Efter ungefär femton försök tror jag att de förstod ungefär vad vi gör och att de kan ringa när som helst. Förhoppningsvis. Jag vet att du redan känner till hur knepigt det kan vara att jobba med en tolk som mellanhand. Denna gången var vår tolk en ung kille som själv inte varken förstod eller talade särskilt bra engelska... Så är det ofta, och även om de förstår så blandas alltid översättningen upp med den egna tolkingen, baserad på kulturella skillnader, politik och egna intressen. Mycket politik, riktigt knepigt att förutspå och hantera faktiskt, och det styr väldigt mycket hur vår information når ut. "Fel" folk får helt enkelt inte reda på vår information, och vi får inte kontakt med dem, när vi väl har kontakt med någon som tillhör ett visst parti. Vid elvatiden idag kände vi oss redo att lämna lägret för denna gången. Väl i stan duschade vi och bytte om igen, varpå vi åkte till sjukhuset här i Nablus för att hälsa på de tre pojkarna som blivit skjutna. Snabb omsättning på patienter visade det sig, då bara en av dem fortfarande låg inlagd. Vi fick den information vi behövde om dem alla tre av killen som var där dock, och uttryckte återigen vårt medlidande.

Skönt att vara hemma igen. Förutom att vi har mer bed bugs här än någon annanstans...klia, klia. Fick höra att i grannbyn har bosättarna stulit en större mängd oliver från en bonde gått till olivpressen och tvingat dem som arbetar där att pressa fram olja från de stulna oliverna åt dem. Det är bara för mycket. Jag och K träffade vår kontaktperson här i Nablusregionen, han har verkligen varit till stor hjälp och gett oss alla telefonnummer vi behövt det senaste dygnet. Vi blev bjudna på té/kaffe för elfte gången idag och pratade politik eftersom universitetet har val idag. Hur det gick berättar jag om för någon annan, nästa gång. Tror inte du är så intresserad, nästan inte jag heller...trött nu. Apropå val så får vi väl reda på hur det gått i valet in the U.S. nån gång i morgon? Spännande.

Så det var senaste nyheterna härifrån. Tycker fortfarande inte om militärer och bosättare alltså. Ändå skiner solen och dagarna är fortfarande varma. Morgon och kväll är det kyligt, dock. Palestinas variant på vinter. Lite kallare på Sveriges framsida vid det här laget?

Frankrike har lagat maten i kväll igen och det var fantastiskt gott....då vi var tre svennar här förra veckan passade vi på att bjuda på en riktigt svensk rätt: janssons frestelse. Utan fisk (oliver i stället). Och de rätta kryddorna. Och potatisen blev inte färdiglagad trots att frestelsen stod i ugnen i nära två timmar. Förlåt Sverige.

Puss och kram.