Världsrekord.

I söndags hämtade jag och Mohannad det slutgiltiga tillståndet från Ministry of health. Precis som utlovat blev det totalt sett färdigt på rekordtid. För att nå dit har vi samlat ihop ett etiskt tillstånd från universitetets etiska kommitté, ett rekommendationsbrev från deras president, ett rekommendationsbrev från Ministry och health, samt signaturer från de sju kommittémedlemmarna på AlBashir. När allt detta skickats tillbaka till Ministry of Health satte de sin sista stämpel och vi skålade i te på det lilla kontoret. Jag blev hånad för att jag inte kan svepa skållhett te som en riktig Jordanier men i övrigt tror jag att jag skötte mig bra. Jordanier gör allting snabbt och är alltid på väg någonstans. Därav svepandet.

Söndagar är första dagen på veckan här, eftersom helgen börjar torsdag kväll. Så började alltså min sista vecka här i Amman, med världsrekordet. Nu är det torsdag och jag har intervjuat totalt tolv sjuksköterskor. Det har varit spännande, svårt, frustrerande, ibland himla trevligt och ibland ledsamt. Vad de berättar för mig är lika spretigt som min upplevelse har varit varierad, vilket bådar illa för analysen... Men nu är det färdigt. Den delen i alla fall. Jag har transkriberat alla tolv intervjuerna och fått hemska blixtar som plötsligt skär genom huvudet varje gång. Det är en oerhört plågsam process. Transkriberandet alltså. Är säker på att jag har fått minst två mini-strokes under tiden. Jag har även ätit tabouleh så mycket att jag lyckats bita sönder flera av mina tänder eftersom jag är rookie på bulgur och inte fattar att en måste kolla efter grus. Men bara lite. Tänderna alltså. Någon bulgur blir det nog inte på ett tag när jag kommit hem.

Jag har letat i en och en halv vecka efter vykort att skicka till min far och upptäckte i slutändan att postkontoret och den enda kiosk som säljer vykort ligger mitt emot varandra på den sidogata som jag går på allra mest, nästan varje dag. Typiskt mig att missa det. Jag gillar gatan för att den löper över en kulle, mellan universitetet och min gata, och för att den är full av liv utan att bli lika högljudd och dammig som den sex-filiga gatan jag bor på. Det är också en väldigt manligt kodad gata. Den är fylld av butiker med biltillbehör, köttaffärer och frisörsalonger som bara är för män. Jag ser nästan aldrig någon annan jag läser som kvinna när jag går där. Så det har blivit min lilla act of rebellion, att gå där ofta. Fast mest är det förstås bara jobbigt för mig; det tutas och ropas konstant. Min tinnitus mår inte så bra i ljudnivån i den här staden så jag är extra ljudkänslig och rycker till varje gång någon tutar medan de kör förbi bakifrån. Det vill säga var trettionde sekund. Jag har under den här månaden i Amman utvecklat en skamkänsla inför min kropp som jag inte känt sedan yngre tonåren. Att ses som smutsig och tilltalade samtidigt är oerhört förvirrande. När det är fredag eftermiddag och alla varit i Moskén är det ingen av männen som sträcker ut handen för att hälsa. Men när jag tvättar i hotellets maskin och ber att få hänga upp mina underkläder själv blir jag ignorerad och ändå är det jag som känner mig generad. Jag är akut medveten om ifall jag dragit igen gardinerna ordentligt, skulle aldrig få för mig att byta om ifall det gick att se in i mitt rum. Har en sådan stark känsla av att det hade varit fel - mitt fel. Jag vill påpeka att detta är en kvinnosyn som baseras på de patriarkala strukturer som finns, i princip, i hela världen. Men för mig som ensam kvinna med avvikande utseende, blir det mer påtagligt för mig här än hemma. Så jag längtar efter att bli granskad i smyg. Eftersom jag vet att det ännu är för mycket begärt att önska sig att få slippa det helt.

Jag har också blivit bannad för att jag inte är muslim, eller åtminstone ber, av en taxichaufför som körde mig till sjukhuset vid det största Palestinska flyktinglägret. Vi hade därefter en lång (bilköer) och givande filosofisk diskussion kring vad som gör en till en god människa. Båda blandade arabiska och engelska efter bästa förmåga. Taxichaufförer är alltid dom som är bäst att diskutera sådana viktiga saker med. Kanske är det för att dom hinner tänka mycket medan de kör. Eller för att de träffar så många människor. Flera andra har istället fokuserat på att lära mig arabiska, med lexikon (mobilen) i handen, vända mot mig (som traditionsenligt satt mig i baksätet eftersom jag är en ensam kvinna) istället för mot vägen. Där sitter jag, akut medveten om att jag är utan bälte (det är alltid fastklämt bakom sätet) och försöker rabbla verbböjningar och hålla koll på trafiken samtidigt.

Jag har njutit av mina långa, ensamma dagar och påföljande produktivitet. Kvällssolen är mjuk och luften är ljummen när jag tar dagens sista promenad. På bakgatorna kvittrar fåglar och det växer olivträd och fikonträd i trädgårdarna. Barn leker. Och jag befinner mig mitt i ett samhälle som har så mycket att kämpa med, men som trots det på något sätt typ fungerar. Ungefär som Sverige typ fungerar, känns det som. Och det ger så mycket i form av perspektiv. Vad jag vill säga är att allt detta tillsammans med det som jag inte vill säga eller inte kommer att tänka på just nu, är upplevelsen av att... Uppleva. Hemma så bara lever jag. Och det jag också har upplevt så starkt här, är att jag har ett fantastiskt liv hemma, som jag längtar hem till. Även om jag de senaste åren visserligen kunnat njuta allt mer av det livet så blir även tacksamheten mycket tydligare i upplevandet än i levandet.

Det är nästan tio år sedan jag skrev de första inläggen från Västbanken. Var jag än skriver, så hoppas jag att jag fortfarande upplever om tio år till. Kanske har jag då lärt mig att göra det hemma också.

Långfredag.

Insåg att alla mina dagar här varit långa de senaste veckorna... Har inte tagit ledigt en enda kväll sedan den första helgen, när jag var sjuk. Så nu blir det filmkväll!

Men först en uppdatering:
I söndags fick jag beskedet att det skulle dröja minst till igår (torsdag) innan jag kunde börja intervjua, för plötsligt spelade det roll att jag inte fått det sista tillståndet än (från allmänsjukhuset, AlBashir). Jag föreslog då att Plan B kanske ändå var aktuell (att träffa Dr A's masterstudenter som jobbar med Syriska flyktingar) och undrade om han trodde att jag kunde träffa någon av dem innan torsdag i alla fall. Jag hade dessutom mer och mer insett att det är omöjligt att helt separera de båda grupperna (Palestinier och Syrier) när det gäller den forskning jag använder för att beskriva situationen i Jordanien i uppsatsens bakgrund. Så jag kände, mer än tidigare, att det kanske kunde fungera att indirekt rikta sig mot båda grupperna ändå. Trots att de uppebart har väldigt olika förutsättningar - Palestinierna är ju i olika grad etablerade i Jordanien eftersom de flesta bott här i flera generationer, medan Syrierna upplever sin Nakbeh nu.

Nåväl. Jag vet fortfarande inte rikigt vad som hände eller varför men plötsligt hade professorn både bokat in två intervjuer på intensivvårdsavdelningen på AlBashir redan dagen efter, och intervjuer med två av sina masterstudenter på onsdagen. Allt eller inget, när det gäller den gode Dr A...

Bara att tacka och ta emot, så jag åkte dit. Var rätt så avskräckt efter den första intervjun! Träffade en jättegullig sjuksköterska med hur mycket erfarenhet som helst men som bara kunde dom svåra engelska orden och inga av de där ack så viktiga bindande orden som ska in däremellan, vilket gjorde det mesta hon sa mycket svårbegripligt (lite bättre när jag spelar upp det med hörlurar i och på 0,5xden normala hastigheten, tack och lov). Dessutom satt vi i ett pyttelitet omklädningsrum med en rinnande toalett bakom mig och en dörr som släppte in (och ut) allt ljud på den andra sidan. Då och då ringde det i hennes telefon och sjuksköterskestudenter kom och gick under tiden. Ja, och så jobbade hon ju egentligen. Inte direkt ultimata förutsättningar för en intervju. Men så är det här - mina önskemål om att få göra detta på andra sätt slås ständigt undan, säkert med goda skäl många gånger. Det är inte så det går till. Mitt sätt vore krångligare för dem. Och det får jag försöka anpassa mig till, såklart. Så har det fortsatt - högt och lågt på intervjuerna och ständigt denna upplevelse av att mina intervjuobjekt har gått ifrån jobbet eller lektioner för att någon överordnad har sagt till dem att göra det, för min skull. Trots detta har alla verkat genuint villiga att i den mån de kan, berätta hur de tänker kring mina frågor. Och jag lär mig jättemycket varje gång - men våndas ändå när jag väl ska transkribera och hör hur jag missar viktiga trådar och envetet följer upp andra. Börjar förstå vad författarna till min intervjubok menar med att intervjuandet är ett hantverk. Jag minns ju att det var svårt när vi samlade data till C-uppsatsen också, men då var åtminstone alla dessa yttre omständigheter optimala. Nu är det...jävligt svårt. Jag pendlar mellan att tycka att det jag gör är viktigt och värdefullt och att känna mig som en idiot som sitter och intervjuar folk på ett språk de knappt behärskar bara för att jag inte alls behärskar deras, om ämnen som uppenbarligen är alldeles för komplexa för att fånga i en D-uppsats. Jag har nu gjort 6 intervjuer och hoppas få ihop lika många till innan jag åker hem nästa lördag.

Det sista tillståndet, från sjukhuset, är inte färdigt än men de säger att det blir det inom de närmaste dagarna. Tydligen var det bara en formalitet ändå.

Så jag gör mina intervjuer och skriver på min uppsats. För varje artikel jag hittar som svarar på en fråga jag har, kommer jag på tre nya frågor och hittar tre nya artiklar i den första artikelns referenslista... Och så lyssnar jag på mina intervjuer tills jag får huvudvärk; det tar otroligt lång tid att transkribera. Om jag är rätt person att göra detta eller om jag gör det på rätt sätt, tvivlar jag ofta på. Men jag är säker på att det är viktigt. Så jag tar en promenad, gör mina plankor medan AlJazeera English går på tv:n, tittar på ett serieavsnitt eller häller upp lite mer te, och fortsätter. 

Ministry of Health.

Insikten: Dr Ayman (som han uteslutande kallas av masterstudenterna, så jag följer deras lead nu) är verkligen mirakelarbetare! Problemet är att han inte förklarar på förhand hur komplicerad processen är, så för en nyanländ superorganiserad svensk student uppfattas miraklen som kaos :) Insikten förklarar också varför han blir något förnärmad över sagda svenska students oro över att allt verkar hänga i luften och det enda som sägs för att lugna är "detta brukar ta flera månader men nu ska vi göra det på två veckor"... Men - han fixar ju allt! Snarare: "frivilliganmäler" en fantastisk masterstudent som fixar allt.

Idag har jag och psykiatri-masterstudenten Mohannad träffat himla trevliga tjänstepersoner på Ministry of Health! Jag hade med mig tusen olika dokument som hastigt fick fixas fram igår kväll och medan vi satt där och drack te och pratade i ca 1 timme blev min ansökan om att få tillgång till tre av deras sjukhus godkänd. Hurra, hurra!

