Resumé, del 2

Jag vikarierade som vårdbiträde mellan 2006 och 2011, men 2010 började jag läsa till sjuksköterska och sedan dess har jag varit ute på VFU, verksamhetsförlagd utbildning - slarvigt uttryckt "praktik", i två olika omgångar. Jag är just nu inne på den tredje. Varför? Okej, så det fanns ju något där, i skitjobben jag hade i äldrevården. Fram till hösten 2008 hade jag ändå inte haft några tankar på att bli sjuksköterska. Visst - typ läkare hade absolut funnits med på min sju mil långa lista över allt jag ville göra i mitt liv, inklusive hovslagare, journalist och glasblåsare. Men inget hade tidigare stuckit ut från den där långa listan. Förrän jag åkte till Västbanken, som Vera. Fin sammankoppling, eller hur, i och med att den tiden skildrades på just den här bloggen. Hur som, någonstans under månaderna där, kanske när jag tillsammans med palestinsk ambulanspersonal sprang runt bland olivträden på demonstrationerna i Ni'lin...Eller om det var utanför skolan i Hebron, när jag satt och väntade på att de palestinska barnen skulle gå hem. Med en filmkamera i handen, funderandes på hur mycket den verkligen skulle skydda barnen ifall de alltid lika tungt beväpnade bosättarna skulle komma just den dagen. Vad skulle jag göra om någon av dem blev skadad? Bara filma? Hur som helst, när jag åkte från Palestina i januari 2009 hade en tanke bildats, om att jag en dag skulle återvända som sjukvårdspersonal. Jag funderade över detta när jag kom hem, kom fram till att utifrån det jag visste om mig själv och om de olika sjukvårdsyrkena, skulle sjuksköterska kunna vara det rätta. Mer ansvar, intressanta arbetsuppgifter, fortfarande patientnära vård. Att få komma nära patienterna hade jag ju hunnit inse var det som var min grej. Jag lät denna tanke mogna medan jag hoppade in som ridinstruktör i Björkvik, sökte sedan till programmet, åkte ner till Malmö igen för en sista sommar som vårdbiträde och reste under hösten. I januari 2010 började jag på sjuksköterskeprogrammet och varje kurs och varje praktikplats har gjort mig mer och mer säker på att det här verkligen är ett yrke för mig.

Så, en sammanfattning av mina praktikplaceringar:

Hösten 2010: 
Neuropsykiatriska kliniken (5 v)
Här träffade jag de mest svårbehandlade och svårbemötta patienter jag någonsin träffat. Det var mitt nu välbekanta område, demenssjukdomar, men till det extrema. Jag hade en fantastisk handledare och insåg hur mycket vårdkoordinator sjuksköterskeyrket verkligen är. Gillade det. Hade en hel del allvarliga upplevelser av hur personal bemötte patienter oprofessionellt där, skrev ett brev till avdelningschef  och verksamhetschef när jag slutade, innehållandes ord som "disharmoni"... Var på möte med cheferna och fick kort efter det veta att individuellt inriktade åtgärder hade tagits. Bara några månader  senare får jag veta att hela verksamheten lagts ner. Vet inte riktigt vad jag ska känna om det, vet inte heller vad som hände naturligvis. Det enda jag kan säga är att den patientgruppen verkligen behöver en specialiserad vård.


Ortopeden (5 v)
Efter Neuropsyk kände jag mig nog lite orolig för att jag aldrig skulle kunna bara vara en student ute på praktik någonstans....men som tur var blev nästa placering en mer nyanserad upplevelse. Jag lärde mig massor, fick ta mycket ansvar för patienterna själv och kände att jag verkligen skulle kunna trivas på en avdelning någon gång. Att arbeta i tvärprofessionella team blev en mycket positiv upplevelse. Jag lyckades även sticka mig på en injektionsnål som jag innan det hade stuckit i en patients mage, blev tack och lov screenad utan några problem och fick därefter gratis Hepatit-vaccinering. Det lönar sig att vara en klantskalle, den är svindyr! Numera får sjuksköterskestudenterna bara Tuberkulos-vaccinering av programmet, om en inte råkar sticka sig vill säga. 

Hösten 2011: 
Lundens vårdcentral (4 v)
Här hade jag ännu en fullträff när det gäller handledare! Fick se och vara med på en massa olika moment som sker ute i primärvården - och det är ju allt mer eftersom en stor del av det som tidigare sköttes på sjukhusen numera sköts på just vårdcentralerna. Tyckte det var spännande att se hur mycket mer självständigt sjuksköterskorna på en vårdcentral arbetar, särskilt distriktssjuksköterskorna förstås. Upptäckte att jag absolut inte uppskattar 8-17-schemat. Hu, inrutat. Tacka vet jag skiftarbete som ger lite omväxling och sovmorgon på tisdagar ibland! Ska nog hålla mig till det så länge det verkar vettigt i kombination med min livssituation. 



