Vardagsvapen.

Vildan, jag vet att vi har helt olika erfaranheter från hösten, men någonstans är de lika. Det är lugnande att veta att du också kommit hem från en helt annan verklighet än den vi ser hemma, när jag far tillbaka om en månad ungefär. Jag tror att vi kommer förstå varandra, både i lättnaden över att vara hemma, tacksamheten över allt vi har i våra liv - men också i stunder då tankarna vandrar någon helt annanstans, när en del av oss strävar att åka till den andra verkligheten igen. Jag satt med Nawal i hennes butik i flera timmar idag, drack té och pratade om allt som händer här. Om Sverige och hur det är annorlunda där. Om att jag åker hem om mindre än en månad. Och jag kände djup tacksamhet gentemot henne för hur hon ärligt och utan att dramatisera såg mig i ögonen och sa att det kommer att vara svårt att komma hem igen. Jag har redan förstått att det kommer bli svårt, och på ett sätt var det jobbigt att höra henne säga det så tveklöst, men hennes sätt att säga det på gjorde mig lugn. "Ni är alla likadana", sa hon. "Ni från ISM. Ni blir palestinier efter ett tag, i hjärta och tanke. Ni börjar reagera och tänka som vi, motståndet mot ockupationen och livet här blir en del av er, inte bara något ni upplever och sedan lämnar när ni åker hem. Du kommer aldrig vara densamma igen när du återvänt. Det kommer vara svårt för dig att vara som vanligt, bara ha roligt och umgås med vänner och familj. Du kommer att tänka på Palestina och vilja åka tillbaka. Det gör ni allihop. Ni är speciella på det sättet, alla ISM:are jag träffat har varit sådana människor. Ni blir en del av oss, därför blir en del av er alltid kvar här." Men hon var liksom inte bekymrad när hon sa det, och det uppskattar jag. Hennes liv, livet för alla hon känner, är så svårt i jämförelse med mitt. Det hade känts underligt om hon hade varit mer än lätt bekymrad över att jag är så ung och hur det kommer vara för mig att åka hem och lämna henne och alla andra här. Det är svårt att vara här, och det blir svårt att inte längre vara närvarande när jag åkt. Men det är ett konstaterande. Jag får leva med det. Och jag sa till henne att jag inte kan tänka mig att vara någon annan version av mig än just den som varit här. På gott och ont. Sedan pratade vi om att vår Hebron-grupp ska komma ut till hennes by nästa vecka, och hon ville bjuda oss på middag på kvällen. Jag satt där och kände hur mycket jag älskar att vara här. Det är människorna. Allt handlar om mötet med andra människor.

AlKhalil är nämligen ett ganska knepigt ställe i allmänhet... Staden är uppdelad i två områden: H1 och H2. H1 står, åtminstone enligt överrenskommelserna, under kontroll av palestinska myndigheterna. H2 kontrolleras av Israelisk militär och utgör 20 % av staden, inklusive gamla stan, 4 bosättningar inne i staden och den största bosättningen, i utkanten av staden; Kiryat Arba. Dessa överrenskommelser gäller sedan 1997 (det som kallas "Hebron Protocol agreement", en del av Oslo-processen). Men sedan den andra intifadan har överrenskommelsen brutits, den israeliska armén ockuperade åter även H1, och placerade ut check-points och övervakningstorn som begränsar rörelsefriheten för Palestinierna i området. I Hebron city bor ungefär 170 000 invånare, men kranskommunerna inräknade blir invånarantalet som hör till hela staden störst i hela Palestina - uppåt 350 000 invånare. Hebron har varit ockuperat av Israel sedan kriget -67, det var också då de första bosättarna flyttade in i centrum av staden. Gamla stan är det mest tydliga exemplet, där man vandrar längs de numera nästan helt övergivna affärsgatorna. Ovanför huvudet finner man stålnät, vilka skyddar från det skräp som slängs ner av bosättarna som bor i lägenheterna på ovanvåningarna, längs med nästa hela gatorna. Alltid bosätter de sig högt; högst upp i husen eller ovanpå kullarna. Ett väldigt effektivt sätt att både skydda sig på och framförallt kunna attackera alla som befinner sig nedanför en...palestinier, alltså. Och så en och annan aktivist förstås.

Hur som helst så påverkar den ovanligt höga närvaron av bosättare och militär i staden inte bara vårt arbete här - det gör det svårt bara att leva här alls. Vi bor nämligen i det område som allra mest kontrolleras av militär; H2. Tel Rumeidah som är grannskapet vi bor i, och hela H2 för den delen, är just nu förklarat "closed military zone". Det betyder att rörelsefriheten för alla utom bosättarna är fullkomligt kontrollerad av militärens vägspärrar - men dessutom betyder det att ingen som inte är medborgare i staden ens får vistas i området. Inga internationella alltså. Vilket gör att vi bor "olagligt" i vårt hus. Denna order är såklart olaglig på mer än ett sätt - hell, jag menar allt som inte är Palestina -48 ska den Israeliska staten enligt internationell lag inte alls röra, men icke desto mindre hotar polisen att arrestera oss varje gång de ser oss. Inte på grund av något vi gör, vilket ju annars händer ofta och överallt, utan bara för att vi är på avstängt militärt område. De miltärer som bemannar våra check-points vägrar att släppa förbi oss och har nu även börjar omhänderta oss och ringa polisen för att de ska arrestera oss, om vi ens försöker gå i genom. Så just nu försöker vi inte ens, vi klättrar och smyger bakvägen in i Tel Rumeidah. Vilket de är fullt medvetna och, de har själva satt upp taggtråden vid vår "hemliga ingång", och förut när vi fortfarande kunde gå till check-pointen och åtminstone försöka att få gå igenom, utan att bli omhändertagna, uppmanade de oss till och med att gå runt. "We know you have another way in, use it. Go!" Vi får inte vara i H2. Inte passerandes genom någon check-point. Men vi får smyga in bakvägen... Helt ologiskt. Detta är ett väldigt bra exempel på hur den israeliska armén jobbar - det handlar absolut inte om säkerhet. Det enda deras jobb går ut på, är att skydda bosättarna oavsett vad dessa tar sig för, och att göra livet för palestinierna och alla som är på deras sida så svårt som möjligt. De gör ett ganska bra jobb med det, får man ju ändå säga. Mängden meningslösa order och restriktioner är imponerande och fantasifullt komponerad. Jag antar att de måste roa sig med något, timme efter timme vid en vägspärr.

