Dramatik.

Puh. Här händer det grejor, du Y. Tänker på dig en del när jag tar del av vardagen hos ett helt folk utan rätttigheter. Oroar mig litet. Vet att du är klok, vet också att leva en längre tid under omänskliga levnadsvillkor påverkar ens tankevärld. Jag har personligen provat på just det livet en aning under det senaste dygnet...

Som jag skrev i förra inlägget var jag från torsdagskvällen i Jerusalem. Där har vi sedan i somras närvaro dygnet runt hos en palestinsk familj. De bor i ett område med många bosättarfamiljer som lever tätt inpå de Palestinska familjerna; de flesta flyktingar från Palestina 48 (Jaffa). Detta har varit en väldigt viktig kamp, just för att ett tjugtal andra familjer också kan vänta en vräkning om denna familjen förlorar sin kamp. Detta skulle liksom bli en vägledande verkställan. Dessutom är detta området det enda som gjort att hela östra jerusalem inte är omringat av bosättningar. Som en stor ring med ett litet, litet hål i. Hur just denna familj råkade illa ut är extra beklämmande; pappan fick en stroke och hamnade på sjukhus 2001. När familjen kom tillbaka från sjukhusvistelsen, hade deras husnyckel lämnats ut till en bosättarfamilj och de hade flyttat in i halva huset (de har liksom två ingångar och två delar i sitt hus). Sedan i somras har de en beslut i domstolen om vräkning över sig, varför vi har bott där sedan dess. Dock ska också sägas att den palestinska familjen i sin tur fört en rättsprocess mot bosättarfamiljen, och genom denna fått en vräkningsdom mot bosättarna i deras hus. Den skulle enligt domstolsbeslutet verkställas den 8e november. I lördags alltså. På grund av en rättegång mot en av våra aktivister, som var i lördags kväll, samt på grund av att vi inte viste vad som skulle hända kring detta datum, var vi därför åtta internationella på plats under natten i lördags. Dessutom har det, som du vet, varit val i USA nu i veckan. Detta har den iraeliska armén utnyttjat till fullo, helt enkelt genom att de kunnat genomföra Gaza-invasioner, hus-demoleringar och arresteringar som aldrig förr då media haft fullt fokus på USA. Vi tyckte oss därför ha anledning att befara att denna media-skugga-taktik skulle användas även på Al Kurds hus. Och tyvärr måste jag meddela att familjen, som sedan 2001 kämpat mot bosättandet av deras hus, av polis och militär blev utkastade från sitt eget hus, natten mellan den åttonde och den nionde november. Vi har alltid nattpass, filmkameran redo och en plan för vem som ska göra vad färdig inför varje natt, så även denna. Ändå kunde vi inte göra någonting. Helt plötsligt kryllade det av poliser över hela området. Halv fem på morgonen överraskades personen som just då höll vakt, av att polis stormade in i vårt tält. Vi andra vaknade av de arga, skrikande rösterna - hebreiskan är synnerligen obehaglig när arga mansröster skriker den - och av vapnen som trycktes upp i ansiktet på oss. Ganska hetsigt knuffade och släpade de ut oss ur tältet, somliga fick inte ens ta på sig sina skor. Jag vred på huvudet och såg en stor klunga poliser utanför dörren till vår palestinska familj, redan på väg in. Det kändes förjävligt. Den familjen är så beundrandsvärd. Underbart snälla. Genomgoda, envisa. Påminner mig mycket om dig; en kärna av godhet i människan som aldrig låter sig förstöras. Inte ens av långvarigt, förbannat förtryck. Vi har varit dygnet runt utanför deras hus i tre månader, alla har smågnällt över hur långtråkigt det är där, det enda man kan göra är att läsa böcker och se film på datorn, sitta uppe i mörkret och försöka hålla sig vaken på nätterna. Och när något väl händer, då är vi chanslösa. Så kändes det då. Nu ser jag väl hela bilden mer, och börjar inse hur problematisk denna insatsen verkligen varit för polisen att genomföra, då de vill komma undan utan att deras tilltag uppmärksammas. Just nu håller familjen, som åtminstone är på fri fot, presskonferens en bit ifrån det hem de inte tillåts återvända till. Tji fick polisen, vi tänker inte hålla tyst om detta! Ja, så med en sista blick på den oundvikliga scenen framför familjens dörr, släpades vi alla iväg till polisstationen. De enda som fick vara kvar i sina sängar den natten, de som egentligen skulla ha blivit bostadlösa, var bosättarfamiljen.

