Kloka mamman, oroa dig inte. Faktum är att tiden här har gjort mig säker på en enda sak, gett mig en enda klar lärdom; det sista jag vill är att bidra med mer hat till den här världen. Jag kan bli arg, ledsen, fylld av fasa inför tanken på all den tid som gått medan ockupationen fortsatt att våldta livet självt. Hela min kropp kan skaka av fruktan för all den tid i mörker som kanske ligger framför oss. Jag kan snubbla över orden, huvudet smärtsamt bultande av mina försök att förklara det jag ser - det strukturella våldet som är så starkt och så svårt för oss människor att uppfatta och agera emot. Men jag vägrar att hata, väljer att skapa. Vänskap, hopp, sammanlänkade händer... Det är ett löfte.
Kram från Hebron, mitt nya hem (kolla upp det på kartan och läs in dig på internet - en mycket intressant plats!).
Det var fint sagt. Du inspirerar mig. Hurra över allt du gör, alla stenar du trampar på lite försiktigt eller helt carelessly. Jag längtar kullarna där 27-åring jag knatat.
SvaraRaderaSka vi starta ... hmmm vadå.
Ya'tiki el afie!
Hebron? berätta. Är du i stan eller kanske i Susuya? Åh, åk till Susuya annars, de är så fina, och checka Hamoudi´s fredsdans!
SvaraRaderaDu skriver fint Maja. Jag önskar jag kunde åka också, känns fint med alla er där nere. Ni är grymma! KÄMPA PÅ!
Kärlek och Fred och ett fritt Palestina!
Lina