Sedan åkte vi till det stora sjukhuset vars etiska kommitté utfärdar ett eget tillstånd - jag vet, det tycks aldrig ta slut... Detta ska tack och lov åtminstone gälla för alla tre sjukhusen.
Där var det dock tvärstopp. Tanken var att vi skulle leta upp alla åtta som sitter i kommittén och få våra signaturer på en gång men de var inte på plats och så mycket freestyling tillåter inte ens jordansk byråkrati. Mitt hjärta skönk när han sa att det tar 7-10 dagar att få tillståndet, vilket skulle lämna mig 2-5 dagar för datainsamling.

Men när vi går därifrån och jag redan har bestämt mig för att det helt enkelt får bli Plan B, med syriska flyktingar som indirekt population, säger Mohannad att när vi väl kommit såhär långt är det bara en fomalitet med det sista godkännandet. Jag kan börja intervjua på söndag om jag vill. Ska stämma av med Ayman i morgon, men jag tror säkert att det stämmer. Hurra igen!

Efter vårt byråkratiska äventyr åker jag och Mohannad till downtown Amman för te, vattenpipa och knafe (löjligt god ostdessert). Att Mohannad inte har bråttom hem gör mig lite lättad; medan vi pratat hela förmiddagen har det framkommit att han egentligen har kliniska övningar idag. Han kunde bara inte säga nej till sin professor... Men han vill gärna visa mig det bästa av sin stad och enligt honom är det "shay, shisha wa knafe." Jag berättar att Dr Ayman frågade mig första dagen om jag röker vattenpipa, när han visar mig området runt universitetet, och att jag svarade att jo det händer. Mohannad är helt förfärad över detta; "You don't tell Dr Ayman this!". Haha! Så jag lovar att inte skvallra, tar sedan några bloss med min post-förkylda hals och upplever för första gången vad folk menar med uttrycket "hosta upp lungorna". Som en äkta västerlänning som provar shisha för första gången.... Ganska pinsamt. Folket där var vänliga nog att inte låtsas om det dock.

Mohannad lovar att låta mig få revansch med vattenpipan innan jag åker hem och erbjuder skjuts var jag vill och hjälp med vad som helst medan jag är här. Han har betalat dyrt för sin grundutbildning, betalar ännu dyrare för sin specialistutbildning trots att han har ett stipendium och har två jobb för få det att gå ihop. Här tar utbildningen så lång tid som det tar för en att betala för de obligatoriska timmarna som krävs - oftast 2 till 3 år. När han ansökte hos Ministry of Health tog det en månad att få det avgörande dokumentet och nu ska han göra korta intervjuer med drygt 120 patienter med schizofreni-diagnos. Han har bara rest utanför Jordanien en gång i sitt liv, och är stressad över att som fellow 88a fylla trettio nästa år eftersom han inte haft tid att träffa en partner än och börjar anses vara lite för gammal. Jag har studerat gratis, rest mycket och betalar varje månad obekymrat av mina CSN-lån via autogiro. Nu får jag heltidslön för att specialisera mig och här får jag särskilda förmåner för att hinna genomföra ett tremånadersprojekt på fyra veckor. Ofta är det med viss ambivalens jag inser att i mina försök att bidra med något gott för allt jag fått gratis i livet, gör jag det fortfarande med alla mina privilegier intakta. Bör jag hålla mig hemma och fokusera på någon av alla de orättvisor som finns där? Borde jag vara mer tacksam? Hur mycket idioti täcker egentligen goda intentioner? Jag vet inte. Men det var en bra dag och jag glädjer mig över det.

Mohannad och knafe.

Angående "Plan B" vill jag förtydliga att det inte bara är min Palestina-passion som ligger till grund för detta projekt. Jag ville uppmärksamma människor på flykt i allmänhet. Det syriska folket är absolut i kris och det hade varit en ära att få skildra deras situation genom deras vårdare. Detta var också det jag önskade från början men då fick jag informationen att detta inte skulle gå att ordna och därför byggdes projektet kring den palestinska populationen istället. Eftersom jag är här med ett stipendium som bygger på den projektplanen vore det svårt att ändra på det nu; ännu mer eftersom jag redan fått lämna flyktinglägret som plats för intervjuerna och istället kommer besöka allmäna sjukhus. Men särskilt idag vill jag vara tydlig med att syriernas situation inte nog kan framhållas.

Tamra hotel.

Första veckan är snart till ända, jag har mest bekantat mig med staden, mitt projekt och - 

Tamra hotel. 

Eller? Redan på väg hit blev jag osäker, när både Ayman (jordanska handledaren) och taxichauffören som körde mig hit verkade säga "Tamara" istället. Blev ett tag lite osäker på om jag skulle hamna rätt. Eller ha bokat på fel ställe. Väl på hotellet så har jag hört både Tamra och Tamara. Kom så småningom till slutsatsen att detta nog är för att att på arabiska är det vanligt att ett ord har korta vokaler som uttalas men inte skrivs ut, för alla förväntas veta att de finns där. Därav det lilla extra a-et som för mig blev ett helt annat namn men här hanteras lite mer godtyckligt. 
Kul, tyckte språknörden :)

Men vad det än heter är det ett bra ställe att bo på! Jag har gångavstånd till universitetet och bor längs med en stora gata som har både restauranger och matbutiker. 

Rummet är slitet men inte dåligt på något sätt och jag har allt jag behöver här. Spisen tog några dagar att komma underfund med; den går bara att stänga av genom att den hemmagjorda kontakten dras ur - vilket medför att för att sätta igång den sätter jag i sladden. Men plattornas värme följer inte ett mönster jag har lyckats urskilja, det enda jag vet är att den stora alltid blir varmare än den lilla och att siffrorna hittills inte ger mig någon ledtråd om hur varmt det kommer bli... Men mat har det blivit! Idag har jag handlat kokosmjölk och curry på den stora matmarknaden så i helgen blir det currygryta. Hittade även vegetariska kobe som var jättegoda. 

