Hej mamman,

jag blir så glad när du mailar! Är tillbaka i Hebron nu efter ett par dagar i Jerusalem. Man stannar oftast inte så länge, är lite för påfrestande att sova i tält, ingen lugn och ro och så vidare....det var skönt att träffa Om Kamel, nästan som hon alltid varit, igen. Här räknas hon lite som klippan som inte får falla. Om hon faller är allt hopp ute. Men hon är oerhörd, än så länge verkar hon stå stadigt. Trots allt. Vi har haft allt större problem med bosättarna som bor runtomkring, dock; sedan polisen lät bulldozra stängslet runt området som tältet står på har de börjat gå in på området. Bara för att de kan, naturligtvis. De blir vanligtvis uppmanade att någon av oss att gå av, det är ju privat mark, men det är liksom sånt som bosättare gör. Visar att de kan. Så de fortsätter. De har också samlats i klungor då och då och hotfullt börjat närma sig tältområdet. Nu senast hade de vapen med sig, alla bosättare har en massa vapen. Men då dök faktiskt militären upp och bad dem att gå hem. Antagligen skulle det bli alldeles för dålig publicitet om något hände nu, därför reagerar dom. Annars brukar de mest stå och se på, och sedan hindra palestinierna från att försvara sig. Så går det till här i det heliga landet. Och så gick det till idag, här i Hebron, när två timmars stenkastande från bosättare mot de omkringliggande palestiniska hemmen, under tiden som polisen står och tittar på, slutade med tio skadade palestinier på sjukhus.

Vad gäller kvinnan från Kafr Qaddum så skämtade vi flera gånger om att ingen bosättare väl skulle våga gå ner och trakassera familjen medan hon var där och härjade runt, men faktum är att de har blivit utsatta för våld från de närliggande bosättningarna flera gånger under hösten. Det sätt på vilket de israeliska myndigheterna fullkomligt ignorerar de dåd som utförs av bosättarna, är skrämmande. Om och om igen händer det, och enbart när det krävs på grund av risken för allt för dålig publicitet, tycks polis eller militär ingripa. Och då lyckas de nästan alltid göra detta, utföra "säkerhetsåtgärder", på ett sätt som så gott som endast drabbar palestinierna. "Det verkar som att bosättarna här vill slå ihjäl er idag, så för att upprätthålla säkerheten i området får ni inte plocka oliverna från era träd idag". Åtgärder i den stilen stoppar alltså bosättarvåldet temporärt, men inga repressalier för utförda dåd sker, och som sagt blir följden för palestinierna att de inte kan skörda. Eller bo kvar i sitt hus. Eller gå till skolan. Eller leva. Aldrig hindrar man bosättarna direkt, utan man använder sig alltid av något sätt att flytta runt på eller hindra palestinierna från att vara i vägen och därmed råka ut för den ena eller den andra vidrigheten. Alltså, angående din fråga om huruvida kvinnan själv kan gå emot militären, om de också får stenar kastade på sig; nej. Det skulle vara självmord. Följderna för en bosättare - för att inte tala om en militär eller polis - som går ner och hotar, slår eller skjuter på en palestinier är visserligen oftast obefintliga. Men för en palestinier skulle ett okänt antal månader eller till och med år i fängelse, under vidriga omständigheter, troligt bli resultatet av minsta motangrepp mot trakasserierna. Därför kan inte ens detta vidunder till kvinna göra annat än att göra sig liten när miliärjeepen åker förbi, samtidigt som hon frenetiskt vinkar åt oss internationella att gömma oss bakom träden. Om vi blir sedda kommer vi antagligen att bli utkörda därifrån, ännu en gång med hänvisning till en falsk "closed military zone", och hon är rädd för att bli kvar själv bland oliverna. Kanske är bosättarna på dåligt humör idag. Så ser verkligeheten ut, jag önskar att jag kunde berätta något annat, om så bara om just den kvinnan.

Tack för din rapport hemifrån, låter som att allt rullar på och du får mig verkligen att längta hem. Allt luktar och ljuder så annorlunda här. Till och med T:s gnissel låter lockande.

Jo, jag har haft feber ett par dagar nu, medan jag varit vid tältet i Jerusalem, men är bättre idag. Ingen röst och ganska snuvig, men feberfri. Ska också sägas att tältet är varmare att vara i än vår stora, kalla lägenhet här i Hebron... Varmt på flera sätt, faktiskt. Där är alltid mycket folk på kvällarna, männen och shebaabsen stannar uppe hela nätterna, eldar och gör glödbäddar i järnkrukor som de ställer ut lite överallt. Pratar, skrattar, kivas, sjunger och grillar mat direkt på glödbäddarna. Igår var det dessutom diktläsning. Att somna till ljudet av den största och mest björnlika mannen av dem alla, Sheik, som kippar efter andan, tårögd och utropandes små "oh" och "ah" över de vackraste styckena, var underbart. Shebaabsen skojade hela kvällen om att de skulle raka av hans skägg medan han sov framåt morgonkvisten, men gjorde det aldrig. Tur, för de hade nog råkat illa ut... Dessutom är det ett stort, vackert skägg. Jag gillar skägg, önskar jag kunde odla ett själv.

Nåja. Jag fick ditt sms tidigare ikväll - grattis till simmarens brons! Och var snäll och be alla som har kort från mormoderns födelsefirande att lägga upp dem på hemsidan omedelbart! Hoppas hon får det trevligt i London med sin kvartett. Det får hon säkert.

Hör av dig på onsdag så jag vet hur det gått, är du snäll. Ska skriva ett kortare inlägg mer allmänt om Hebron snart, men ville svara på ditt mail nu direkt. Och insåg att det mesta jag skrev borde vara med på bloggen. Därav denna bloggvariant till svar.

Du är den bästa mamman i världen. Sån tur att du finns. Kram från dottern som planerar sova sig frisk till i morgon nu.