Vid rödljuset stannar jag bredvid en annan cyklist. Han vänder sig mot mig och säger hej. En lång, skäggig skotte. Jag svarar på hälsningen, han frågar om det går snabbare nu ikväll, med vinden i ryggen. Jag hör inte, måste ta hörlurarna ur öronen. Svarar att lite snabbare går det allt, jämfört med den blöta och blåsiga turen jag trampade i morse. Frågar om han har långt att cykla. Han förklarar varthän han ska men säger att han är på väg till mataffären nu först. Han har blå ögon som ler mot mig hela tiden. Jag hinner tänka att jag inte alls är så förvånad över att en annan cyklist pratar med mig i väntan på grönt ljus, inte i den här staden. Han far iväg när ljuset skiftar färg och ropar över axeln: Good luck!
Åh... Tack?
Vilken fin beskrivning av människorna i Skottland - annat än i Sverige...
SvaraRaderaI alla fall en människa i Skottland :) Men det händer ofta att de nickar eller vinkar när vi möts längs med vägarna också. Edinburgh-cyklisterna får hålla ihop helt enkelt. Det var därför jag tyckte det var så roligt att han önskade mig lycka till - det speglar lite klimatet vi cyklar runt i...
SvaraRadera