Hej Tallans matte. Jag är så glad att du är med mig i tanken på den här resan, vet du det? Glad över dina mail, som vanligt är du klokast i världen i mycket av det du säger. Och när jag ser Palestina genom dina ögon, ser jag det som är viktigt, nämligen människor. Personer! Jag kan fokusera på möten, människor emellan. I mig snurrar en massa stora tankar kring ockupationen, världen här och världen i allmänhet just nu. Säkert nyttiga funderingar. Men de senaste dagarna har jag gått runt uppfylld av det som verkligen betyder något; alla människor jag mött hittills. Tanken på alla jag förhoppningsvis kommer att möta under den tid som är kvar. Jag antar att jag har landat tillräckligt för att släppa fokus från den praktiska upplevelsen av ockupationen litet nu. Säkert också för att jag i början på den här veckan trodde att jag skulle bli tvungen att lämna allt detta som jag börjat känna mig hemma i. Och plötsligt visste jag vad det var jag skulle sakna; folk som jag mött. Samt möjligheten att träffa fler mammor, shebaabs, småsystrar, hadshj's, familjefäder, tonårstjejer och söta småpojkar. Det skulle vara omöjligt för mig att berätta om alla nu, men jag tänkte berätta om en person som jag tänkt på extra mycket de senaste dagarna, vill dela med mig...
- Shebaab, från Kafr Qaddum som ligger utanför Nablus. Vet inte vad han heter, gissar 13 år gammal. Men varje gång någon internationell kommer till byn frågar han en enda sak, om och om igen: "Palestine free?". Då ska man svara "inshallah, inshallah" (om gud vill, typ förhoppningsvis på vanlig, vardaglig svenska). Tror inte riktigt att han förstår hur mycket som ligger i den frågan, eller så gör han det, men det spelar ingen roll. När man svarat med det rätta svaret ler han nöjt och blir tyst en stund innan han frågar igen. I hans stora, bruna ögon läser jag dock in en massa saker, av vilka många säkerligen inte finns där. Är jag här för att ännu en gång i världshistorien, som vit frälsa de mindre lyckligt lottade? Jag borde fråga honom den frågan, kan tyckas, så mycket som vi pratar om hur kampen måste få vara palestiniernas och ingen annans... Vissa dagar hör jag ironi i hans röst och känner mig träffad. Även om det vore min sak, som medmänniska eller nåt, tror jag verkligen att jag kan göra någon skillnad, faktiskt befria palestina? Andra dagar är det bara en rolig lek, just denna pojkes sätt att visa att han förstår varför vi är där, vad vi försöker göra. Oavsett så har han fastnat hos mig. Pojken från Kafr Qaddum.
Sköt om dig min vän. Kärlek.
-----------------------------------------------------------
Vildan, välkommen hem!
Jag vill höra allt om Sydafrika, snälla skicka mig ett mail så snart du hinner och orkar och berätta. Stor kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar