Sista veckan nu.

Hejni!

Nu har jag haft mina sista praktikdagar här i Bonnie Wee Scotland. Och det var riktigt skoj! Måndagen spenderade jag på Minor Injury, tisdagen på kursen med samma namn, en lång och definitivt lärorik dag där jag bland annat upptäckte att det faktiskt är någpt fel med min vänstra axel - den som sitter ihop med nacken som varit inflammerad i ett halvt decennium nu. Ganska skoj när föreläsaren ska visa en undersökningsmetod på mig, stannar upp typ halvvägs då det tar stopp på min vänstra sida och frågar vad som står på :) Efter det bestämde han att jag skulle kallas för "One side-Maja" resten av dagen. Jaha. Men jag var faktiskt inte helt medveten om att den sidan var så kass, trodde bara att den gjorde ont inte att den funkar dåligt också. Timmen som följde på denna upptäckt användes till att gå igenom alla djupt liggande muskler som kan panga av om en går med obehandlade inflammationer i dem. Ska nog hälsa på min sjukgymnast igen när jag kommer hem...

I onsdags spenderade jag mastiga 07.30-20 på akutmottagningen på barnsjukhuset (ett helt annat sjukhus alltså) och det var himla spännande! Vi hade några ganska intensiva timmar i livräddningsrummet på morgonen, med en väldigt sjuk pojke som hade ett ovanligt långt och svårt epilepsianfall och lite annat knas pågående. Mycket tråkigt att se ett barn vara så sjukt... Kände för föräldrarna. Men det var häftigt att se teamet jobba runt omkring honom och så vitt jag vet gick det förhållandevis bra, förhoppningsvis är han hemma igen nu.Sedan var det full rulle resten av dagen, jag försökte hinna se så mycket som möjligt och tassade mellan triagering vid receptionen och olika undersökningsrum, samt till återbesökskliniken som var på eftermiddagen. Det var klart en av de mest intressanta och fartfyllda sjukhusmiljöerna jag någonsin varit i. Fullt med folk och väldigt hög ruljans förstås. Varefter dagen gick fann jag mig få allt fler uppgifter och framåt kvällen satt jag där i olika patientrum och fixade med både det ena och det andra, ensam med någons barn! Första gången under dagen som jag lyfte upp någons bebis tänkte jag "fan, jag kan tappa honom!". Det ÄR ett väldigt stort ansvar att ta hand om någons älskade, sjuka barn. Men det är skoj! Fast ganska ofta går ju själva omhändertagandet ut på att göra hemska saker mot barnen för deras eget bästa, både för att personalen har utbildning för det men också för att barnen inte ska hata sina föräldrar... Det jag oftast gjorde när jag assisterade någon annan var att hålla fast barnets huvud medan slangar eller medicin kördes ner i näsan och halsen på den lilla. Snacka om att känna sig som en bov. Oftast går föräldrarna ut medan vi gör något sådant och det är nog lika bra. När de kommer tillbaka ligger lillen där med tårarna torkade och näsan rensad på snor :)  När dagen var slut fick jag min sista signatur och sjuksköterskan jag jobbat med tyckte att jag kommit in i verksamheten ovanligt snabbt och sa att skulle höra av mig om jag ville ha ett jobb där. Det är nog det bästa omdömet en kan få som student på en praktikplats! Alltså: praktik i Skottland hösten 2012: mission accomplished!

Sedan dess har jag sovit 10-12 timmar varje natt, yogat en massa och småpysslat med saker inför de intensiva veckorna som väntar på mig där hemma.

Det som väntar nu under den sista veckan här är mer yoga, en vända till Glasgow i början på veckan för ännu mer yoga, en sväng till Dublin tillsammans med Sharleena onsdag till fredag  - och sedan måste jag klura ut hur fasen jag ska få ihop min packning till resan hem.

När jag kommer tillbaka börjar jag min praktik inom hemsjukvården direkt på måndagen, har pratat med handledaren nu och hon verkar trevlig och vettig. Två fina egenskaper! Verkar som att jag ska kunna få ihop mina 32 timmar med henne och ändå hinna med MRSA-prov, grupparbete och lag-tenta innan jag far till Värmland  på fredagen för att hälsa på min nya familjemedlem! Det kan hända att jag somnar på en soffa någonstans...ni vet, som det blir ibland...men jag ser verkligen fram emot att träffa honom! Resten av tiden fram till jul ser ungefär lika busy ut, men jag känner mig faktist inte alls stressad! Det ska bli häftigt att fixa med det sista på en tre år lång utbildning, det kommer gå asfort och sedan ska jag inte plugga på ett tag så jag tänker njuta! Jag måste säga att livet som student har varit fantastiskt bra och även om jag ser fram emot att jobba misstänker  jag att jag alltid kommer att se tillbaka på de senaste åren och tänka att fan vad bra jag hade det. Och det är ju gött att känna så.

Förmodligen kommer jag inte uppdatera mer nu så det får vara tack och hej för den här gången. Den som vill veta hur Dublin och sista veckan var får fråga mig när VI SES :) Jag gillar ändå bäst att träffas i verkligheten. Men bloggen är ett bra redskap på längre resor, helt klart. Vem vet, kanske är jag på utlandstjänst någonstans om några år och skriver här igen. Det hade varit nåt!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------


PALESTINA

Länk - Gaza under bombningarna

På palestinafronten har ju ännu en kass vapenvila upptagits, bland annat får nu Gazas fiskare åka en hel mil utanför SIN kust för att fiska upp SINA fiskar... Skämtar ni? Och varför är det ingen som svarar så när detta läggs fram som bevis på god vilja?! Rena rama Kejsarens nya kläder (a.k.a. mellanösternpolitiken). Tror ni det  finns mat, mediciner och byggmaterial till den nu ännu längre listan av byggnader som inte längre finns? Nix. 

Vill säga tre saker om videon som jag länkar till ovan: 1) Det finns textning, klicka på den lilla symbolen för textning nere till höger. 2) Titta inte om du inte vill. MEN - om du har för vana att inte titta av en eller en annan anledning: prova. Kanske kommer det göra något för dig. Jag tror personligen att vi absolut kan få en överdos av verklighet, men jag tror också att det är mycket vanligare att vi snarare underdoserar den. Och det är farligt. 3) Vid ett tillfälle när en ambulans tömmer ut en hel grupp människor den plockat upp runt om i stan ropar någon "Barnen, barnen... Filma barnen!" Det var mitt starkaste ögonblick i filmen, inte bara för det faktum att skadade barn bärs förbi, utan för att det är så uppenbart att den som ropade det ville att världen ska se att barn skadas och bli lika förtvivlad som den som ropade själv är. I mitt huvud kom en direkt respons på det, som gjorde att jag fick ont i själen: vi vet redan att barn dör. Vi har sett siffrorna. Vi bryr oss inte. 

 En dag ska kommer det svaret från "världen" att ändras. Det måste det göra. Om det kommer bli den här gången? Tveksamt. Palestinakampen är ett maraton som pågått officiellt sedan 1948... det är bara att fortsätta att springa.