Det blir mycket snack om militärer här, helt enkelt för att de är så ytterst närvarande i Hebron. Jag vill nämligen ge ett lästips - Breaking The Silence heter en textsamling som gavs ut för några år sedan, texterna skrivna av soldater som gjort sin tjänst i Hebron. Det är ingen light reading, men jag är av den absoluta åsikten att det de berättar borde spridas. Så om du känner dig stark någon dag, läs ett par av deras korta berättelser. www.breakingthesilence.org.il är adressen för läsning på internet. De kan självklart bättre än någon annan beskriva vad ockupationen de fakto är, hur dess ansikte ser ut ur ett vardagsperspektiv.

Vi fick för övrigt ta del av ockupationens vardagsperspektiv igår igen, en fjorton-årig pojke blev skjuten i huvudet av militär uppifrån i ett vakttorn när han gick förbi och inte stannade direkt när de beordrade honom att göra så. Det verkar som att han lever, men vi vet inte mycket eftersom miltären vägrade låta den palestiniska ambulansen köra honom till sjukhuset, utan i stället tog honom själva. När jag frågade Nawal om det idag sa hon att de gör så när de tänker arrestera honom så snart han återhämtat sig tillräckligt, och inte vill att han ska hinna gömma sig. Antagligen kommer de anklaga honom för att ha kastat sten, säga att det var därför de sköt honom. Och jag kan inte låta bli att tänka att om - ifall han nu hade kastat sten mot israels armé, med obegränsade militära resurser, som illegalt ockuperar hans stad och land, dagligen trakasserar honom och hans familj och gör hans liv allt annat än tryggt och gott att leva - förtjänar han ett skarpt skott i huvudet då? Att bli arresterad och utan rättigheter, rättegång, rättvisa, kastas i fängelse på okänd tid, kanske flera år? Det finns ingen som helst rimlighet i det som händer en palestinier här. När de försvarar sig, eller attackerar - men även när de inte gör någonting. Vad tror du är det bästa sättet att driva någon till en sådan ilska att man till och med kan tänka sig att attackera, begå en våldhandling, trots att man vet vilken sorts följd det kommer att ge? Ockupation, är svaret. Brutal, våldsam, evig, och ofrånkomligt inhuman ockupation. Hur man än ockuperar är det inhumant, ockupationen i sig oförsvarbar hur den än genomförs. Israels armé och bosättare ockuperar på det vidrigaste vis som går att föreställa sig. Nej, vidrigare. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det innan jag kom hit.

Men inte heller hade jag kunnat föreställa mig stora, björnliknande Nasir gråta av arabisk poesi kring en eld i tältet i jerusalem. Eller luften kring kullarna i Palestina, mättad av olivdoft. Eller vänligheten, den självklara gästfriheten hos ett helt folk. Tålamodet i Atif's ansikte när han bekymrat men lugnt förklarar för sin fyra-årige son, som varje dag leker att han är militär och dödar alla sina systrars dockor, att dockan inte har gjort något fel och titta hon håller upp händerna - skjut inte. Jag känner vrede när jag ser vad militärens närvaro och dagliga dåd gör med barnens tankevärld. Så mycket våld... Men Atif förklarar för sin son, väljer en annan väg. Och jag växer lite som människa bara av att sitta i samma rum som honom då.

Så snart Hani slutat jobba ska han visa oss bilarna och huset bosättarna bränt natten till igår här i Tel Rumeidah, så att vi kan ta kort till våra rapporter. Vad ska du göra ikväll? Tänker du på vad människorna du mötte i Sydafrika kommer att sysselsätta sig med ikväll, vad som kommer hända dem? Jag gissar att du gör det. Det är nog oundvikligt. Men jag hoppas att du inte tänker för mycket, inte på ett dåligt sätt. Du har varit där. Du har virkat en tråd dit, kopplat samman världen lite mer. En dag kommer vi se mönstret och förstå hur allt hänger ihop. Jag är så stolt över dig för att du var med och skapade det. Vi ses snart! Då ska vi klippa hår, hitta på bus och göra det som betyder mest av allt - umgås med dem vi tycker om. Kärlek kommer lastat till dig från långt borta! Var rädd om dig och hälsa björnen. Och Glad Lucia, förresten!

Frihetskamp i Palestina. Majan på vift. Kall natt i en sovsäck. Sol på taket i december. Tre veckor kvar i det heliga landet.