Rättspsykiatriska kliniken (4 v)
Denna hade jag stålsatt mig inför länge. Och det var fyra mentalt jobbiga veckor. Inte för att jag träffade mördare och våldtäcktsmän varje dag, utan för att jag och den svenska psykiatrin - och framförallt numera snart nedlagda rättspsykiatrin - inte alls har samma människosyn. Och jag vet, ännu en nerlagd instans! Men jag lovar, jag skickade inte ett enda brev. Jag drog där ifrån så snabbt jag kunde, ren överlevnadsinstinkt. Så, nu kunde jag i alla fall börja på en lista över vilka arbetsplatser jag inte vill testa när jag fått min sjuksköterskelicens. 


Barnkirurgiska enheten (2 v)
Jag minns mest att jag pustade ut efter psykiatriplaceringen... Men det var en bra praktikplats och det är absolut annorlunda att jobba med barn jämfört med vuxna. Fast mest tänkte jag på att alla de där speciella rutinerna de hade, som var anpassade till barn, skulle behöva implementeras mer även i den allmäna sjukvården. Vad sägs om att faktiskt aldrig bara ta tag i eller sticka in en termometer i någon utan att ha varnat den först och kanske kollat så att den samtycker till närmandet? Pedagogiken överlag kommer jag försöka ta med mig i mitt yrkesutövande. 

Förlossningen & BB (1 v)
Bebisar, bebisar, bebisar! Ja, jag som haft lätt bebisskräck sedan tonåren gick in i den här placeringen med en definitivt skräckblandad förtjusning. Men jag tror att vissa könshormoner tog hand om det, eller nåt, för det dröjde inte mer än någon dag innan jag fann mig själv sittandes på en stol med ett två dagar gammalt liv i knät, helt förtrollad. Jag alltså, inte bebisen. Jag började göra ljud som "åååh", pratade obekymrat om andra människors bröst och framförallt deras bröstvårtors storlek och form och kände mig allmänt konstig... Det tog flera veckor innan detta plötsliga hormonsvall sjönk undan och jag kände mig normal igen. Inte mitt framtida specialistområde tror jag, men definitivt häftigt!

Barnmorskemottagningen Granen (1 v)
Efter att ha sett bebisar födas och leva sina första dagar backade jag lite i utvecklingen så att säga. Jag var några dagar på barnmorskemottagningen och klämde mest på magar i olika grader av extrem storlek. Det var skoj! Fick även rädda en svimmande fästman som inte klarade av att se det lilla, lilla snitt som gjordes på hans fästmö när hennes p-stav skulle tas ut. Typiskt. Men jag antar att han älskade henne. Jag började nog bli lite trött här, tror jag längtade efter jul och några dagars ledighet... Innan tentorna alltså.

Hösten 2012: 

Ward 8 & Ward 8 Unit, hematologi/onkologi (7 v)

Upplevs just nu!

Minor Injuries Clinic (3 v)
Har idag fått  bekräftat att jag ska få vara på detta ställe efter Ward 8, mycket förväntansfull! Detta är en klinik som drivs av specialiserade sjuksköterskor som också är dem som genomför nästan alla ingrepp som görs där. Det som dyker upp kan vara allt från skärsår och brännskador till stukningar och enklare benbrott. Om jag har tur kommer jag även få hjälp att organisera besök under vissa dagar på det andra stora sjukhuset, Royal Infirmary, som är inriktat på just akutsjukvård. Tror det blir bra!

Hemsjukvård (2 v)
 Direkt när jag kommer hem i december börjar jag mina två veckor med hemsjukvårdsplacering. Det är mycket inriktat på palliativ (lindrande) vård. Det fanns ingen möjlighet för mig att få göra det här och jag känner att det kanske är lika bra, då får jag två veckor på mig att komma in i det svenska systemet igen innan slutspurten börjar.




Ha, det var allt! Hoppas det var någon som orkade med att läsa detta, no hard feelings om ni inte gjorde det! Ni missade inget viktigt. Men jag är jätteglad att jag tog mig tid att skriva ner allt detta, jag kommer inte minnas det för alltid men nu kan jag istället gå tillbaka och läsa om hur det hela faktiskt började.