Kanske inget hopp men väl en kamp ändå.

Så. Idag har varit en förjävlig dag. Liksom igår. Jag har velat gråta, varit arg, skrikit på gubbarna TV:n, varit trött, varit ledsen, varit envis, gett upp... Hela tiden har jag känt vanmakt. En oerhörd, lamslående vanmakt. Det finns massor att säga om allt detta, men den som vill får faktiskt kolla på nyheterna och internet. Det räcker nu. Jag känner mig lika fylld av vanmakt ännu, men det spelar ingen roll. Detta är inte min personliga kamp. Och ändå så är det just det.

Jag satte mig på bussen på väg hit till Khalil, något mindre anspänd efter att ha skrivit två rapporter till hemsidan, vilket fick mig att känna mig aningen mindre meningslös och hjälplös. Men ändå ganska kass. Se människorna här i ögonen! Se dem i ögonen och säg sedan att detta är deras lott. Ganska låg alltså. Tog fram min mp3, tänkte trösta mig själv med isolering och musik så som bara vi västerländska ungdomar kan. Lite Laleh och Hide Away, sedvanlig melankoli i Majan. Plötsligt stannar bussen och släpper på tre figurer som vinkat in den från vägkanten, på väg ut ur Jerusalem. De sätter sig bredvid mig. Två unga vuxna och ett litet barn. Maja; lyssnar på musik, melankolisk. Som sagt. Och det första denna lilla människa, i knät på kvinnan bredvid mig gör, är att ta ögonkontakt. Jag har aldrig sett ett vackrare ansikte. Han tror på världen utan att behöva tänka på det så där som bara ett två år gammalt barn kan. Och han ler, jag ler. Jag börjar gråta. Varför ska det hemska jag sitter och tänker på hända i just den här dyrbara lilla pojkens stad? Varför ska det hända i hans land? Varför ska det hända alls? Varför? Jag får vända bort huvudet lite, försöker samla mig. Då sträcker han ut sin lilla, lilla hand och tar tag i min. Bara sådär. Petar på mig, skrattar, drar i min tröja och sätter sin pyttelilla fingertopp mot min. Det var inte charm. Det var världen. Hela världen. Sedan pratade jag - på arabiska, kors i taket, med hans mamma och pappa hela vägen till servicestationen. De bor i Jerusalem men hennes pappa bor i Betlehem dit de är på väg. Hon tycker att Jerusalem är stort och stökigt, älskar sin lilla hemstad och dess trygghet. Inga problem. Vi pratar om Gaza och och problemen i Hebron. Jag förklarar att jag är med i solidaritetsrörelsen. Förklarar för pappan att man pratar svenska i Sverige, inte tyska. Hon berättar om hur hon oroar sig för sin son, för hans framtid. Jag kan se i deras ögon hur de bara vill att allt farligt och dåligt ska försvinna så att deras son kan växa upp med andra framtidsutsikter. Pojken fortsätter att peta på mig lite då och då, gör små ljud för att jag ska skratta, men snart somnar han. Vi är framme vid servicestationen och mitt hjärta är både lätt och mörkt samtidigt. Jag önskar så att han och hans föräldrar ska få leva lyckliga och trygga, så som det borde vara. Jag önskar det så mycket att jag tänker att det nästan måste bli så. Allt annat är otänkbart. Och jag tänker att kampen är värd det. Det är för honom vi slåss. Ashiid, heter han.

Sedan hamnade jag på en service full med glada gubbar från AlKhalil. Och jag fick använda mig av den mest omfattande delen av mitt ordförråd; den där jag förklarar hur gammal jag är, var jag kommer ifrån, vad jag gör här - och så att jag inte är gift, inte vill gifta mig, att jag i Sverige bara är ett barn och att man kan vänta med att gifta sig tills man är trettio utan att det är konstigt. Till och med ännu längre. Sedan kan man skilja sig och gifta om sig igen när man är fyrtio eller femtio (-Walla?!). Och så vidare. Har haft den konversationen ett par gånger nu. Börjar fixa det riktigt bra. Men de var trevliga, jag var uppfylld av Ashiid och hans föräldrar, och när vi kom fram till Khalil ledde en av gubbarna mig genom grannhusen upp till Tel Rumeida så att jag skulle slippa gå hela vägen runt, detta efter att jag även fått tacka nej till både ett frieri och erbjudande om té från chauffören.

Nu har jag ätit middag med pojkarna här i huset, kollat på bilder och filmsnuttar från de senaste dagarnas galenskaper här i Khalil, inklusive bilder på ett trettiotal stenhårda Hamasbrudar som stod längst fram när polisen sköt med skarp ammunition, skrikandes på alla andra att de skulle komma närmare och inte vara så fega. Flickor med slöja, lång kappa och stenar i händerna.

Jag älskar Palestina. Leve Palestina.