Sista veckan nu.

Hejni!

Nu har jag haft mina sista praktikdagar här i Bonnie Wee Scotland. Och det var riktigt skoj! Måndagen spenderade jag på Minor Injury, tisdagen på kursen med samma namn, en lång och definitivt lärorik dag där jag bland annat upptäckte att det faktiskt är någpt fel med min vänstra axel - den som sitter ihop med nacken som varit inflammerad i ett halvt decennium nu. Ganska skoj när föreläsaren ska visa en undersökningsmetod på mig, stannar upp typ halvvägs då det tar stopp på min vänstra sida och frågar vad som står på :) Efter det bestämde han att jag skulle kallas för "One side-Maja" resten av dagen. Jaha. Men jag var faktiskt inte helt medveten om att den sidan var så kass, trodde bara att den gjorde ont inte att den funkar dåligt också. Timmen som följde på denna upptäckt användes till att gå igenom alla djupt liggande muskler som kan panga av om en går med obehandlade inflammationer i dem. Ska nog hälsa på min sjukgymnast igen när jag kommer hem...

I onsdags spenderade jag mastiga 07.30-20 på akutmottagningen på barnsjukhuset (ett helt annat sjukhus alltså) och det var himla spännande! Vi hade några ganska intensiva timmar i livräddningsrummet på morgonen, med en väldigt sjuk pojke som hade ett ovanligt långt och svårt epilepsianfall och lite annat knas pågående. Mycket tråkigt att se ett barn vara så sjukt... Kände för föräldrarna. Men det var häftigt att se teamet jobba runt omkring honom och så vitt jag vet gick det förhållandevis bra, förhoppningsvis är han hemma igen nu.Sedan var det full rulle resten av dagen, jag försökte hinna se så mycket som möjligt och tassade mellan triagering vid receptionen och olika undersökningsrum, samt till återbesökskliniken som var på eftermiddagen. Det var klart en av de mest intressanta och fartfyllda sjukhusmiljöerna jag någonsin varit i. Fullt med folk och väldigt hög ruljans förstås. Varefter dagen gick fann jag mig få allt fler uppgifter och framåt kvällen satt jag där i olika patientrum och fixade med både det ena och det andra, ensam med någons barn! Första gången under dagen som jag lyfte upp någons bebis tänkte jag "fan, jag kan tappa honom!". Det ÄR ett väldigt stort ansvar att ta hand om någons älskade, sjuka barn. Men det är skoj! Fast ganska ofta går ju själva omhändertagandet ut på att göra hemska saker mot barnen för deras eget bästa, både för att personalen har utbildning för det men också för att barnen inte ska hata sina föräldrar... Det jag oftast gjorde när jag assisterade någon annan var att hålla fast barnets huvud medan slangar eller medicin kördes ner i näsan och halsen på den lilla. Snacka om att känna sig som en bov. Oftast går föräldrarna ut medan vi gör något sådant och det är nog lika bra. När de kommer tillbaka ligger lillen där med tårarna torkade och näsan rensad på snor :)  När dagen var slut fick jag min sista signatur och sjuksköterskan jag jobbat med tyckte att jag kommit in i verksamheten ovanligt snabbt och sa att skulle höra av mig om jag ville ha ett jobb där. Det är nog det bästa omdömet en kan få som student på en praktikplats! Alltså: praktik i Skottland hösten 2012: mission accomplished!

Sedan dess har jag sovit 10-12 timmar varje natt, yogat en massa och småpysslat med saker inför de intensiva veckorna som väntar på mig där hemma.

Det som väntar nu under den sista veckan här är mer yoga, en vända till Glasgow i början på veckan för ännu mer yoga, en sväng till Dublin tillsammans med Sharleena onsdag till fredag  - och sedan måste jag klura ut hur fasen jag ska få ihop min packning till resan hem.

När jag kommer tillbaka börjar jag min praktik inom hemsjukvården direkt på måndagen, har pratat med handledaren nu och hon verkar trevlig och vettig. Två fina egenskaper! Verkar som att jag ska kunna få ihop mina 32 timmar med henne och ändå hinna med MRSA-prov, grupparbete och lag-tenta innan jag far till Värmland  på fredagen för att hälsa på min nya familjemedlem! Det kan hända att jag somnar på en soffa någonstans...ni vet, som det blir ibland...men jag ser verkligen fram emot att träffa honom! Resten av tiden fram till jul ser ungefär lika busy ut, men jag känner mig faktist inte alls stressad! Det ska bli häftigt att fixa med det sista på en tre år lång utbildning, det kommer gå asfort och sedan ska jag inte plugga på ett tag så jag tänker njuta! Jag måste säga att livet som student har varit fantastiskt bra och även om jag ser fram emot att jobba misstänker  jag att jag alltid kommer att se tillbaka på de senaste åren och tänka att fan vad bra jag hade det. Och det är ju gött att känna så.

Förmodligen kommer jag inte uppdatera mer nu så det får vara tack och hej för den här gången. Den som vill veta hur Dublin och sista veckan var får fråga mig när VI SES :) Jag gillar ändå bäst att träffas i verkligheten. Men bloggen är ett bra redskap på längre resor, helt klart. Vem vet, kanske är jag på utlandstjänst någonstans om några år och skriver här igen. Det hade varit nåt!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------


PALESTINA

Länk - Gaza under bombningarna

På palestinafronten har ju ännu en kass vapenvila upptagits, bland annat får nu Gazas fiskare åka en hel mil utanför SIN kust för att fiska upp SINA fiskar... Skämtar ni? Och varför är det ingen som svarar så när detta läggs fram som bevis på god vilja?! Rena rama Kejsarens nya kläder (a.k.a. mellanösternpolitiken). Tror ni det  finns mat, mediciner och byggmaterial till den nu ännu längre listan av byggnader som inte längre finns? Nix. 

Vill säga tre saker om videon som jag länkar till ovan: 1) Det finns textning, klicka på den lilla symbolen för textning nere till höger. 2) Titta inte om du inte vill. MEN - om du har för vana att inte titta av en eller en annan anledning: prova. Kanske kommer det göra något för dig. Jag tror personligen att vi absolut kan få en överdos av verklighet, men jag tror också att det är mycket vanligare att vi snarare underdoserar den. Och det är farligt. 3) Vid ett tillfälle när en ambulans tömmer ut en hel grupp människor den plockat upp runt om i stan ropar någon "Barnen, barnen... Filma barnen!" Det var mitt starkaste ögonblick i filmen, inte bara för det faktum att skadade barn bärs förbi, utan för att det är så uppenbart att den som ropade det ville att världen ska se att barn skadas och bli lika förtvivlad som den som ropade själv är. I mitt huvud kom en direkt respons på det, som gjorde att jag fick ont i själen: vi vet redan att barn dör. Vi har sett siffrorna. Vi bryr oss inte. 

 En dag ska kommer det svaret från "världen" att ändras. Det måste det göra. Om det kommer bli den här gången? Tveksamt. Palestinakampen är ett maraton som pågått officiellt sedan 1948... det är bara att fortsätta att springa.

Gaza

Första vändan jag skrev på den här bloggen handlade allt om Palestina... Numera är jag en trött och ledsen Palestina-aktivist som inte riktigt orkar gå på möten eller demonstrationer för det känns väldigt hopplöst och gör mest så himla ont. Jag har fastnat i den väldigt oproduktiva tanken att jag bara kan göra riktig nytta om jag åker dit, och är lite arg på mig själv för att jag inte bara släpper allt och gör det. För det är så otroligt akut, hela situationen. Och jag borde vara där! Frånsett att jag är svartlistad och inte skulle komma in alltså.

Det är ett asdumt sätt att tänka, för egentligen är det bara jag som mår bättre om jag är där, det kommer inte stoppa ockupationen på något sätt - bara sätta lite plåster ovanpå. Men om jag lägger all min tid på aktivismen, inget annat, och jobbar jättehårt här hemma med att sprida kunskap och skapa opinion, det skulle förmodligen göra större skillnad i det stora hela. Så varför gör jag inte det? Ärligt talat tänker jag på det ibland. Väger för och emot. Hur bra skulle jag vara som heltidsaktivist? Även om jag är kass för att jag inte kan hålla fokus, borde jag kanske göra det ändå eftersom jag i alla fall kan tänka mig det, när det finns så få människor som skulle vilja alls? Kanske.

