Träning och verklighet.

Det är din dotter i mellanöstern som skickar en hälsning!

Träningen tog slut sent igår kväll. Jag är otroligt imponerad! Helt klart för mycket information för att klämma in på två dagar, men bra och viktigt alltihop. Några av sakerna vi gick igenom var kultur och politik, ISM:s principer och struktur, det så kallade säkerhetssystemet, ISM:s arbetsmetoder, militärvåld och de-eskalering samt juridiska frågor...

Mycket anteckningar som jag nu ska spara någonstans på internet så att jag kan förstöra dem sedan, men här kommer ett urval som jag tror att du skulle tycka var intressant att känna till:

Det finns 14 olika politiska/militära grupper i Palestina.

Om man går hem till någon måste man äta där. Om du gått därifrån utan att ha fått mat skulle det vara mycket generande för familjen i fråga. Som i Skåne, kan man säga. Bara en annan sorts mat.

Endast 0.5 % av Palestinierna är vegetarianer, och då alltid av hälsoskäl och inget annat. Om man är vegetarian så är det för att man är sjuk, med andra ord. Nåja.

Vanan att röka är jämnt fördelad över landet när det gäller männen; 65 % är rökare. Kvinnornas rökvanor är däremot intressanta statistiskt sett, då de visserligen aldrig röker offentligt men väl hemma beroende på vilket område vi talar om. Exempelvis röker 95 % av kvinnorna i Nablus när de är hemmavid, emedan endast 1 % av kvinnorna i Ramallah gör detsamma. Eller så ljuger 94 % av kvinnorna i Ramallah... Skämt å sido gissar jag att den stora skillnaden har att göra med att offentlig rökning inte accepteras för kvinnorna, vilket kanske skapar större chans till stora skillnader, sett till olika områden i samhället. Man gör likadant som kvinnan i grannhuset, helt enkelt.

Det finns, enligt säkerhetssystemet i Israel och på de ockuperade Palestinska territorierna, fyra sorters Palestinier: 1. Jerusalem-palestinier, med israeliskt id och jordanskt pass, 2. palestinierna på Västbanken och i Gaza, med palestinskt id och pass, 3. "israeliska araber", som bott på rätt sida om den så kallade gröna linjen vid tiden för -67, och därför anses vara israeler ur id- och pass-synpunkt, 4. helt papperslösa Palestinier, som inte kan lämna staden eller byn de bor i, eftersom de då måste passera någon form av vägspärr, vilken kräver id-handlingar och ofta även särskilda dokument som talar om att man har rätt att passera. Dessa ansöker man naturligtvis om från Israeliska staten. 1994 blev alla palestinier som tillhör den här gruppen lovade id och pass inom 15 dagar. Det är nu 14 år sedan. 20 000 familjer räknas till dem. Detta är, enligt min mening, ren apartheidpolitik från Israels sida. Så överjävligt. Det är krångligt att förklara alla effekter av denna uppdelning av folket, men för att ge ett par exempel; de med helt palestiska id-handlingar, så kallade gröna pass, kan inte komma ut från västbanken utan särskilt tillstånd (behöver jag säga att de oftast får avslag?), emedan de palestinier som räknas som israeliska araber inte kan komma in på västbanken av säkerhetsskäl. Det är ju farligt där! Termen "israeli arabs" säger i praktiken att det inte finns några palestinier, ni vet "ett land utan folk för ett folk utan land", utan bara araber från mellanöstern i allmänhet som numera räknas som israeler...så inte sant, men man kan ju lätt ledas att tro det. Det finns hur många fler exempel på detta som helst. För att komma från västbanken till östra jerusalem, måste alla palestinier stå i kö vid checkpointen som ligger på vägen. Där får de gå ur taxin de kom i och visa upp sina id-handlingar, medan alla som inte är palestinier kan åka rakt igenom. På andra sidan får de ta en ny taxi; att åka egen bil går ju inte rent praktiskt, då de inte själva kan köra den igenom check-pointen eftersom de måste gå igenom metalldetektorerna och kontrollen. Vid särskilda fall kan man slippa metalldetektorn; om man är skadad, handikappad eller gravid till exempel. Israelerna känner dock till den palestinska kulturen, och utfrågar därför alla kvinnor som säger sig vara gravida om deras tillstånd, samt försöker tvinga dem att ta fram något slags bevis för graviditeten om de inte är tillräckligt långt gångna för att det ska synas under de ofta löst sittande kläderna. Detta upplevs så kränkande av dem att vissa väljer att inte försöka bevisa något utan går igenom ändå. Naturligtvis skadligt för ett foster, vilket är anledningen till att de enligt reglerna ska slippa. Reglerna säger inte så mycket om trakasserier, verkar det som...

Jag kan nu, ifall jag skulle bli trakasserad på stan (som vit, ung tjej drar man oundvikligen en del uppmärksamhet till sig), säga både "sluta!", "respektera dig själv!" och "jag skulle kunna vara din syster!" på arabiska. Väldigt användbart och rakt på sak tycker jag, tänker att du redan vet att jag kan ta vara på mig själv, men nu vet du att jag kan skälla ut folk på arabiska också om det behövs! Bra, eller hur.

Sammanfattningsvis jag väl helt enkelt säga att jag känner mig hoppfull trots att en del av det jag just berättat kanske låter mörkt - att leva under militär ockupation verkar vara rätt mörkt faktiskt, inget snack om det. Det finns helt enkelt en massa att göra, och många olika grupper som har tagit sig olika roller; först och främst behövs palestinierna själva. Sedan finns israeliska grupper som hjälper till, både som aktivister och genom att underlätta i djungeln av byråkrati (även om jag personligen kan tycka att de först och främst borde lägga energi på att helt enkelt kräva av sin egen stat att ockupationen upphör, samt kräva att alla deras landsmän flyttar hem från de alltid lika olagliga bosättningarna). Och så finns olika internationella grupper, som jobbar med allt från lobbyarbete, språkundervisning och gratis bio för palestinska ungdomar till följeslagande. Och så finns ISM. En rörelse som valt att stå helt vid palestiniernas sida; som själva enbart jobbar icke-våldsligt, men som alltid finns där utan att ta på sig rollen som domare. Palestinierna har rätt till motstånd, det har alla länder som utsätts för militär ockupation. Även våldsamt motstånd. Genom att erkänna detta, men enbart själv delta aktivt i det helt ickevåldsliga motståndet, tror jag att man kommer längre på vägen för en fortsatt tro hos palestinierna för ickevåldskampens kraft och etik än man gör om man ställer sig utanför deras led på grund av att allt motstånd inte sker ickevåldsligt. Det är helt enkelt inte ett effektivt sätt att skapa förtroende hos en grupp människor som levt i förtryck i sitt eget land i fyrtio års tid. Terroristpropagandan är stark i vår värld... En värld där strukturellt våld i stor skala och utfört av arméer är "civiliserat" och barn och ungdomar som kastar sten mot stora militärfordon är fel och icke konstruktivt. Jag håller med, stenkastning är nog ingen särskilt effektiv metod att vinna över världens nästa största militära kraft med. Men är det verkligen oförståeligt att människor, och framförallt unga människor, vill uttrycka sin vrede och vanmakt över att leva under fängelseliknande omständigheter och i ständigt förtryck? Är det ett brutalt tillvägagångssätt i jämförelse med militära invasioner och skarpa skott mot barn, kvinnor och män i en hel stad? Om och om igen, överallt. Jag tycker inte det, bara att vara här några dagar bland det palestinska folket har fått mig övertygad om att de själva är kapabla att välja ett klokt sätt att göra motstånd på - bara de får utrymmet att göra just det. Välja. I stället har jag frågat mig vad som är viktigast, och vad som mest av allt kommer att förhindra våld, från båda sidor? Det som allra mest kommer att minska våld är inte en mur som hela tiden byggs så att lite mindre mark hamnar på den palestinska sidan, och lite mer på den israeliska, under förevändningen att den behövs av säkerhetsskäl. Det viktigaste är att genom att stödja och aktivt delta i ickevåldsligt palestinskt motstånd, samt engagera och upplysa resten av världen om vad som verkligen händer, vad ockupationen verkligen innebär och tvinga Israel att lämna de nu ockuperade palestinska territorierna. På riktigt. Ingen vapenvila med fortsatt bosättande, ingen fred där man lider i "lugn och ro" i en stad som kontrolleras som ett fängelse. Nej, ett fritt Palestina. Det är vad jag försöker göra en liten del av just nu. Och jag är stolt över att göra det i en rörelse där man vågar säga sanningen och gå ett steg längre i solidaritet med det palestinska folket än att bara prata om solidaritet. Samtidigt ser jag det som en förutsättning att andra grupper arbetar på andra sätt och med andra principer, så länge de använder ickevåld. Vi behöver använda oss av hela skalan. Hoppas att jag tycker likadant om ett tag, kan utan tvekan lova att jag kommer att ifrågasätta mina egna funderingar regelbundet. Men just nu alltså; glad och stolt.

Kan också berätta för en faders vetskap att vi har det bra i Nilin; egen tvättmaskin, tv, dator med internet och trevlig gemenskap. Just nu lagar en fransman mat till alla oss andra nio som bor här, luktar jättegott. I Palestina är männen både odugliga i och (anledningen, kanske, eller inte) portade från köket, vilket föranlett ISM-lägenheterna att ha regeln "männen hör hemma i köket". Bra tycker jag. Och gott.

Idag har jag jobbat på fältet för första gången. Och överlevde, som du märker. Men hinner inte skriva mer just nu, så jag berättar om mina första dagar som ismare när jag får möjlighet att skriva igen.

Kram.