Första vändan jag skrev på den här bloggen handlade allt om Palestina... Numera är jag en trött och ledsen Palestina-aktivist som inte riktigt orkar gå på möten eller demonstrationer för det känns väldigt hopplöst och gör mest så himla ont. Jag har fastnat i den väldigt oproduktiva tanken att jag bara kan göra riktig nytta om jag åker dit, och är lite arg på mig själv för att jag inte bara släpper allt och gör det. För det är så otroligt akut, hela situationen. Och jag borde vara där! Frånsett att jag är svartlistad och inte skulle komma in alltså.
Det är ett asdumt sätt att tänka, för egentligen är det bara jag som mår bättre om jag är där, det kommer inte stoppa ockupationen på något sätt - bara sätta lite plåster ovanpå. Men om jag lägger all min tid på aktivismen, inget annat, och jobbar jättehårt här hemma med att sprida kunskap och skapa opinion, det skulle förmodligen göra större skillnad i det stora hela. Så varför gör jag inte det? Ärligt talat tänker jag på det ibland. Väger för och emot. Hur bra skulle jag vara som heltidsaktivist? Även om jag är kass för att jag inte kan hålla fokus, borde jag kanske göra det ändå eftersom jag i alla fall kan tänka mig det, när det finns så få människor som skulle vilja alls? Kanske.
Men nej. Jag ska slutföra min utbildning, bli något som jag faktiskt kommer att vara bra på och trivas med att göra Och sedan ska jag klura ut något sätt att orka med alla möten och demonstrationer igen. Och hur jag kan använda mitt yrke för att göra något för Palestina. Jag har slagit in på ett annat spår nu. Jag tror verkligen att detta är det bästa jag kan göra. Även om känslorna säger annorlunda ibland.
Detta lovar jag: att aldrig glömma Palestina.
Vet ni hur många människor det finns på olika platser i världen, som fortfarande inte ens har vår låtsasfrihet? Så länge de inte är fria är inte jag det heller. Det är bara att jobba på.
Fred för fan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar