Ministry of Health.

Insikten: Dr Ayman (som han uteslutande kallas av masterstudenterna, så jag följer deras lead nu) är verkligen mirakelarbetare! Problemet är att han inte förklarar på förhand hur komplicerad processen är, så för en nyanländ superorganiserad svensk student uppfattas miraklen som kaos :) Insikten förklarar också varför han blir något förnärmad över sagda svenska students oro över att allt verkar hänga i luften och det enda som sägs för att lugna är "detta brukar ta flera månader men nu ska vi göra det på två veckor"... Men - han fixar ju allt! Snarare: "frivilliganmäler" en fantastisk masterstudent som fixar allt.

Idag har jag och psykiatri-masterstudenten Mohannad träffat himla trevliga tjänstepersoner på Ministry of Health! Jag hade med mig tusen olika dokument som hastigt fick fixas fram igår kväll och medan vi satt där och drack te och pratade i ca 1 timme blev min ansökan om att få tillgång till tre av deras sjukhus godkänd. Hurra, hurra!

Sedan åkte vi till det stora sjukhuset vars etiska kommitté utfärdar ett eget tillstånd - jag vet, det tycks aldrig ta slut... Detta ska tack och lov åtminstone gälla för alla tre sjukhusen.
Där var det dock tvärstopp. Tanken var att vi skulle leta upp alla åtta som sitter i kommittén och få våra signaturer på en gång men de var inte på plats och så mycket freestyling tillåter inte ens jordansk byråkrati. Mitt hjärta skönk när han sa att det tar 7-10 dagar att få tillståndet, vilket skulle lämna mig 2-5 dagar för datainsamling.

Men när vi går därifrån och jag redan har bestämt mig för att det helt enkelt får bli Plan B, med syriska flyktingar som indirekt population, säger Mohannad att när vi väl kommit såhär långt är det bara en fomalitet med det sista godkännandet. Jag kan börja intervjua på söndag om jag vill. Ska stämma av med Ayman i morgon, men jag tror säkert att det stämmer. Hurra igen!

Efter vårt byråkratiska äventyr åker jag och Mohannad till downtown Amman för te, vattenpipa och knafe (löjligt god ostdessert). Att Mohannad inte har bråttom hem gör mig lite lättad; medan vi pratat hela förmiddagen har det framkommit att han egentligen har kliniska övningar idag. Han kunde bara inte säga nej till sin professor... Men han vill gärna visa mig det bästa av sin stad och enligt honom är det "shay, shisha wa knafe." Jag berättar att Dr Ayman frågade mig första dagen om jag röker vattenpipa, när han visar mig området runt universitetet, och att jag svarade att jo det händer. Mohannad är helt förfärad över detta; "You don't tell Dr Ayman this!". Haha! Så jag lovar att inte skvallra, tar sedan några bloss med min post-förkylda hals och upplever för första gången vad folk menar med uttrycket "hosta upp lungorna". Som en äkta västerlänning som provar shisha för första gången.... Ganska pinsamt. Folket där var vänliga nog att inte låtsas om det dock.

Mohannad lovar att låta mig få revansch med vattenpipan innan jag åker hem och erbjuder skjuts var jag vill och hjälp med vad som helst medan jag är här. Han har betalat dyrt för sin grundutbildning, betalar ännu dyrare för sin specialistutbildning trots att han har ett stipendium och har två jobb för få det att gå ihop. Här tar utbildningen så lång tid som det tar för en att betala för de obligatoriska timmarna som krävs - oftast 2 till 3 år. När han ansökte hos Ministry of Health tog det en månad att få det avgörande dokumentet och nu ska han göra korta intervjuer med drygt 120 patienter med schizofreni-diagnos. Han har bara rest utanför Jordanien en gång i sitt liv, och är stressad över att som fellow 88a fylla trettio nästa år eftersom han inte haft tid att träffa en partner än och börjar anses vara lite för gammal. Jag har studerat gratis, rest mycket och betalar varje månad obekymrat av mina CSN-lån via autogiro. Nu får jag heltidslön för att specialisera mig och här får jag särskilda förmåner för att hinna genomföra ett tremånadersprojekt på fyra veckor. Ofta är det med viss ambivalens jag inser att i mina försök att bidra med något gott för allt jag fått gratis i livet, gör jag det fortfarande med alla mina privilegier intakta. Bör jag hålla mig hemma och fokusera på någon av alla de orättvisor som finns där? Borde jag vara mer tacksam? Hur mycket idioti täcker egentligen goda intentioner? Jag vet inte. Men det var en bra dag och jag glädjer mig över det.

Mohannad och knafe.

Angående "Plan B" vill jag förtydliga att det inte bara är min Palestina-passion som ligger till grund för detta projekt. Jag ville uppmärksamma människor på flykt i allmänhet. Det syriska folket är absolut i kris och det hade varit en ära att få skildra deras situation genom deras vårdare. Detta var också det jag önskade från början men då fick jag informationen att detta inte skulle gå att ordna och därför byggdes projektet kring den palestinska populationen istället. Eftersom jag är här med ett stipendium som bygger på den projektplanen vore det svårt att ändra på det nu; ännu mer eftersom jag redan fått lämna flyktinglägret som plats för intervjuerna och istället kommer besöka allmäna sjukhus. Men särskilt idag vill jag vara tydlig med att syriernas situation inte nog kan framhållas.