Men nej. Jag ska slutföra min utbildning, bli något som jag faktiskt kommer att vara bra på och trivas med att göra Och sedan ska jag klura ut något sätt att orka med alla möten och demonstrationer igen. Och hur jag kan använda mitt yrke för att göra något för Palestina. Jag har slagit in på ett annat spår nu. Jag tror verkligen att detta är det bästa jag kan göra. Även om känslorna säger annorlunda ibland.

Detta lovar jag: att aldrig glömma Palestina. 

Vet ni hur många människor det finns på olika platser i världen, som fortfarande inte ens har vår låtsasfrihet? Så länge de inte är fria är inte jag det heller. Det är bara att jobba på. 

Fred för fan!

Duktig flicka.

Igår fick jag oväntat beröm från min handledare! Jag blev uppriktigt förvånad eftersom jag trodde att jag gjorde ett helt okej intryck men inte mer. Men plötsligt  sitter jag där och får höra allt möjligt prisande av min karaktär och mina kunskaper... Och efteråt när jag cyklade hem och kom på mig själv med att känna mig ganska så upprymd, förmodligen utrustad med ett stort vargagrin också, insåg jag att förutom förvånad så var jag också väldigt nöjd. 

För så här är det: även rebeller tycker om att få beröm. 

På första plats i Majans liv kommer (1) Att göra det som är rätt. I en värld som denna kommer det rebelliska inslaget som en följd därav. Ganska ofta får det mig att röra mig utanför normer och allmänhetens gillande blir offrat på vägen. Reflekterandes över detta på väg hem igår kväll insåg jag att  på en stark andraplats kommer, paradoxalt nog, (2) Att vara en Duktig Flicka.

 Om än inte lika självvalt. Men det känns ju så bra...

Kontentan: när (1) och (2) framgångsrikt kan kombineras, då känns det riktigt gött!

 ..............

(3)  Att ha roligt!

(4) Att dricka te och äta kakor!

(5) Att nästan alltid ha rätt och vara bäst. 

..............

 

 

Minor Injuries!

Bästa praktiken. I morgon börjar min andra vecka på kliniken och jag kunde inte vara mer peppad på att få hänga där igen! Sjuksköterskorna är otroligt välutbildade och erfarna, min mentor är en stilig och respektingivande kvinna i 45-års åldern, hon påminner väldigt mycket om en viss moder faktiskt... Kan verkligen tänka mig att det är så jag hade upplevt en praktik med mamman om jag inte hade vetat hur flummig hon egentligen är :) Handledaren var medveten om och förberedd på att jag skulle komma dit, visade mig runt ordentligt direkt första morgonen, förklarar och visar allt hon gör och frågade mig om vilka moment jag ska göra där och om mitt bedömningsformulär innan jag ens hann ta upp det. Åh, kära strukturerade liv, välkommen tillbaka. Mitt stundtals ganska typiskt svenska hjärta känner sig mycket nöjt och lugnt med det här mentorskapet kan jag lova! Det var säkerligen nyttigt att klara sig igenom en praktik som saknade många av de strukturer som jag är van vid hemmifrån men rent pedagogiskt finns det ju tydliga fördelar med, ja - lite mer struktur. Hurra!