I övrigt är vegoutbudet i stan mest falafel. Har besökt samtliga hamburgerställen inklusive både McDonalds som jag inte satt en fot i på minst tio år, och Burger King, men ingenstans har de vegetariska burgare. Falafelsandwich från nåt av alla ställen vid universitetet är väldigt gott, så jag klagar inte! Äter ju alldeles för mycket ersättningsprodukter hemma så får väl passa på med bönor och linser nu. 

På hotell-temat fick jag ett väldigt roligt meddelande från en av receptionisterna i onsdags. Han var den som jobbade när jag ringde för att boka i januari och eftersom vi båda verkade känna oss osäkra på om vi gjort oss helt förstådda så bad jag om bekräftelse via mail och bokstaverade mitt namn. Han började istället skriva från ett konto som hette Tamra Hotel, på What's App. Bekräftade så min bokning. När jag en vecka innan jag åkte skrev för att för säkerhets skull få en sista bekräftelse så att jag stod kvar i loggboken, fick jag inget svar. Jag ringde efter ytterligare ett par dagar och fick då ett hyfsat säkert ja från den som jobbade då... Och rummet väntade ju på mig när jag kom! 
Men i onsdags dök det här meddelandet upp: 

"Hi, Miss Maya. I apologize for not answering because I no longer use this.
Welcome and easy in the process and I hope you get your admiration."

Haha! Så fint.

Annars har jag som sagt ägnat tid åt att bekanta mig med staden. Har triangulerat in hotellet nu, vilket förstås inte var helt lätt eftersom jag är hopplös när det gäller riktningar. Men många långa promenader har det blivit och vädret är verkligen helt underbart. Träden här är lite kinkiga jämfört med hemma; 20-25 grader räcker visst inte för att alla ska ha slagit ut men de är på gång. Jag gläds åt olivlunden (dock inhägnad) som finns i anslutning till universitetet. Och åt havren som växer bredvid trottoaren på vägen dit. Staden känns oändligt stor. I helgen eller under nästa vecka hoppas jag hinna besöka något grönområde.

När jag är på hotellet har jag kommit in i en rutin jag kallar "plugga-netflix-plankan". En planka för varje serieavsnitt och ett serieavsnitt för varje färdig uppgift på min plugglista :) Kan varmt rekommendera Grace&Frankie som är den enda serien jag vet med två äldre kvinnor i huvudrollerna. Sedan att den är amerikansk och stundtals hysterisk och att de båda ser fräschare ut än jag... Den har hjärta! Har även kollat färdigt på serien Easy som består av fristående korta avsnitt om olika relationer, den tycker jag verkligen är grym på riktigt.

På uppsatsfronten har det klarnat lite vart efter. Det har framkommit många för mig obekanta aspekter av tid, kultur och byråkrati som jag nu måste förhålla mig till. Men det är ju poängen med att resa iväg! Jag är också medveten om att det för det mesta inte flyter på av sig själv hemma heller. 
Hur som; på söndag ska vi förhoppningsvis få någon sorts rekommendation från universitetet, så att vi kan åka till Ministry of Health och ansöka om tillstånd för att få tillgång till vissa allmäna sjukhus som de driver i anslutning till palestinska flyktingläger. Det är dit invånarna i lägret går när de behöver mer avancerad vård än vad som finns på FN-klinikerna i lägret. Det har varit många turer kring detta men slutligen står det klart att vi inte skulle hinna få tillstånd från UNRWA för att göra studien inuti flyktinglägret, men att det dessutom där inte bedrivs den typ av vård som krävs för att jag ska ha hållit mig inom min profession, som det kallas. Men intervjuer ska det bli! Hoppas jag. Nu finns det en plan i alla fall och jag har en aning om vad som händer. Ayman trollar verkligen för att få detta att ske för min skull; vanligtvis tar godkännande av även en sådan här ansökan rätt lång tid - minst en till två månader för hans studenter. Men han säger att den ska kunna bli godkänd under nästa vecka så jag försöker tro på att det är så.

Ha en superfin helg, allihop!

Att resa, lära och svära.

Att ha arabiskalektion, online, via Falun, på svensk tid, i Jordanien...?!

"Mr Pizza", "Be Careful!! Hamburgers" "Cofe Place" och andra uppfinningsrika, roligare sätt att använda det engelska språket på, som påminner mig så mycket om västbanken <3 span="">

Att frysa inomhus fast det är 20 grader varmt ute. 

Tutande bilar, shebabs som tjoar efter en. Påminner mig tyvärr också mycket om västbanken........

Att bonda med sin jordanska handledare över att han är från AlKhalil (Hebron), bli ombedd att dock ligga lågt bland andra med Palestina-Passionen pga politisk dynamit även här, och sedan ändå bli presenterad som Khalilia för alla på hela universitetet.

Hummos, foul, bröd, falafel!

Att upptäcka att den jordanska handledaren precis som du misstänkt inte har läst ett enda av dina mail med information/frågor om allt du tycker är viktigt inför datainsamlingen och att hans "Don't worry, it's gonna be fine"-svar mer är en uppriktig önskan än verklighet.

Böneutropen. Det här är också västbanksnostalgi. Vill att Högsbo Moské ska börja ropa ut sina en dag i veckan i alla fall! Jag lyssnar ju på kyrkklockorna varje helg, och det är inte alls lika stämningsfullt i min mening.

Att gå in i en klädaffär och upptäcka att det inte finns någon där. Någon som sitter utanför en affär på andra sidan gatan verkar hålla lite koll. Märklig känsla att gå runt där inne helt själv!