Väl på polisstationen blev vi uppdelade i två små kontorsrum, tjejer och killar för sig. Sedan blev vi en och en förhörda och identifierade. Vissa hade fått med sitt pass, några inte. Jag hade inte fått med mig någonting från tältet, satt och frös i de tunna kläder jag sovit i. Först ville jag inte säga mitt namn, men efter en stund tänkte jag att jag nog snarare skulle förlora än vinna på det beslutet, varför jag tillslut uppgav även mina uppgifter. Bråkade en del med dem över att de hela tiden försöker få en att skriva på dokument som bara är skrivna på hebreiska. De kör mycket med "men jag förklarar ju för dig vad där står". Tröttsamt... Tillslut, innan de tre timmarna man får omhändertas som längst hade gått, släpptes vi alla. Ingen hade gått med på att skriva under några papper, och det enda vi behövde göra var att muntligt lova att inte vara i Jerusalem på tio dagar. Haha. Därefter blev vi körda till gränsen mellan Jerusalem 48 och västbanken. Vi blev alltså deporterade från Israel till Västbanken, kan man säga. Lite ovanligt. Väl vid gränsen skulle en bil komma med alla våra saker från tältet. Vi väntade där en stund, och sedan dök bilen upp. Alla våra saker lastades ur i en enda röra på marken. Jag kollade efter mitt pass eftersom jag inte hade haft det med mig, och polisen under hela tiden på polisstationen hävdat att de inte kunde hitta det bland våra saker. Andra pass hade dykt upp allt eftersom de hittats, men inte mitt. Det var verkligen en enda röra av allt som legat i tältet, men jag såg snabbt att min stora väska fattades. Hittade alla saker som legat lösa i tältet, men ingen stor väska. I den låg mitt pass, mina kontanter och mitt visa. Alla mina kläder, mina toalettsaker...det mesta. Så medan alla andra åkte till Ramallah, åkte jag själv tillbaka in i Jerusalem med polisen. Var på polisstationen och bråkade i flera timmar, men ingen väska och inget pass. Kontaktade sedan svenska konsulatet och tog mig till ett hostel för att möta en vän. Ringde runt och hade mig igår, fick reda på att om jag inte fick tillbaka mitt riktiga pass skulle jag bara få ett tillfälligt pass och ett visa som gäller för en resa - hem. Insåg då hur låst man verkligen blir av att leva utan pass. Särskilt i detta landet, med alla dess check-points... Någon annan fick åka fram och tillbaka till Ramallah för att hämta de saker jag hade där. Det såg mörkt ut. Dessutom hade vi en massa andra problem, aktivister som hotas bli deporterade, Al Kurd-familjen utan bostad. Dålig dag. Vaknade upp i morse, inställd på att ägna dagen åt att leta efter mina saker, men utan större förhoppningar om att det skulle lösa sig. Pratade en del med min kontakt på konsulatet. Funderade på om jag skulle ha råd att ta mig tillbaka hit ifall jag blev tvungen att åka hem typ i morgon. Så plötsligt ringer någon och säger att de hittat min väska i förrådet där polisen placerat familjens saker när huset och tältet utrymdes. Det var en enorm lättnad. Jag kan stanna i Palestina. Hurra!

Dessutom verkar tjejen som hotades av deportation ha klarat sig ur den situationen, med hjälp av våra duktiga advokater och en smart strategi. Skönt. Bra dag idag alltså. Hoppas att du också har en av dina bättre dagar. Saknar dig och tänker på dig ofta. Du är en stor inspiration för mig. Jag hoppas verkligen att du också kan känna det hopp jag känner. Även när allt går fel och man inte har några rättigheter eller någon som verkar bryr sig om vad som händer en.

Nu ska vi fira mina återvunna rättigheter med knaefe! Och i morgon fortsätter kampen för det palestinska folkets rättigheter. Så det så. Tro inte att ni kan stoppa mig, staten israel. Aldrig. Och till dig och alla andra, glöm inte: vi kanske är födda till aktivister. Men mest av allt är vi födda som människor.