Älskade Stiernöga.

Mycket nytt på palestinafronten...

Jag var på min första demo för ett par dagar sedan, åkte från mitt hem i Nablus för att kunna delta. Bara en kort vistelse, fick också träffa faunen eftersom han har sin bas där. Det var fint. Men jag vet inte hur jag ska kunna berätta för dig om demonstrationen. Jag är säker på att du vet att jag inte tycker att du är naiv - du arbetar med människor som har det svårt och när et t intresse för andra människor i allmänhet. Jag vill helt enkelt inte att du ska veta så mycket om det. Jag älskar dig. Och du är med mig, alltid.

Du är nog den rakt igenom mest goda människa jag vet. Ren, ärlig godhet. Och du har varit min vän sedan, ja, alltid. Nu i efterhand har jag försökt föreställa mig hur du skulle ha reagerat om du hade varit där med mig. Du hade reagerat på det enda sunda sättet - med fasa. Redan nu gör jag det inte. Men jag tänker försöka ha dina ögon med mig ut varje gång, för att aldrig börja se vapnen som något normalt. Och det du framförallt skulle ha reagerat på; att många av barnen nästan varje dag är med i demonstrationerna, tårgasas och skjuts både med stål-gummikulor och skarpa skott, som alla har en vän som sitter arresterad eller i fängelse på obestämd tid. Det kanske är vanligt, men det får aldrig bli normalt. Du gör världen friskare genom att ha ett friskt sinne. Du har ett oerhört viktigt arbete. Ditt sätt är världshelande.

Igår var jag tillbaka under olivträden. Plockade oliver tillsammans med ett helt syskongäng med mycket attraktiva palestinska shebaabs hela dagen. Hihi. Men precis när vi skulle åka hem kom information från K om att ett flyktingläger i utkanten av Nablus, Al-Fa'ara, hade blivit invaderat under natten av israelisk militär. De var fortfarande kvar i lägret där utegångsförbud rådde sedan sent på natten till igår, höll flera familjer instängda, förhörde och omhändertog män, samt hade skutit tre unga killar både med gummikulor och live-ammunition under dagen. Tre av oss var redan på väg dit. Resten av oss åkte hem, hade ett kort möte och bytte om. Därefter åkte även jag och K till lägret. På vägen dit stod vår service en lång stund i kö eftersom en så kallad flying check-point (enkel vägspärr som placeras ut efter behag och oftast för en kortare tid av israelisk militär) plötsligt uppstått på vägen mellan centrala Nablus och området där lägret ligger. Medan vi satt där och väntade sprang en större mängd miltärer fram och tillbaka på vägen, siktade med sina vapen på vissa bilar och verkade allmänt stirriga. K fick visa sitt pass, men vi kom i alla fall igenom. Tillslut blev vi avsläppta precis utanför lägret där våra tre fransoser väntade tillsammans med palestinsk ambulanspersonal/röda korset. Ingen annan grupp var där. Fick klart för mig att detta var tionde dagen i rad som militär trängt in i lägret. Det ska också sägas att de flesta palestinska flyktingläger för många skulle se ut som en vanlig by eller en mindre stad. Inga tält, med andra ord. Uttrycket har mer att göra med att det handlar om invånare i det som var Palestina före -48 men inte är det längre. Som alltså själva har nycklar och ofta även papper kvar, till hus som sedan länge inte är deras och till vilka de omöjligt kan återvända. De är därför per definition flyktingar, och där de nu måste bo i stället är ett flyktingläger. Men det handlar alltså om hus med el och vatten och ett samhälle med skolor, affärer och ett vardagsliv. När lägret inte invaderas av militär, vill säga. Vilket alltså händer rätt ofta.

Därefter fortsatte vi med det som de andra redan gjort i ett par timmar, nämligen att med våra reflexvästar gå gata upp och gata ner, i totalmörker eftersom elen var utslagen, ropandes "internationella" på engelska och "bröd" på arabiska. De första vändorna de andra tog fanns där militär i varenda gatuhörn, sammanlagt flera hundra. Tvingade dem att stanna upprepade gånger för att bli förhörda och få sina ryggsäckar genomsökta, samt siktade på dem med sina vapen. Nu hade alla ställt upp sig längs med båda sidorna av en gata i mitten av lägret. De lyste med lamporna som sitter ovanpå deras M16 och följde oss med vapnen riktade mot oss. Även nu fick vi stanna ibland och svara på deras frågor och lyssna till deras ilskna kommentarer för att de inte skulle bli alltför uppjagade. Och nu liksom då hade vi svärmar av små barn hängande runt oss på jakt efter en påse bröd. En otroligt obehaglig känsla, både för att den situationen är en påtaglig manifestation av våra privilegier som internationella, och för att vi med våra rop lockar ut alla barnen på gatorna där det naturligtvis är väldigt farligt för dem att vistas medan miltären är kvar. De hade under dagen hunnit gå in och röra runt i ett par hundra hushåll under dagen, blev vi varse. Tre familjer satt sedan morgonen instängda i ett enda rum i deras respektive hus, med endast brödet vi hade med oss att äta, medan militären slog sönder deras hem, åt upp deras mat och hotade dem eller gav dem stryk. Efter att vi följt en kvinna och hennes livrädda, gråtande dotter för att hämta moderns hjärtmedecin i någon annans hus och sedan hem till dem, blev vi beordrade att stanna mitt på gatan en stund. Vi såg därefter de 150-200 miltärerna gå ut från lägret. Så vi hämtade mer bröd, kollade att folk var okej, gick tillbaka till den familj som haft militär i huset längst och kunde konstatera att de fortfarande var kvar, lika irriterade varje gång över att vi envisades med att vilja prata med familjen och ge dem mat. De bad om med mat och vi lovade att koma tillbaka. Nästa gång vi kom hade även de blivit lämnade av militären, så vi gav dem maten och satt sedan och drack té i deras vardagsrum, pratade om det som hänt och uttryckte vårt medlidande. Då hade vi även hunnit få kontakt med ordföranden för lägrets kommitté, så efter det bestämdes det att vi skulle sova kvar i lägret, i ett hus tillhörandes en bror till honom som för tillfället är bortrest. Det är tydligen ofta som så att militären lämnar lägret för några timmar, för att sedan komma tillbaka. Därför tänkte vi vara kvar för att kunna hjälpa till om något hände, och dessutom hoppades vi att de skulle känna sig något avskräckta då de märkte att vi inte åkte därifrån. De var ju fortfarande alldeles utanför lägret. Men kanske hälpte det att vi var där, eller så kände de sig färdiga för denna gången. Hur som helst kom de inte tillbaka. Nästa morgon när vi vaknade var storstädandet av hus och gator redan igång för fullt; helt otroligt hur de har energin att städa efter varje invasion, trots att det är högst troligt att militären snart är tillbaka och trashar alltihop igen. Vi hade därefter frukost och möte med kommittén, med områdets borgmästare närvarande, varpå vi gick ut och möte människorna och gatorna i dagsljus. Pratade, frågade, beklagade och tog massor av kort. På sönderslagna möbler och prydnadssaker. Rum helt upp och ner-vända, med alla kläder spridda över hela golvet och skräp överallt. En sönderskuren vattenbehållare (här har man hushållets vatten i jättelika behållare som står uppe på taken) och ett lamm som fått man brutit nacken av. Barnen hade fått den i eid-present (brytandet av fastan). Och så vidare. Vi var också på lägrets kvinnocenter och introducerade ISM för ett gäng oerhört trevliga och högljudda kvinnor. Efter ungefär femton försök tror jag att de förstod ungefär vad vi gör och att de kan ringa när som helst. Förhoppningsvis. Jag vet att du redan känner till hur knepigt det kan vara att jobba med en tolk som mellanhand. Denna gången var vår tolk en ung kille som själv inte varken förstod eller talade särskilt bra engelska... Så är det ofta, och även om de förstår så blandas alltid översättningen upp med den egna tolkingen, baserad på kulturella skillnader, politik och egna intressen. Mycket politik, riktigt knepigt att förutspå och hantera faktiskt, och det styr väldigt mycket hur vår information når ut. "Fel" folk får helt enkelt inte reda på vår information, och vi får inte kontakt med dem, när vi väl har kontakt med någon som tillhör ett visst parti. Vid elvatiden idag kände vi oss redo att lämna lägret för denna gången. Väl i stan duschade vi och bytte om igen, varpå vi åkte till sjukhuset här i Nablus för att hälsa på de tre pojkarna som blivit skjutna. Snabb omsättning på patienter visade det sig, då bara en av dem fortfarande låg inlagd. Vi fick den information vi behövde om dem alla tre av killen som var där dock, och uttryckte återigen vårt medlidande.

Skönt att vara hemma igen. Förutom att vi har mer bed bugs här än någon annanstans...klia, klia. Fick höra att i grannbyn har bosättarna stulit en större mängd oliver från en bonde gått till olivpressen och tvingat dem som arbetar där att pressa fram olja från de stulna oliverna åt dem. Det är bara för mycket. Jag och K träffade vår kontaktperson här i Nablusregionen, han har verkligen varit till stor hjälp och gett oss alla telefonnummer vi behövt det senaste dygnet. Vi blev bjudna på té/kaffe för elfte gången idag och pratade politik eftersom universitetet har val idag. Hur det gick berättar jag om för någon annan, nästa gång. Tror inte du är så intresserad, nästan inte jag heller...trött nu. Apropå val så får vi väl reda på hur det gått i valet in the U.S. nån gång i morgon? Spännande.

Så det var senaste nyheterna härifrån. Tycker fortfarande inte om militärer och bosättare alltså. Ändå skiner solen och dagarna är fortfarande varma. Morgon och kväll är det kyligt, dock. Palestinas variant på vinter. Lite kallare på Sveriges framsida vid det här laget?

Frankrike har lagat maten i kväll igen och det var fantastiskt gott....då vi var tre svennar här förra veckan passade vi på att bjuda på en riktigt svensk rätt: janssons frestelse. Utan fisk (oliver i stället). Och de rätta kryddorna. Och potatisen blev inte färdiglagad trots att frestelsen stod i ugnen i nära två timmar. Förlåt Sverige.

Puss och kram.