Handledarenn är dock helt uppenbart inte lika van vid hippisar som min egen mor, men har varit himla vänlig och ibland till och med lite nyfiken trots att jag som person förmodligen är upprörande okonventionell med min konstiga, halvrakade frisyr och mina tatueringar. Det tog henne ett par dagar innan hon verkade ha fastslagit ett totalt omdöme som ändå var godkänt, och då började hon fråga en massa om min vegetariska kost, tatueringarna och håret :) Jag tror nog att hon sett människor med dessa attribut förut, men jag fick känslan av att hon kanske inte riktigt kopplar dessa till någon som kan vara en duktig och professionell sjuksköterska. Men som sagt, jag verkar vara okej ändå och jag hade verkligen roligt under mina första tre dagar där! Den första dagen observerade och konverserade jag bara, men redan den andra dagen började hon plötsligt att be mig göra ett första utlåtande om skadorna vi såg, en utmaning jag hoppade på glatt men lite skakigt eftersom det är ett helt nytt område för mig. Dessutom ett som ligger ganska långt utanför mina kunskapsramar, då det skulle krävas att jag läste till en master eller en doktorsgrad i omvårdnad innan jag är motsvarande det som hon är, en så kallad "Nurse practitioner". Men väldigt skoj att försöka sig på! Jag håller mig ju till grunderna och berättar vad jag ser och vad min bedömning är om var skadan är lokaliserad och hur den ser ut och liknande. Vi har sett så himla mycket! Ungefär 20 patienter per dag. I korta drag är det som sagt oftast stukningar, enklare benbrott, skärsår och brännskador som hamnar hos oss, men det är så oerhört varierat ändå. Nästan var som helst på kroppen kan dessa skador vara, och vi träffar patienter från 1 år och uppåt så åldrarna varierar mycket. Det är mycket fixande med sår.  Många gånger skickar vi dem som vi efter undersökningen misstänker har benbrott på röntgenundersökningar och sedan tittar vi på bilderna och gör bedömningar. Att förstå sig på röntgenbilder är en hel vetenskap och jag är ju helt grön men min handledare förklarar noggrant varje gång vad det är vi ser och jag börjar få i alla fall ett hum om vad jag ska titta efter. Ibland sköter vi hela behandlingen hos oss och ibland ska de remitteras vidare efter att vi gjort vårt. Ungefär så går det till i korta drag. Den tredje dagen fick jag hämta in patienterna och ta deras anamnes själv, vilken jag sedan rapporterar över till handledaren innan vi går in och börjar undersökningen. Och så rengör jag härliga sår och sånt förstås. Det är ungefär så mycket jag kan göra självständigt men det gör mig ingenting, det är mer än nog att sitta med och lyssna och sedan assistera i behandlingarna. Och det är jättekladdigt och jätteskoj att sätta gips på frakturerna! Förmodligen är det inte så många av er som läser detta som spontant tycker det låter superskoj men jag är alltså nöjd och glad så nu vet ni det.

Det är detta jag ska fortsätta med den här veckan. Den tredje veckan ska jag vara vara först på kliniken på förmiddagen och resten av dagen på akutmottagningen  som ligger alldeles intill. På tisdagen får jag vara en heldag med de sjuksköterskor som utbildar sig till NPs, på kursen som heter just Minor Injuries. Efter det kommer mitt huvud förmodligen värka lite... Men det ska bli kul och jag kommer lära mig sjukt mycket, är tanken! Den tredje dagen är jag på "Royal Hopspital for Sick Children", akutmottagningen.

 Jag är generellt inget stort fan av hundar men en ska akta sig 

för att bli allt för kategorisk har jag hört! Patch är ganska 

hundaktig på alla sätt som jag tycker är så tråkiga i jämförelse

med hur katter är, och luktar hund gör han också. Men han är

 min vän! Och han trängs envist med mig om nätterna när han inte 
sover hos Sharleenas föräldrar. Och på förmiddagarna när jag

är ledig och kanske lite trött som jag var idag, vill han gärna 

ligga med huvudet på min mage och titta på serier tillsammans. 

Vi matchade varandra fint också, när jag hade mustaschtröja 

på mig. Det är mysigt att mysa tycker vi. Idag var jag trött

efter en spännande och sen natt ute i lördagsvilda Edinburgh.

När jag vilat upp mig lite tog jag med Jessica upp på Artur's

Seat. Min bästa helgtradition! Och yoga. Alltid yoga. 

Tjola!

Red light.

Vid rödljuset stannar jag bredvid en annan cyklist. Han vänder sig mot mig och säger hej. En lång, skäggig skotte. Jag svarar på hälsningen, han frågar om det går snabbare nu ikväll, med vinden i ryggen. Jag hör inte, måste ta hörlurarna ur öronen. Svarar att lite snabbare går det allt, jämfört med  den blöta och blåsiga turen jag trampade i morse. Frågar om han har långt att cykla. Han förklarar varthän han ska men säger att han är på väg till mataffären nu först. Han har blå ögon som ler mot mig hela tiden. Jag hinner tänka att jag inte alls är så förvånad över att en annan cyklist pratar med mig i väntan på grönt ljus, inte i den här staden. Han far iväg när ljuset skiftar färg och ropar över axeln: Good luck! 

 Åh... Tack?  

November rain?

Nehe! Ganska bra låt, dock. Här är vädret fortfarande riktigt fint för det mesta. I morse var det frost överallt när jag gick till affären så det börjar allt krypa ner under nollan på nätterna, det känns kallare dagtid också. Men solen skiner fortfarande på Majan, hurra för det!

Göteborg var här förra helgen och det var rktigt trevligt såklart, lyx med så mycket besök! Dom verkade gilla stället lika mycket som jag gör. Helgens höjdpunkt för min del var helt klart vår Afternoon Tea på söndagen :) Vi vr på ett hilma fint ställe som heter Eteaket (ska uttalas som "Etikett", knasigt). Men MUMS! Här vet dom hur sånt ska göras minsann. Te och kakor är det bästa. När vi fick in våra små tekannor kom det ett timglas med, så vi skulle veta exakt när det var dags att ta ur tebladen; när sanden runnit igenom. Efter ett par minuter när vi sitter och småpratar inser vi plötsligt att sanden slutat rinna och nu bara står helt still....kriiis, vårt perfekta te, hallå! Lite krisigt där ett tag alltså men det blev gott ändå. 

Sedan har jag glidit igenom min sista vecka på Ward 8, allra sist ett nattpass torsdag-fredag. Det gick fint och jag fick definitivt bättre omdömen från min handledare än vad jag hade vågat hoppats på - jag är en "extremt kompetent student", tydligen! Hehe. Men det är alltid kul och lugnande att få bra omdömen, helt ute och cyklar kan jag ju inte vara då tänker jag. Jag kände mig själv nöjd med sista veckan då jag tagit hand om alla fyra patienterna själv; det vill säga planerat deras vård och sedan delegerat det jag som student inte får göra, till exempel cytostatikabehandlingar (s k cellgift). Det enda som varit lite tråkigt här är att sånt som jag hade fått göra hemma, som att ge injektioner och ta blodprover, kan jag inte göra här eftersom studenterna här inte får göra det förrän de är registrerade och har gått en särskild kurs i det, efter själva utbildningen. Men, jag ska sticka folk hela livet så det är okej att jag inte får göra det just nu...

Ikväll kom sjuksköterskestudenten Jessica från Kanada hit, hon ska jämföra det här sjukvårdssystemet med deras i två veckor och sedan resa runt Skottland lite innan hon far igen. Så nu är vi tre! Plus pojkvän och hund, det kanske till och med kan bli riktigt trångt här nu i det närmaste :)

Och i morgon börjar min nästa praktik, på Minor Injuries. Det ser jag fram emot. Och jag ser fram emot mina nya arbetstider; 9-21.30 är långt men jag kommer inte behöva kliva upp innan kl 06 längre, så skönt.



Bilderna!

 Afternoon Tea på Eteaket!

Te, smörgåsar, scones och kakor.

I fredags när jag sovit efter mitt 

nattpass tog jag en lång promenad, 

som vanligt upp till käraste Artur's seat

men gick vägen runt Holyrood park 

först. Det var så vackert som det bara

kan bli, en riktig höstpromenad.

Jag kom fram till den här dammen, på väg upp till den lilla ruinen på kullen,

 och tänkte "vad fint, en liten ankdamm"...

Men det var en svansjö! Har aldrig sett så mång svanar på samma ställe, 

hemma i Malmö är dom himla pariga och hänger bara i små kärnfamiljer. 

Undrar om det här är mer vänliga, kanske typiskt skotska svanar?

 Dom verkade i alla fall även snällare mot människor, 

jag är ganska skraj för svanarna i Pildammsparken, tror dom

är lite argare för att idioter bråkar med dom ibland. 

Men när en barnfamilj kom dit och började mata dem 

bröd satt de små barnen längst fram och matade svanarna

direkt ur händerna och jag såg ingen bli av med några fingrar. 

Dom samlade sig i en sån här fin liten svangrupp då. 

 På väg ner upptäckte jag det här fina lampträdet. 

  Ps. Skicka bilder från Halloween, tack! Jag firade förra helgen med Sharleena och Stephen på en massa olika Halloweenfester runt om i stan, utklädd till Viking! Hade fått till en riktigt schysst stil faktiskt, men såklart glömde jag ta kort...