 Glömde trimmern och har nu spanat frisörsalonger hela dagen för att försöka avgöra om det är ett ställe där jag skulle kunna övertala dem att fixa min mohawk om nån vecka när det blivit alldeles för långt... Kan bli ett knepigt projekt. Ser ju att typ alla frisörsalonger vänder sig till män. Och inser att jag aldrig reflekterat över var kvinnor i ett samhälle där de flesta av dem inte visar sitt hår offentligt klipper sig? Satsar nog på någon av salongerna som ligger nära universitetet :) 

Att få reda på att UNRWA dröjt tre månader med att ge den betydligt bättre ansedda handledaren sitt godkännande för studie i det palestinska flyktinglägret. Dessutom har de nekat mig att få ansöka i förväg. Samtidigt finns möjligheter att istället komma till en akutmottagning för syriska flyktingar, vilket var strävan från början men då lät det omöjligt. Fast nu har jag gjort ett helt bakgrundsarbete utifrån den palestinska populationen. Men det går nog att väva in i arbetet om jag behöver ändra linje. Kanske ordnar det sig ändå... Inshallah. 

Stay tuned.

Jordanien

Marhaba!

Ja, tiden går men jag återkommer till min reseblogg med några års mellanrum. Fint det.

Jordanien. Vad gör jag här?

Jo, kamrater... Jag är nu inne på den sista delkursen på specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot intensivvård (mmm, försök säga det lite snabbt!), det vill säga min magisteruppsats. I höstas började jag undersöka möjligheten att återupprepa den fantastiska upplevelsen av utlandspraktik, men landade i att jag hellre ville samla in data till min uppsats annorstädes i det här fallet. Jag visste från början att jag ville knyta ihop det akuta flyktingsituationen i världen med min önskan att så småningom få åka någonstans dit inte så många vill eller kan åka. Alltså; hur är det att arbeta i ett flyktingläger, som sjuksköterska? Men när jag lyfte den globala flyktingkrisen som mitt intresseområde uppdagades snart möjligheten att återknyta till den grupp vars kamp föranledde min sjuksköterskekarriär; palestinier! Det finns nämligen ett etablerat samarbete med University of Jordan, i Amman. Och i Jordanien finns många palestinska flyktingar, inklusive stora flyktingläger.

Här nedanför följer utdrag ur min projektplan, för den som är intresserad av mina utgångspunkter och frågeställningar.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Inledning

Relaterat till den stora mängden människor som de senaste åren drivits på flykt i världen på grund av väpnade konflikter (1), finns det uppenbar problematik på många nivåer. Den så kallade ”flyktingkrisen” är inte bara en personlig katastrof för de som flyr, utan påverkar också i hög grad de länder som angränsar till konfliktområdet. Många länder påverkas av följderna av världens konflikter, men i vilken grad varierar stort. Ofta är det andra utvecklingsländer som tar emot flest människor på flykt, alltså de länder som egentligen har sämst förutsättningar (2). När ett land inte lyckas husera de som flytt bildas det ofta stora flyktingläger. Ibland blir de lägren permanenta; tälten byts gradvis ut till enkla byggnader; skolor och sjukhus byggs upp inne i lägret. Forskning visar att invånarna i sådana här permanenta flyktingläger har försvårande livsvillkor jämfört med landets övriga befolkning (3). Deras sjunkande utbildningsgrad, låga sociala status, ohälsa och begränsade tillgång till sjukvård är stora problemområden vars effekter behöver utforskas ytterligare (4). Världens pågående konflikter har lett till att ännu fler flyktingläger har upprättats i världen de senaste åren och en del av dem riskerar att bli permanenta. Oavsett om detta kan hända i Sverige eller inte, torde dessa frågor vara viktiga för den svenska regeringen lika väl som det svenska folket; Sverige är en engagerad medlem i Förenta nationerna och donerar en relativt stor del av sitt BNP som bistånd.

En folkgrupp som haft flyktingstatus sedan många år är de palestiner som flydde sitt hemland när staten Israel bildades år 1948, eller i samband med kriget som utbröt 1967. De finns utspridda över hela världen men många bor i flyktingläger i grannländerna. Dessa, numera permanenta flyktingläger utgör därför en möjlighet att dra lärdomar inför de utmaningar som världen i stort och därmed även Sverige står inför framöver. Denna uppsats avser därför undersöka hur det är att arbeta med avancerad omvårdnad i ett sådant läger, ur sjuksköterskornas perspektiv. Vilka hinder finns? Vilken upplevelse av flyktingarnas särskilda situation och utsatthet har sjuksköterskorna?

BAKGRUND

”Flyktingkrisen”

Det finns idag fler människor i världen som är på flykt undan en konflikt än någon gång sedan andra världskriget (1). Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR (5) fanns det år 2015 över 65 miljoner människor i världen som var i behov av hjälp på grund av att de tvingats fly sina hem. Av dessa var 40 miljoner så kallade internflyktingar i sitt hemland, 21 miljoner på flykt utanför sitt hemland och 3 miljoner var asylsökande. Ungefär 12,5 miljoner människor hade blivit flyktingar bara under det året. Syrien stod för den största andelen av den siffran och det största mottagandet stod Turkiet, Pakistan, Libanon, Iran, Etiopien och Jordanien för i den ordningen. Den eskalerande konfliktsituationen innebär att en stor mängd männsikor har drivits på flykt även under år 2016, vilket förutspår en ytterligare ansträngd humanitär situation under det kommande året.

Fattiga länder tar emot så mycket som 86 % av världens flyktingar (2, 6). Därför är de mottagande länderna beroende av hjälp från internationella organisationer för att kunna ebjuda basal sjukvård till de som flytt. Detta är naturligtvis en problematisk ekvation att få ihop, med tanke på att världens länder lägger långt mycket mer resurser på konflikterna som orsakar flyktingströmmarna, än på bistånd till de som är i nöd (7, 8).  Alla flyktingar skyddas dock i teorin av internationell rätt och ansvaret för att skapa finansering och organisera hjälpen så att de ska få det stöd de behöver i form av mat, logi eller sjukvård har FN:s flyktingorgan (UNHCR).  

Konflikten i Syren har drabbat ytterligare en folkgrupp särskilt hårt, nämligen de palestinska flyktingar som nu kan sägas ha dubbelt flyktingskap. De har på grund av konflikten tvingats fly från de hem deras familjer byggt upp efter att de flydde sitt hemland i samband med kriget mot Israel år 1967, eller ännu tidigare, när staten Israel bildades 1948. De palestinier som bott i Syrien och nu flyr in i Jordanien kan inte göra detta på ett lagligt vis (9), därför måste de gömma sig så snart de tagit sig över gränsen. Som för alla gömda flyktingar utgör detta en stor barriär när det gäller åtkomst till sjukvård.

Ett annat exempel på hur det i praktiken inte alltid är så att internationell rätt räcker för att flyktingar skall få den sjukvård de behöver har läkare utan gränser (10) beskrivit i en rapport om syriska flyktingar i Libanon. Där konstateras att behandlingen av kroniska sjukdomar som astma, hypertoni och diabetes är mycket begränsad på grund av de kostnader för läkemedel som krävs vid dessa tillstånd. Det finns även flertalet barriärer mot sjukhusbesök för akuta besvär. Dessa förhållanden kan rimligtvis till stor del överföras på den palestinska populationen, relaterat till deras flyktingstatus, i både Libanon och angränsande länder med liknande förutsättningar. Detta antagande styrks av liknande fynd från en studie om kroniskt sjuka syriska flyktingar i Jordaninen (1).

Flyktingkrisens effekter i Jordanien

Jordanien är ett av de länder som inte skrev under FN:s flyktingkonvention 1951, men har historiskt sett gett flyktingar tillgång till gratis vård och skola. Efter de senaste årens flyktingströmmar har dock infrastrukturen i landet påverkats så mycket att det nu rapporteras om en nationellt försämrad kvalitet på skola och sjukvård, högre hyror och arbetslöshet (11).

Organisationen Läkare utan gränser (12) motiverar sitt arbete i Jordanien med att det i regionen pågår väpnad konflikt samt råder brist på flyktingsjukvård. Jordanien är också ett av de länder som tagit emot flest syriska flyktingar sedan de pågående stridigheterna utbröt; fler än 600 000 individer har registerats de senaste åren. Under 2014 infördes avgifter för flyktingar som vill söka vård på allmäna sjukhus i landet, något som enligt Amnesty (13) har utgjort ett stort hinder för just denna folkgrupp men som berör alla med flyktingstatus. Avgiften har inneburit att flyktingar nu får betala en summa motsvarande den som jordanier utan försäkring betalar vid sjukhusbesök (14). I Jordanien krävs det dessutom särskild dokumentering för att landets flyktingar skall ha rätt till sjukvård över huvud taget (13). 

Det finns ungefär två miljoner palestinska flyktingar i landet och de flesta har beviljats medborgarskap (15), vilket ger dem samma tillgång till sjukvård som andra jordanier. Det är dock viktigt att komma ihåg att sjukvård inte är gratis för någon, utan kräver sjukförsäkring. Endast hälften av alla de palestinier med jordanskt medborgaskap som bor i permanenta flyktingläger har detta (16). De palestinska flyktingar som inte är jordanska medborgare möter därför barriärer när det gäller tillgången till sjukvård vilket gör dem till en extra utsatt grupp.

Baqa’a refugee camp

Baqa’a var ett av de sex läger som år 1968 fick etableras akut för de palestinier som flydde nuvarande Gaza och Västbanken efter det så kallade ”Arab-Israeliska kriget” år 1967 (17).  Flyktinglägret, beläget ca 20 kilometer norr om huvudstaden Amman, är det största i Jordanien. Från början innefattade lägret 5000 tält utspridda över 1,4 kvadratkilometer och var avsett för 26 000 flyktingar. UNRWA bytte gradvis ut tälten mot mer väderbeständiga konstruktioner, vilket blev nödvändigt eftersom vintrarna i Jordanien kan vara stränga. De flesta av lägrets invånare har sedan dess byggt upp betongbyggnader att leva i permanent. I Baqa’a finns nu drygt 104 000 registrerade flyktingar. Infrastrukturen bygger på 16 skolor, ett kvinnocenter, ett center för distribuering av livsmedel, två hälsocenter och ett rehabiliteringscenter. Dessa drivs av både UNRWA och det jordanska samhället. De största problemområden som hjälporganisationen framhåller är fattigdomen, den sjunkande utbildningsgraden, behovet av säkrare bostäder, hög arbetslöshet, hög förekomst av äktenskap mellan släktingar samt tidiga giftermål och en ökad frekvens av skilsmässor. Sådana levnadsvillkor har en påvisad koppling till ökad fysisk och psykisk ohälsa (4, 18). Dessvärre förhindrar den utbredda fattigdomen tillgång till mer avancerad sjukvård än den som erbjuds i lägret, på grund av redan nämnda byråkratiska och ekonomiska barriärer som denna grupp möter i det jordanska samhället. En studie (14) inkluderandes 15 hushåll i Baqa’a kom fram till att de flesta av familjerna hellre vände sig till privata läkare och apotek än till UNRWA:s kliniker. Ytterligare ett fynd var att 80 % av hushållen uppvisade inkorrekt användning av mediciner, framförallt i form av överanvändning av antibiotika och brist på användning av mediciner mot kroniska sjukdomar. Diabetiker och personer med hypertoni tenderade att ta sina förskrivna mediciner endast då de fick symptom, istället för enligt ordination. Därför är det särskilt oroande att de flesta i dessa 15 familjer inte heller sökte råd från apotekarier när de gjorde sina inköp i självmedicinerade syfte. UNRWA verkar alltså ha en ännu inte fullgjord uppgift i att nå ut med information kring mediciner till befolkningen.

En norsk rapport som sammanfattar fynden från två olika studier utförda i palestinska flyktingläger i Jordanien (16) stärker bilden av att invånarna i dessa läger är mindre nöjda med UNRWA:s tjänster jämfört både publika och privata vårdaktörer. Det framhålls dock att UNRWA alltjämt är den största vårdgivaren när det gäller primärvård. Tillgången till sjukförsäkring har ökat i denna folkgrupp ända sedan 1990-talet och idag har nästan hälften en sjukförsäkring men trots detta fastslår rapporten liksom ovan nämnda studie att problematiken kring framförallt kroniska sjukdomar är stor. En koppling mellan fattigdom, bristande utbildning och kroniska sjukdomar fastslås också. Endast 75 % av individerna med kroniska sjukdomar hade en uppföljande vårdkontakt, de flesta på ett statligt sjukhus eller hos UNRWA.  

REFERENSER

1.                   Doocy S, Lyles E, Roberton T, Akhu-Zaheya L, Oweis A, Burnham G. Prevalence and care-seeking for chronic diseases among Syrian refugees in Jordan. BMC public health. 2015;15(1):1097.

2.                   Comission E. Refugees and internally displaced persons  [updated 21/06/2016. Available from: http://ec.europa.eu/echo/what-we-do/humanitarian-aid/refugees-and-internally-displaced-persons_en.

3.                   Alduraidi H. Social determinants of health-related quality of life in Palestinian refugees in Jordan: UNIVERSITY OF CALIFORNIA, SAN FRANCISCO; 2016.

4.                   Alnsour J, Meaton J. Housing conditions in Palestinian refugee camps, Jordan. Cities. 2014;36:65-73.

5.                   agency UTUr. Global Trends Forced Displacement in 20152016. Available from: http://www.unhcr.org/576408cd7.

6.                   gränser Lu. Flyktingar och internflyktingar  [updated 8 juli 2016. Available from: https://lakareutangranser.se/vart-arbete/arbetsomraden/flyktingar-och-internflyktingar.

7.                   STOCKHOLM INTERNATIONAL PEACE RESEARCH INSTITUTE (SIPRI). SIPRI yearbook 2016, Armaments, Disarmament and International Security2016. Available from: https://www.sipri.org/sites/default/files/SIPRIYB16-Summary_SV_0.pdf.

8.                   Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI). SIPRI yearbook 2004, armaments, disarment and international security. 2004.

9.                   UNRWA. Syria Crisis. 2016.

10.                 Micheal Goldfard/MSF. Misery beyond the war zone: Life for Syrian refugees and displaced populations in Lebanon2012. Available from: https://lakareutangranser.se/sites/default/files/feb_2013_syrian_refugees_in_lebanon.pdf.

11.                 Satchit Balsari JA, Kathleen Hamill, Jennifer Leaning. Syrian refugee crisis: when aid is not enough2015.

12.                 Läkare utan gränser. Jordanien 2015 [updated 29 juni 2016. Available from: https://lakareutangranser.se/vart-arbete/har-arbetar-vi/jordanien.

13.                 Amnesty. Jordan: Syrian refugees blocked from accessing critical health services 2016 [Available from: https://www.amnesty.org/en/latest/news/2016/03/jordan-syrian-refugees-blocked-from-accessing-critical-health-services/.

14.                 Qato DM. Use of medicines in communities of Palestinian refugees: a mixed-methods study. The Lancet [Internet]. 2013; 382:[S30 p.].

15.                 UNRWA. Where we work - Jordan 2015 [Available from: http://www.unrwa.org/where-we-work/jordan.

16.                 Tiltnes ÅA, Zhang H. The socio-economic conditions of Jordan’s Palestinian camp refugees. 2014.

17.                 UNRWA. Baqa'a refugee camp  [Available from: https://web.archive.org/web/20130914152108/http:/www.unrwa.org/etemplate.php?id=123.

18.                 Marmot M, Grip G. Statussyndromet : hur vår sociala position påverkar hälsan och livslängden. Stockholm: Natur och kultur; 2006.

Sista veckan nu.

Hejni!

Nu har jag haft mina sista praktikdagar här i Bonnie Wee Scotland. Och det var riktigt skoj! Måndagen spenderade jag på Minor Injury, tisdagen på kursen med samma namn, en lång och definitivt lärorik dag där jag bland annat upptäckte att det faktiskt är någpt fel med min vänstra axel - den som sitter ihop med nacken som varit inflammerad i ett halvt decennium nu. Ganska skoj när föreläsaren ska visa en undersökningsmetod på mig, stannar upp typ halvvägs då det tar stopp på min vänstra sida och frågar vad som står på :) Efter det bestämde han att jag skulle kallas för "One side-Maja" resten av dagen. Jaha. Men jag var faktiskt inte helt medveten om att den sidan var så kass, trodde bara att den gjorde ont inte att den funkar dåligt också. Timmen som följde på denna upptäckt användes till att gå igenom alla djupt liggande muskler som kan panga av om en går med obehandlade inflammationer i dem. Ska nog hälsa på min sjukgymnast igen när jag kommer hem...

