Minor Injuries!

Bästa praktiken. I morgon börjar min andra vecka på kliniken och jag kunde inte vara mer peppad på att få hänga där igen! Sjuksköterskorna är otroligt välutbildade och erfarna, min mentor är en stilig och respektingivande kvinna i 45-års åldern, hon påminner väldigt mycket om en viss moder faktiskt... Kan verkligen tänka mig att det är så jag hade upplevt en praktik med mamman om jag inte hade vetat hur flummig hon egentligen är :) Handledaren var medveten om och förberedd på att jag skulle komma dit, visade mig runt ordentligt direkt första morgonen, förklarar och visar allt hon gör och frågade mig om vilka moment jag ska göra där och om mitt bedömningsformulär innan jag ens hann ta upp det. Åh, kära strukturerade liv, välkommen tillbaka. Mitt stundtals ganska typiskt svenska hjärta känner sig mycket nöjt och lugnt med det här mentorskapet kan jag lova! Det var säkerligen nyttigt att klara sig igenom en praktik som saknade många av de strukturer som jag är van vid hemmifrån men rent pedagogiskt finns det ju tydliga fördelar med, ja - lite mer struktur. Hurra!

Handledarenn är dock helt uppenbart inte lika van vid hippisar som min egen mor, men har varit himla vänlig och ibland till och med lite nyfiken trots att jag som person förmodligen är upprörande okonventionell med min konstiga, halvrakade frisyr och mina tatueringar. Det tog henne ett par dagar innan hon verkade ha fastslagit ett totalt omdöme som ändå var godkänt, och då började hon fråga en massa om min vegetariska kost, tatueringarna och håret :) Jag tror nog att hon sett människor med dessa attribut förut, men jag fick känslan av att hon kanske inte riktigt kopplar dessa till någon som kan vara en duktig och professionell sjuksköterska. Men som sagt, jag verkar vara okej ändå och jag hade verkligen roligt under mina första tre dagar där! Den första dagen observerade och konverserade jag bara, men redan den andra dagen började hon plötsligt att be mig göra ett första utlåtande om skadorna vi såg, en utmaning jag hoppade på glatt men lite skakigt eftersom det är ett helt nytt område för mig. Dessutom ett som ligger ganska långt utanför mina kunskapsramar, då det skulle krävas att jag läste till en master eller en doktorsgrad i omvårdnad innan jag är motsvarande det som hon är, en så kallad "Nurse practitioner". Men väldigt skoj att försöka sig på! Jag håller mig ju till grunderna och berättar vad jag ser och vad min bedömning är om var skadan är lokaliserad och hur den ser ut och liknande. Vi har sett så himla mycket! Ungefär 20 patienter per dag. I korta drag är det som sagt oftast stukningar, enklare benbrott, skärsår och brännskador som hamnar hos oss, men det är så oerhört varierat ändå. Nästan var som helst på kroppen kan dessa skador vara, och vi träffar patienter från 1 år och uppåt så åldrarna varierar mycket. Det är mycket fixande med sår.  Många gånger skickar vi dem som vi efter undersökningen misstänker har benbrott på röntgenundersökningar och sedan tittar vi på bilderna och gör bedömningar. Att förstå sig på röntgenbilder är en hel vetenskap och jag är ju helt grön men min handledare förklarar noggrant varje gång vad det är vi ser och jag börjar få i alla fall ett hum om vad jag ska titta efter. Ibland sköter vi hela behandlingen hos oss och ibland ska de remitteras vidare efter att vi gjort vårt. Ungefär så går det till i korta drag. Den tredje dagen fick jag hämta in patienterna och ta deras anamnes själv, vilken jag sedan rapporterar över till handledaren innan vi går in och börjar undersökningen. Och så rengör jag härliga sår och sånt förstås. Det är ungefär så mycket jag kan göra självständigt men det gör mig ingenting, det är mer än nog att sitta med och lyssna och sedan assistera i behandlingarna. Och det är jättekladdigt och jätteskoj att sätta gips på frakturerna! Förmodligen är det inte så många av er som läser detta som spontant tycker det låter superskoj men jag är alltså nöjd och glad så nu vet ni det.

Det är detta jag ska fortsätta med den här veckan. Den tredje veckan ska jag vara vara först på kliniken på förmiddagen och resten av dagen på akutmottagningen  som ligger alldeles intill. På tisdagen får jag vara en heldag med de sjuksköterskor som utbildar sig till NPs, på kursen som heter just Minor Injuries. Efter det kommer mitt huvud förmodligen värka lite... Men det ska bli kul och jag kommer lära mig sjukt mycket, är tanken! Den tredje dagen är jag på "Royal Hopspital for Sick Children", akutmottagningen.

 Jag är generellt inget stort fan av hundar men en ska akta sig 

för att bli allt för kategorisk har jag hört! Patch är ganska 

hundaktig på alla sätt som jag tycker är så tråkiga i jämförelse

med hur katter är, och luktar hund gör han också. Men han är

 min vän! Och han trängs envist med mig om nätterna när han inte 
sover hos Sharleenas föräldrar. Och på förmiddagarna när jag

är ledig och kanske lite trött som jag var idag, vill han gärna 

ligga med huvudet på min mage och titta på serier tillsammans. 

Vi matchade varandra fint också, när jag hade mustaschtröja 

på mig. Det är mysigt att mysa tycker vi. Idag var jag trött

efter en spännande och sen natt ute i lördagsvilda Edinburgh.

När jag vilat upp mig lite tog jag med Jessica upp på Artur's

Seat. Min bästa helgtradition! Och yoga. Alltid yoga. 

Tjola!