Oliver och soligt regn.

Buck Zippa, jag önskar att olivträd kunde trivas i skåne. Ta i trä på att inte klimatförändringar gör den önskan till verklighet, förstås... Hur som helst tror jag att du skulle uppskatta en årlig olivsäsong på Österlen lika mycket som jag uppskattar den här. Att plocka oliver kan jag relatera till. Man drar fingrarna igenom grenarna med blad som liknar pilens, liksom kammar ur oliverna. Man kan också använda små plast-krattor att kamma med, eller slå på grenarna med pinnar, så att oliverna lossnar och trillar ner. När man står ett helt gäng runt och i ett träd och plockar låter det som tungt regn mot presenningarna på marken när oliverna faller ner. Vissa träd har gröna, ganska hårda oliver, vissa bär oliver som är svarta och känns lite mer mogna att dra av grenarna, medan andra träd har både svarta, gröna och röd-grön-svarta oliver. En varm dag luktar det oliver i luften var man än befinner sig kring de många kullar som fortfarande har områden med olivträd kvar...jag har aldrig känt ren olivdoft i luften innan, men det är underbart. Alldeles underbart. Jag har blivit förälskad i en värld av oliver.

Palestinierna har varit förälskade i sina oliver mycket länge. Förr kanske det till största delen handlade om ren livnäring men numera är varje dag de går till sina olivträd en manifestation av deras historia och kultur. Och varje gång som militären stoppar dem och säger att de inte får komma in på sin egen mark eller tvingar dem att söka särskilda tillstånd på särskilda datum då de får plocka oliver från träden deras familj ägt i generationer, ökar olivskördens innebörd. Liksom varje gång bosättare kommer ner från kullarna som förut tillhörde någon av bönderna eller kanske deras grannar, och trakasserar, slår, skjuter och hotar dem. Olivskörden har blivit ett uttryck för det motstånd mot ockupationen som det palestinska folket fast beslutet vidhåller. "Israel" var deras land, tills FN och väst gav bort större delarna av det. Det kan framstå som galet i sig, men tänk dig då att det folk som fick större delarna av ditt land - av någon annan - under de kommande fyrtio åren fortsätter att med våld annexera mer och mer mark. Oftast den mest bördiga eller på annat sätt mest värdefulla; till exempel den del där vattentillgångarna finns. Att kämpa för att behålla det lilla man har kvar verkar ganska rimligt.

Jag vet att du inte gärna lämnar Österlen. Jag vet också att du vet att jag förstår varför. Men om du skulle vilja resa någonstans, åk då hit under olivskörden. Faktum är att jag vill uppmuntra alla jag känner att åka hit bara för att få uppleva olivskörden. Just ISM är bara med och skördar där en extra tydlig hotbild finns; alltså när träden står nära en bosättning eller en militärbas, vilket gör att många familjer trots allt aldrig kommer i fråga för att få hjälp av just oss. Dem skulle jag rekommendera ett besök hos. Ockupationen är alltid påtaglig generellt i Palestina, men att skörda oliver med en familj vars mark inte ligger nära en bosättning skulle jag vilja kalla tämligen ofarligt. Och vackert är det... Palestinierna är enligt sägen dessutom det mest gästvänliga folk som vandrar på denna planet, en uppgift jag hittills inte fått någon anledning att mottsätta mig. Åk hit alltså!

Olivskörd med ISM innbär alltså förutom det jag blivit förälskad i, även något jag snabbt hunnit utveckla en stark motvilja inför; bosättare. Våldsamma, otrevliga och fullkomligt okontrollerbara bosättare. Och militärer som hävdar att både bönderna och vi internationella måste följa de regler som israelisk militär har satt upp för mark som inte ens är deras. Som i inställsam ton menar att vi måste ju förstå att vi inte bara kan komma dit som vi vill. Allt måste koordineras, faktiskt. Av den israeliska militären alltså. Varför? Varför koordinera hur och när någon annan besöker sin egen mark? Eller så säger de bara "this is not a discussion" och knuffar oss bryskt åt sidan. Hemma är jag en utmärkt dialogperson när vi har med polis att göra vid olika aktioner och demonstrationer, men detta är något helt annat. Det är stort, obehagligt, strukturellt utformat, rent förtryck. Och jag blir fly förbannad. Varje gång.

En bra dag går vi upp ungefär halv sex, plockar oliver, lär oss nya ord på arabiska, skrattar, skojar, ser på när små barn plockar dubbelt så snabbt som oss internationella, lyssnar till någon av männen när han sjunger de klassiska palestinska sångerna medans hans söner körar, samt äter god palestinsk mat ute bland olivträden ungefär tio timmar. Vi kommer sedan hem för en gemensam middag i vårt Nablus-kollektiv om ingen palestinier lyckats få hem oss på middag efter det att skördandet avslutats för dagen. Men vanligast är att det fina med olivskörden blandas upp med bosättare som sätter eld på träd och material, står högre upp bland kullarna och skriker elakheter eller kommer ner och ställer sig en bit ifrån famljen som skördar, med sin förbannade M16 hängande över axeln. Eller så roar de sig med att faktiskt stå och sikta på alla som plockar oliver, skottet hängande i luften. Kanske får någon av bondens sönder stryk, eller någon av oss internationella. Eller så stänger militären ner hela området genom att skriva ut en karta och på den rita med en röd penna, varpå de deklararerar att området som är markerat är "closed military zone". De viftar lite med detta, varpå alla internationella måste lämna området och alltså inte längre kan närvara för att åtminstone ta kort och filma ifall en bosättar-attack äger rum. Och har de palestinier som befinner sig i det plötsligt stängda området inte tillstånd från en iraelisk myndighet, måste de också gå. Ibland är militären snabb och stänger av området redan innan vi kommer dit, varpå oroliga palestinier får gå in själva, om de har tillstånd och visar sitt pass. Vi får inte komma in alls, och kan därmed inte dokumentera vad som händer. Det är ett evigt kompromissande; ibland kan vi komma dit i sällskap med en familj, varpå militären deklarerar att familjen endast får plocka oliver om vi inte följer med in. Allt för att visa sin makt. Kanske får hälften av palestinierna komma in, kanske alla. Ofta får de inte ta med sina åsnor, vilka är där för att bära hem säckarna med oliver när dagens skördande är över. Men de får inte ta med dem in, av säkerhetsskäl. Kom igen... Här om dagen var en mycket gammal man med bland familjerna som skulle skörda, han kunde knappt gå själv utan hade sin åsna med sig. Självklart fick han inte ta med den in. Det gjorde så ont att se honom parkera den vid en buske, kliva av och mödosamt halta fram till militären för att visa sitt pass. Det hela slutade med att han liksom nästan alla andra, efter fem timmars väntan sittandes på marken, fick vända hem igen utan att ens ha fått lov att gå upp bland sina träd. Bara sex av bönderna fick gå dit. Så känns Palestina för mig just nu - något oerhört fint som någon hela tiden försöker förstöra. Och jag vet inte säkert om mina försök att hjälpa till att förhindra att Palestina och det palestinska folket går under gör någon skillnad. Men jag är glad över att jag försöker. Glad över alla, palestinier så väl som internationella, som jag lär känna under tiden. Människor och möten. Det är vad jag lever för känner jag.

Hoppas du har det bra, skriv gärna och berätta om vad som händer. Det gäller er andra också! Skicka ett mail eller skriv om vad som helst som pågår hos er, som kommentar till något av mina inlägg. Håll kvar mig i någon slags vardagliga tankar, tack. Fast det går så klart bra att berätta om saker som inte är vardagliga också. Bara dela med er!

Och pappan, vilken liten röd katt? Har du skaffat en ny?

Kärlek kommer lastat.