I onsdags spenderade jag mastiga 07.30-20 på akutmottagningen på barnsjukhuset (ett helt annat sjukhus alltså) och det var himla spännande! Vi hade några ganska intensiva timmar i livräddningsrummet på morgonen, med en väldigt sjuk pojke som hade ett ovanligt långt och svårt epilepsianfall och lite annat knas pågående. Mycket tråkigt att se ett barn vara så sjukt... Kände för föräldrarna. Men det var häftigt att se teamet jobba runt omkring honom och så vitt jag vet gick det förhållandevis bra, förhoppningsvis är han hemma igen nu.Sedan var det full rulle resten av dagen, jag försökte hinna se så mycket som möjligt och tassade mellan triagering vid receptionen och olika undersökningsrum, samt till återbesökskliniken som var på eftermiddagen. Det var klart en av de mest intressanta och fartfyllda sjukhusmiljöerna jag någonsin varit i. Fullt med folk och väldigt hög ruljans förstås. Varefter dagen gick fann jag mig få allt fler uppgifter och framåt kvällen satt jag där i olika patientrum och fixade med både det ena och det andra, ensam med någons barn! Första gången under dagen som jag lyfte upp någons bebis tänkte jag "fan, jag kan tappa honom!". Det ÄR ett väldigt stort ansvar att ta hand om någons älskade, sjuka barn. Men det är skoj! Fast ganska ofta går ju själva omhändertagandet ut på att göra hemska saker mot barnen för deras eget bästa, både för att personalen har utbildning för det men också för att barnen inte ska hata sina föräldrar... Det jag oftast gjorde när jag assisterade någon annan var att hålla fast barnets huvud medan slangar eller medicin kördes ner i näsan och halsen på den lilla. Snacka om att känna sig som en bov. Oftast går föräldrarna ut medan vi gör något sådant och det är nog lika bra. När de kommer tillbaka ligger lillen där med tårarna torkade och näsan rensad på snor :)  När dagen var slut fick jag min sista signatur och sjuksköterskan jag jobbat med tyckte att jag kommit in i verksamheten ovanligt snabbt och sa att skulle höra av mig om jag ville ha ett jobb där. Det är nog det bästa omdömet en kan få som student på en praktikplats! Alltså: praktik i Skottland hösten 2012: mission accomplished!

Sedan dess har jag sovit 10-12 timmar varje natt, yogat en massa och småpysslat med saker inför de intensiva veckorna som väntar på mig där hemma.

Det som väntar nu under den sista veckan här är mer yoga, en vända till Glasgow i början på veckan för ännu mer yoga, en sväng till Dublin tillsammans med Sharleena onsdag till fredag  - och sedan måste jag klura ut hur fasen jag ska få ihop min packning till resan hem.

När jag kommer tillbaka börjar jag min praktik inom hemsjukvården direkt på måndagen, har pratat med handledaren nu och hon verkar trevlig och vettig. Två fina egenskaper! Verkar som att jag ska kunna få ihop mina 32 timmar med henne och ändå hinna med MRSA-prov, grupparbete och lag-tenta innan jag far till Värmland  på fredagen för att hälsa på min nya familjemedlem! Det kan hända att jag somnar på en soffa någonstans...ni vet, som det blir ibland...men jag ser verkligen fram emot att träffa honom! Resten av tiden fram till jul ser ungefär lika busy ut, men jag känner mig faktist inte alls stressad! Det ska bli häftigt att fixa med det sista på en tre år lång utbildning, det kommer gå asfort och sedan ska jag inte plugga på ett tag så jag tänker njuta! Jag måste säga att livet som student har varit fantastiskt bra och även om jag ser fram emot att jobba misstänker  jag att jag alltid kommer att se tillbaka på de senaste åren och tänka att fan vad bra jag hade det. Och det är ju gött att känna så.

Förmodligen kommer jag inte uppdatera mer nu så det får vara tack och hej för den här gången. Den som vill veta hur Dublin och sista veckan var får fråga mig när VI SES :) Jag gillar ändå bäst att träffas i verkligheten. Men bloggen är ett bra redskap på längre resor, helt klart. Vem vet, kanske är jag på utlandstjänst någonstans om några år och skriver här igen. Det hade varit nåt!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------


PALESTINA

Länk - Gaza under bombningarna

På palestinafronten har ju ännu en kass vapenvila upptagits, bland annat får nu Gazas fiskare åka en hel mil utanför SIN kust för att fiska upp SINA fiskar... Skämtar ni? Och varför är det ingen som svarar så när detta läggs fram som bevis på god vilja?! Rena rama Kejsarens nya kläder (a.k.a. mellanösternpolitiken). Tror ni det  finns mat, mediciner och byggmaterial till den nu ännu längre listan av byggnader som inte längre finns? Nix. 

Vill säga tre saker om videon som jag länkar till ovan: 1) Det finns textning, klicka på den lilla symbolen för textning nere till höger. 2) Titta inte om du inte vill. MEN - om du har för vana att inte titta av en eller en annan anledning: prova. Kanske kommer det göra något för dig. Jag tror personligen att vi absolut kan få en överdos av verklighet, men jag tror också att det är mycket vanligare att vi snarare underdoserar den. Och det är farligt. 3) Vid ett tillfälle när en ambulans tömmer ut en hel grupp människor den plockat upp runt om i stan ropar någon "Barnen, barnen... Filma barnen!" Det var mitt starkaste ögonblick i filmen, inte bara för det faktum att skadade barn bärs förbi, utan för att det är så uppenbart att den som ropade det ville att världen ska se att barn skadas och bli lika förtvivlad som den som ropade själv är. I mitt huvud kom en direkt respons på det, som gjorde att jag fick ont i själen: vi vet redan att barn dör. Vi har sett siffrorna. Vi bryr oss inte. 

 En dag ska kommer det svaret från "världen" att ändras. Det måste det göra. Om det kommer bli den här gången? Tveksamt. Palestinakampen är ett maraton som pågått officiellt sedan 1948... det är bara att fortsätta att springa.