Världsrekord.

I söndags hämtade jag och Mohannad det slutgiltiga tillståndet från Ministry of health. Precis som utlovat blev det totalt sett färdigt på rekordtid. För att nå dit har vi samlat ihop ett etiskt tillstånd från universitetets etiska kommitté, ett rekommendationsbrev från deras president, ett rekommendationsbrev från Ministry och health, samt signaturer från de sju kommittémedlemmarna på AlBashir. När allt detta skickats tillbaka till Ministry of Health satte de sin sista stämpel och vi skålade i te på det lilla kontoret. Jag blev hånad för att jag inte kan svepa skållhett te som en riktig Jordanier men i övrigt tror jag att jag skötte mig bra. Jordanier gör allting snabbt och är alltid på väg någonstans. Därav svepandet.

Söndagar är första dagen på veckan här, eftersom helgen börjar torsdag kväll. Så började alltså min sista vecka här i Amman, med världsrekordet. Nu är det torsdag och jag har intervjuat totalt tolv sjuksköterskor. Det har varit spännande, svårt, frustrerande, ibland himla trevligt och ibland ledsamt. Vad de berättar för mig är lika spretigt som min upplevelse har varit varierad, vilket bådar illa för analysen... Men nu är det färdigt. Den delen i alla fall. Jag har transkriberat alla tolv intervjuerna och fått hemska blixtar som plötsligt skär genom huvudet varje gång. Det är en oerhört plågsam process. Transkriberandet alltså. Är säker på att jag har fått minst två mini-strokes under tiden. Jag har även ätit tabouleh så mycket att jag lyckats bita sönder flera av mina tänder eftersom jag är rookie på bulgur och inte fattar att en måste kolla efter grus. Men bara lite. Tänderna alltså. Någon bulgur blir det nog inte på ett tag när jag kommit hem.

Jag har letat i en och en halv vecka efter vykort att skicka till min far och upptäckte i slutändan att postkontoret och den enda kiosk som säljer vykort ligger mitt emot varandra på den sidogata som jag går på allra mest, nästan varje dag. Typiskt mig att missa det. Jag gillar gatan för att den löper över en kulle, mellan universitetet och min gata, och för att den är full av liv utan att bli lika högljudd och dammig som den sex-filiga gatan jag bor på. Det är också en väldigt manligt kodad gata. Den är fylld av butiker med biltillbehör, köttaffärer och frisörsalonger som bara är för män. Jag ser nästan aldrig någon annan jag läser som kvinna när jag går där. Så det har blivit min lilla act of rebellion, att gå där ofta. Fast mest är det förstås bara jobbigt för mig; det tutas och ropas konstant. Min tinnitus mår inte så bra i ljudnivån i den här staden så jag är extra ljudkänslig och rycker till varje gång någon tutar medan de kör förbi bakifrån. Det vill säga var trettionde sekund. Jag har under den här månaden i Amman utvecklat en skamkänsla inför min kropp som jag inte känt sedan yngre tonåren. Att ses som smutsig och tilltalade samtidigt är oerhört förvirrande. När det är fredag eftermiddag och alla varit i Moskén är det ingen av männen som sträcker ut handen för att hälsa. Men när jag tvättar i hotellets maskin och ber att få hänga upp mina underkläder själv blir jag ignorerad och ändå är det jag som känner mig generad. Jag är akut medveten om ifall jag dragit igen gardinerna ordentligt, skulle aldrig få för mig att byta om ifall det gick att se in i mitt rum. Har en sådan stark känsla av att det hade varit fel - mitt fel. Jag vill påpeka att detta är en kvinnosyn som baseras på de patriarkala strukturer som finns, i princip, i hela världen. Men för mig som ensam kvinna med avvikande utseende, blir det mer påtagligt för mig här än hemma. Så jag längtar efter att bli granskad i smyg. Eftersom jag vet att det ännu är för mycket begärt att önska sig att få slippa det helt.

Jag har också blivit bannad för att jag inte är muslim, eller åtminstone ber, av en taxichaufför som körde mig till sjukhuset vid det största Palestinska flyktinglägret. Vi hade därefter en lång (bilköer) och givande filosofisk diskussion kring vad som gör en till en god människa. Båda blandade arabiska och engelska efter bästa förmåga. Taxichaufförer är alltid dom som är bäst att diskutera sådana viktiga saker med. Kanske är det för att dom hinner tänka mycket medan de kör. Eller för att de träffar så många människor. Flera andra har istället fokuserat på att lära mig arabiska, med lexikon (mobilen) i handen, vända mot mig (som traditionsenligt satt mig i baksätet eftersom jag är en ensam kvinna) istället för mot vägen. Där sitter jag, akut medveten om att jag är utan bälte (det är alltid fastklämt bakom sätet) och försöker rabbla verbböjningar och hålla koll på trafiken samtidigt.

Jag har njutit av mina långa, ensamma dagar och påföljande produktivitet. Kvällssolen är mjuk och luften är ljummen när jag tar dagens sista promenad. På bakgatorna kvittrar fåglar och det växer olivträd och fikonträd i trädgårdarna. Barn leker. Och jag befinner mig mitt i ett samhälle som har så mycket att kämpa med, men som trots det på något sätt typ fungerar. Ungefär som Sverige typ fungerar, känns det som. Och det ger så mycket i form av perspektiv. Vad jag vill säga är att allt detta tillsammans med det som jag inte vill säga eller inte kommer att tänka på just nu, är upplevelsen av att... Uppleva. Hemma så bara lever jag. Och det jag också har upplevt så starkt här, är att jag har ett fantastiskt liv hemma, som jag längtar hem till. Även om jag de senaste åren visserligen kunnat njuta allt mer av det livet så blir även tacksamheten mycket tydligare i upplevandet än i levandet.

Det är nästan tio år sedan jag skrev de första inläggen från Västbanken. Var jag än skriver, så hoppas jag att jag fortfarande upplever om tio år till. Kanske har jag då lärt mig att göra det hemma också.