Hometown Glory.

Adele, Hometown Glory: gott för själen. Särskilt när man längtar hem lite och alldeles särskilt när man har så många olika platser som är hemma att längta till... Tror du skulle uppskatta henne, pappan. Bara att kolla på youtube! Brorsan kan hjälpa dig om du inte vet hur man gör....hälsning till brorsan, förresten - ihopsamlandet av serierna får gärna fortsätta tills jag kommer hem, kommer att uppskatta lugna timmar framför datorn då.

Har varit mycket på resande fot denna veckan; först möte i Ramallah, tisdag, då rev de även tälten i Jerusalem. För fjärde gången. De två mindre sattes upp igen samma eftermiddag, så jag och faunen åkte dit som planerat. Sova ute i ett tält, utan elektisk värme, mitt i december! Det ni. Det gick fint, ganska mysigt att sitta framför elden - alla dessa eldar för alltid i mig, Palestina - och sedan krypa ner i sovsäcken och under filtarna. Sov gott.

Onsdag morgon: Jenin och frihetsteatern. Jenin inspirerade! Och jag gillade verkligen hela staden vid första mötet, så där som man kan göra ibland. Vi blev också visade runt flyktinglägret, såg och lyssnade. Nästa gång jag åker till Palestina vill jag åka tillbaka och jobba med psykologerna och socialarbetarna i lägret i Jenin. Dessutom träffade jag min blivande make där...

Fredag morgon: till Ni'lin och fredagsdemo. Ganska många som deltog. Bönen tog plats på ett nytt ställe, vilket gjorde att vi efteråt ostörda kunde ta oss ända ner till bulldozer-vägen där de bygger muren, första gången på ett tag så som jag förstod det. Sedan mycket tårgas. Tårgas. Tårgas. Tårgas... Men även soldaterna fick snubbla runt i ett tårgasmoln när en behållare som först inte fungerade kastades tillbaka och vinden tog gasen med sig rakt på dem. Såg en reporter svimma av tågasen, varpå ambulanspersonalen besköts med fyra eller fem tårgasbehållare när de försökte hjälpa honom med konstgjord andning och syrgas. Vilket ledde till att ett par av dem också kollapsade när de kämpade för att bära honom därifrån. Avskyvärt att skjuta tårgas på ambulanspersonal och en avsvimmad man. Efter sex timmar slutade vi där vi börjat, i solnedgången på vägen vid konstruktionsplatsen, byggandes väggspärrar av stora stenar. Vackra, vackra kullar med olivträd i magiskt kvällsljus. Grunden till ful, tung betongmur ända framme vid byn nu.

Och så skor. Eller rättare sagt skokastning. Antar att detta varit en relativt stor nyhet hemma också? Här har det varit veckans stora snack. Alla pratar om det. Till och med på demon i N'ilin hade skor tagits med, fästa högst upp på pinnar och viftandes mot den israeliska armén som får ett stort ekonomiskt stöd från USA. Redan dagen efter skoattacken kunde man på västbanken köpa tröjor med bilden av presidenten som duckar för ett par läderskor tryckta på sig. Likadant i hela mellanöstern som jag förstått det. Vet inte om ni är medvetna om det, men fötter och skor är något väldigt smutsigt och fult här. Skorna som kastades på presidenten, ännu en gång försvarandes invasion, krig och ockupation, nu dessutom mitt i landet där spåren av invasion, krig och ockupation är tydliga om man vill se dem, var en symbol för vad de flesta här känner. Och oj vad det livade upp saker och ting i den här delen av världen! Tycker själv att det var en absolut formidabel handling, det måste erkännas. Någon måste alltid våga säga ifrån. Detta var ett utmärkt sätt att göra det på. Tydligt men inte med samma, våldsamma metoder som presidenten själv använder sig av. Hörde att flera hundra toppadvokater från mellanöstern erbjudit sig att försvara journalisten som, naturligtvis, är i fett trubbel nu. Ovanpå det har en sheijk bjudit typ en miljon eller något sådant för skorna. Har inte köpt någon tröja, dock...

Snart är det jul igen, vet ni. Tipp - tapp...

(www.thefreedomtheatre.org)